Slutet på Reservoir Dogs ställer män mot varandra som inte längre accepterar samma version av vad som har hänt. Joe Cabot anklagar Orange för att vara polis, och White gör sig redo att försvara honom. Eddie skyddar sin far. Alla agerar utifrån olika lojaliteter, medan rånbytet förlorar sin betydelse för dem som fortfarande riktar vapen mot varandra inne i lagret.
Scenen innehåller två våldsamheter som skiljs åt av ett samtal. Den första skottväxlingen fäller männen som står upp; därefter kan White fortfarande gå fram till Orange och höra vad han säger. Om man blandar ihop de båda ögonblicken blir det svårt att förstå vem som dör, vad White får veta och varför det sista skottet förändrar innebörden av hans beskyddande gest.
En del av handlingen utspelar sig utanför bild. Kameran stannar nära White och Orange medan ljudet berättar om rörelser utanför och polisens ankomst. För att återskapa upplösningen är det bra att hålla isär detta: rösterna och skotten ger information, men visar inte varje deltagare och låter oss inte följa alla efter konfrontationen.
White överlever den första skottlossningen i lagret. Hans historia avslutas senare, när Orange erkänner att han är polis: White skjuter honom och träffas sedan av polisens eld. Osäkerheten kring Eddie gäller den tidigare skottväxlingen, vars utgång är mindre tydlig än den inledande fördelningen av hot.
Vapnen och lojaliteterna i lagret
Joe riktar sitt vapen mot Orange, som fortfarande ligger skadad på marken. White siktar på Joe för att hindra honom från att döda Orange; Eddie siktar på White för att skydda sin far. Orange är måltavlan som utlöser konflikten, men han ingår inte bland de tre som står i konfrontationen. Den här uppställningen hjälper oss att förstå den mexikanska stand-offen utan att göra den till en cirkel där alla hotar exakt den person som hotar dem.
Joes anklagelse stämmer överens med vad publiken redan vet om den infiltrerade polisens identitet. Joe lägger dock inte fram några nya bevis som White kan granska. Han är övertygad om att Orange är skyldig och tänker agera omedelbart. Att ha rätt om den skyldige och att övertyga mannen som skyddar honom är två olika saker; scenen håller isär dem tills vapnen ersätter diskussionen.
White har tagit hand om den skadade och riskerat sin egen säkerhet för hans skull. Att godta anklagelsen skulle innebära att erkänna att han hade fel när han litade på honom. Mr. Whites försvar blir särskilt farligt eftersom han tar sin nära erfarenhet av Orange som en garanti för att han är oskyldig. Att ha sett någon lida betyder inte att man känner till alla personens lojaliteter, men White agerar som om närheten löser frågan.
Eddie kommer till konfrontationen efter att ha avfärdat Oranges förklaring till varför Blonde dog. Den lojalitet han tillskriver sin vän väger tyngre än den skadades berättelse. När White hotar Joe får Nice Guy Eddie ett omedelbart skäl att ingripa: att försvara sin far. Hans vapen innebär att varje skott från White får ytterligare en följd, utan att det finns någon utväg där alla kan avväpnas.
Lagret gör det möjligt för alla att se hoten mot varandra. Ingen behöver ta reda på var fienden befinner sig: problemet är att avgöra vem man ska tro när alla andra står framför en. Närheten gör det omöjligt att skilja Oranges påstådda straff från resten. För att nå honom måste Joe trotsa White; för att hindra honom hotar White chefen och utsätter sig för Eddie.
Vem skjuter Eddie och varför håller sig Pink undan
I Tarantinos manus skjuter Joe Orange; White svarar med att skjuta mot Joe; Eddie skjuter mot White, som sedan träffar Eddie. Den exakta sekvensen klargör den avsedda handlingen. Eddies fall i filmen är förvirrande eftersom det sker under en mycket snabb skottväxling och inte visar varje skotts bana lika tydligt.
Att tillskriva Pink dödsfallet kräver att man lägger till ett ingripande som scenen inte visar. Man bör inte heller tolka den förvirrande effekten som bevis för att det fanns ytterligare en dold skytt. Manuset hjälper här till att klargöra den avsedda handlingen, samtidigt som skillnaden mellan en skriven anvisning och hur den faktiskt kom att framställas bevaras.
Pink håller sig utanför konfrontationen och går därifrån med diamanterna när de andra har fallit. Han håller fast vid ett praktiskt mål medan hans kumpaner förstör varandra på grund av personliga relationer. När han lämnar byggnaden börjar ovissheten om vad som händer med Mr. Pink: att han försvinner ur bild med bytet bevisar inte att han lyckas komma undan polisen. Rösterna utifrån tillhör inte heller en ny skottväxling mellan männen som ligger kvar på golvet.
Oranges bekännelse och Whites sista skott
Efter skottlossningen går White fram till den skadade och håller om honom igen. Det bekräftar att Eddies skott inte dödade honom direkt. Orange bryter då det förtroende som White just försvarat: han erkänner att han är polis och ber om ursäkt. För publiken bekräftar bekännelsen något vi redan vet; för White raserar den skälet till att han konfronterade Joe.
Beslutet att tala kan tolkas som ett uttryck för skuld. Mr. Orange berättar sanningen för någon som har riskerat livet för hans skull, trots att han skulle kunna behålla beskyddet genom att fortsätta tiga. Filmen ger ingen ytterligare förklaring som avgör hur mycket ånger spelar in eller vad han hoppas uppnå. Bekännelsen kan förstås som ett svar på omsorgen han fått, utan att för den skull bli en entydig begäran om att bli dödad.
Keith Uhlich och Matt Zoller Seitz diskuterade just den här dubbeltydigheten i Slant den 13 april 2007. Uhlich beskrev hur hans tolkning av Oranges gester hade förändrats när han såg scenen igen; Seitz hävdade att slutet kunde tolkas på flera sätt. Den här kritiska diskussionen understryker varför det är viktigt att skilja själva skottet från den känslomässiga innebörd som varje tittare tillskriver avskedet.
White riktar vapnet mot Orange. Polisen ropar åt honom att släppa det, han avlossar sitt skott och därefter följer en skottsalva som får honom att försvinna ur bild. Ljudet fullbordar handlingen medan bilden riktar uppmärksamheten mot hans ansikte. Slutet visar hur White dödar Orange och sedan skjuts till döds av polisen; det visar inte en separat bild av varje polis som skjuter eller någon senare identifiering av kropparna.
Chris Penn gav en förklaring till hur Eddies fall filmades, som NME återgav 2017 utifrån hans vittnesmål i Empire. Enligt skådespelaren utlöstes effekten som skulle simulera träffen på Harvey Keitel innan Keitel hade hunnit utföra den planerade handlingen. Keitel föll, och Penns effekt utlöstes ändå. Penn berättade att Tarantino bestämde sig för att behålla resultatet.
Anekdoten skiljer mellan två handlingar som i fiktionen ser ut som en enda: en rollfigur avfyrar sitt vapen och en annan träffas. Under inspelningen måste skådespelarens reaktion och blodeffekten samordnas så att publiken kopplar ihop dem. En miss i tajmingen kan göra sambandet förvirrande även om berättelsens avsikt består.
Därför kan man granska en gest genom att pausa bilden, men inte återskapa en annan händelse än den som faktiskt spelades in. Vittnesmålet förklarar ett problem med hur scenen framställdes; det lägger inte till någon rollfigur som skjuter i berättelsen.
Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder
