Det rasistiska språket i Django Unchained: sammanhang, upprepning och kontrovers

Django Unchained använder återkommande ett rasistiskt skällsord riktat mot svarta, känt som n-ordet. För att analysera dess funktion måste man skilja mellan vad rollfigurerna säger, beslutet att inkludera ordet och upplevelsen hos dem som hör det.

Orden fördelar makt i scenen

I filmen dyker skällsordet inte bara upp när en rollfigur tappar kontrollen. Det ingår i order, transaktioner och samtal som de som använder det betraktar som normala. Upprepningen visar hur förakt kan bli en del av vardagen i ett samhälle. Språket reducerar olika människor till en kategori och förstärker förväntningen att de ska lyda.

Funktionen förändras beroende på vem som talar och vem som tilltalas. Candie kan använda ordet för att förödmjuka Django inför andra; en vakt använder det för att förneka en fånges rätt att bli bemött som en samtalspartner; Stephen använder det som en del av sin övervakning av hushållets ordning. Ordet får inte samma effekt när det uttalas av olika personer, eftersom varje relation innebär en särskild maktfördelning.

Django använder också språket hos människorna omkring sig, särskilt när han spelar en identitet som måste verka trovärdig. Det betyder inte att alla repliker är likvärdiga. Åskådaren känner till skillnaden mellan den roll han spelar inför Candie och hans verkliga avsikt. Tolkningen beror på den informationen, tonen och konsekvenserna, inte bara på att ett enskilt ord identifieras.

Upprepningen kan skapa en känsla av kvävning. Även i scener utan fysiskt våld påminner ordet om ett strukturellt hot: andra tror att de kan definiera Django innan de lyssnar på vad han säger. Hans kamp för att framställa sig som en fri och yrkeskunnig man handlar också om att utmana den definitionen. Självbestämmandet står även på spel i frågan om vem som har rätt att benämna honom och på vilka villkor han måste svara.

Tarantinos historiska försvar uttömmer inte diskussionen

I en intervju i Nightline, som ABC News sände i januari 2013, försvarade Tarantino användningen av ordet med hänvisning till att det förekom i Mississippi 1858. Jamie Foxx förklarade i samma sammanhang att obehaget var en del av den avsedda effekten. Det är uttalanden om filmens val och avsikt, inte en historisk kartläggning av varje samtal under perioden.

Att ett ord är rimligt för en viss tid och beslutet att upprepa det i ett verk är besläktade men skilda frågor. En fiktion väljer längd, situationer och perspektiv. Den återger inte fortlöpande alla röster från det förflutna. Även ett historiskt möjligt ordförråd kräver ett konstnärligt val om hur mycket som hörs, vem som säger det och i vilken takt.

Därför löses kontroversen inte enbart genom att visa att skällsordet existerade. Man kan erkänna dess historiska förekomst och samtidigt ifrågasätta effekten av en viss mängd upprepningar. Man kan också anse att en mindre användning skulle ha gjort rollfigurernas miljö konstlat mildare. Båda ståndpunkterna behöver förklara vilken upplevelse de anser att filmen skapar, i stället för att ersätta analysen med en siffra.

Publicerade räkningar varierar beroende på om man granskar ett utkast, en transkription eller den färdiga filmen, och på hur besläktade former räknas. Utan att ange version och kriterier ger ett exakt antal ett sken av precision som är svårt att försvara. Diskussionen kan föras utan att upprepa overifierad statistik eller återge skällsordet gång på gång i den kritiska kommentaren.

Att gestalta en rollfigur är inte detsamma som att själv använda hens språk

I ABC-intervjun berättas också om DiCaprios inledande svårigheter att uttala replikerna och om stödet han fick av Foxx och Samuel L. Jackson när han skulle gestalta rollfiguren. Det vittnesmålet gör det möjligt att skilja skådespelarna från de fiktiva personerna. Arbetet går ut på att trovärdigt gestalta en rasistisk relation, inte på att göra manusets ord till ett personligt uttalande från skådespelaren.

Skillnaden innebär inte heller att man måste anta att alla i publiken upplever gestaltningen på samma sätt. En kritisk avsikt kan samexistera med obehag, trötthet eller avståndstagande. Historisk kunskap, personliga erfarenheter och relationen till exploitationfilm påverkar vad varje åskådare uppfattar. Att förklara ett val garanterar inte att alla övertygas av det.

Filmens skiftande ton förstärker den här svårigheten. Skällsordet förekommer i scener präglade av hot, humor och hämnd, och dessa uttryck kan ge olika effekter. När en replik väcker skratt på grund av den som säger den och dennes tafatthet, hör den fortfarande hemma i ett sammanhang av rasistisk underordning. Det komiska tar inte automatiskt bort ordets laddning, även om det kan rikta löjet mot förövaren.

Översättningen innebär ytterligare ett filter. Det engelska ordet har en särskild historia, och motsvarigheterna i dubbning eller undertexter förmedlar inte alla dess associationer exakt. En analys av en spanskspråkig version måste erkänna den skillnaden utan att använda den som ursäkt för att tona ned det verbala våldet. Maktrelationen i scenen kan bestå även om varje ord får en annan klang.

Den mest givande kritiska frågan är vad språket gör i varje situation: om det skrämmer, kategoriserar, provocerar, döljer ett skådespel eller blottlägger en hierarki. Därifrån kan man bedöma Tarantinos upprepning utan att förväxla sammanhang med godkännande eller avsikt med resultat. Kontroversen ingår i en bredare diskussion om hur man skildrar historiskt våld som fortfarande påverkar dem som hör det benämnas.

Tillbaka till guiden till Django Unchained.

Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern