Brad Pitt: från Aldo Raine till Cliff Booth med Tarantino

Brad Pitt bidrar med en igenkännbar närvaro i Tarantinos filmer, en närvaro som kan förmedla auktoritet, humor och ett tvetydigt lugn. Aldo Raine och Cliff Booth drar nytta av de egenskaperna från olika positioner: den ene leder en grupp, den andre arbetar i skuggan av en annan man.

Att skilja regi från manusförfattande

Brad Pitts koppling till Tarantinos manus omfattar Floyd, hans rollfigur i True Romance. Filmen regisserades dock av Tony Scott. Den skillnaden hindrar oss från att betrakta varje tolkning av ett Tarantino-manus som ett samarbete under hans regi. Kopplingen finns där, men den hör till ett annat slags arbete än det som senare utvecklades i Inglourious Basterds.

I filmen från 2009 spelar Pitt löjtnant Aldo Raine, ledare för gruppen amerikanska soldater. Tio år senare gestaltar han Cliff Booth, Rick Daltons stuntman och medarbetare, i Once Upon a Time in Hollywood. Båda rollfigurerna har erfarenhet av våld, men deras sysslor, mål och vardagliga relationer är inte desamma.

För sin roll som Cliff Booth vann Pitt en Oscar för bästa manliga biroll vid Oscarsgalan 2020. Det var hans första Oscar för skådespeleri, ett förtydligande som behövs eftersom han redan hade fått priset för bästa film som producent för 12 Years a Slave. Hollywoods erkännande hör alltså till en viss kategori och en viss period i hans karriär.

Stjärnstatusen spelar roll i båda rollerna. Innan de känner rollfiguren kan tittarna förknippa Pitt med attraktionskraft, självsäkerhet eller fysisk skicklighet. Tarantino kan använda sig av de förväntningarna och bekräfta dem, överdriva dem eller göra dem obekväma. Tolkningen måste fungera både för den som känner igen hans offentliga image och för den som bara följer berättelsen.

Aldo Raine: gruppens auktoritet och förklädnadens komik

I Inglourious Basterds leder Aldo på ett rakt och tydligt sätt. Hans sätt att tala fastslår mål och uttrycker ett självförtroende som inte bygger på diplomatiska finesser. Pitt använder en utpräglad röst och kroppshållning för att göra rollfiguren tydlig i en stor ensemble. Hans tydliga närvaro hjälper till att hålla ihop gruppen utan att göra honom till filmens enda centrum.

Tolkningen av Aldo Raine låter beslutsamheten samexistera med en tydlig komik. Självsäkerheten kan bestå även när omständigheterna kräver en förmåga som rollfiguren saknar. Kontrasten mellan det han försöker föreställa och det han faktiskt lyckas med blottlägger förklädnadens konstlade karaktär. Pitt håller fast vid rollfigurens övertygelse i stället för att förklara skämtet för publiken.

Filmen hämtar därmed humor ur en ojämn fördelning av förmågor. Aldo kan vara effektiv i vissa sammanhang och klumpig i andra, utan att den ena sidan utplånar den andra. Skådespelaren måste bevara en sammanhängande identitet genom dessa skiftningar. Om komiken helt suddade ut hans förmåga till våld skulle även spänningen i de senare scenerna förändras.

Ledarskapet skapar dessutom en särskild relation till de andra i gruppen. Aldo behöver inte visa någon intimitet för att gruppen ska erkänna hans ställning. Hans instruktioner och reaktioner bygger upp en praktisk auktoritet. Tolkningen koncentrerar sig på tydliga drag eftersom berättelsen inte stannar upp för att utveckla en fullständig bakgrundshistoria: rollfiguren ska kunna dyka upp, styra en situation och lämna ett tydligt intryck.

Cliff Booth: att arbeta bakom en stjärna

I Once Upon a Time in Hollywood har Cliff en till synes underordnad position i förhållande till Rick Dalton. Han kör, reparerar och följer med, och är dessutom Daltons stuntdubbel. Pitt spelar en man vars praktiska vardagsnytta står i kontrast till arbetsgivarens och vännens yrkesmässiga oro. Här handlar lugnet inte om att leda en grupp, utan om ett sätt att ta sig igenom sysslor och möten.

Rollfiguren Cliff Booth kräver uppmärksamhet på små handlingar. Att laga mat, ta hand om hunden eller ta sig fram genom staden bidrar till att bygga upp en vardagsrutin utan att varje stund blir en bekännelse. Tolkningen får sin kontinuitet genom sättet han gör saker på. Publiken lär känna rollfiguren genom hans förhållande till utrymmen och arbete, lika mycket som genom det han berättar.

Cliffs lugn besvarar dock inte alla frågor om honom. Filmen presenterar ofullständig information och låter hans tilltalande närvaro samexistera med en känsla av oro. Pitt behöver inte ständigt understryka tvetydigheten. En del av effekten bygger på att tittaren trivs i hans sällskap och samtidigt inser att det inte är detsamma som att känna honom helt och hållet.

Förhållandet till Rick skapar en balans mellan deras energier. Mot DiCaprios upprördhet kan Pitt svara återhållsamt och ge en minimal reaktion tyngd. Vänskapen hålls vid liv genom vanor och tjänster, men rymmer också skillnader i ställning. Cliff hjälper till att upprätthålla Ricks vardag, och filmen låter oss se hur mycket vardagsarbete som ryms i den tillgängligheten.

Aldo och Cliff delar en fysisk förmåga, men skådespeleriet gestaltar den på olika sätt. Den ene måste göra sin auktoritet synlig; den andre kan låta ett intryck av enkelhet dölja förberedelserna. Samarbetet mellan Pitt och Tarantino utforskar skillnaden mellan att visa upp makt och att verka ansträngningslös. Resultatet bygger på en igenkännbar stjärnnärvaro som de båda filmerna placerar i olika moraliska och berättarmässiga ljus.

Tillbaka till Tarantinos återkommande skådespelare.

Visa alla artiklar i Skådespelare som återkommer hos Tarantino och hur deras roller förändras