En låt från en senare tid än den som skildras kan föra åskådaren närmare en känsla utan att låtsas att låten fanns då. Tarantino använder avståndet för att skapa energi och förändra perspektivet på det förflutna.
Två tidslager kan samexistera i en scen
Musikalisk anakronism uppstår när en film som utspelar sig under en viss epok använder material som för tankarna till en senare tid. Det ska inte förväxlas med det enkla faktum att filmmusiken har komponerats under produktionen: nästan all originalmusik till en historisk film är senare än de händelser den skildrar. Frågan är vilken relation ljudet skapar till den gestaltade världen och till åskådarens förväntningar.
I Inglourious Basterds ackompanjerar David Bowies Cat People Shosannas förberedelser inför premiären. Inspelningen är från 1980-talet, medan berättelsen utspelar sig under andra världskriget. Scenen visar inte att Shosanna har en skiva från framtiden. Musiken riktar sig till åskådaren och gör hennes förberedelser till en intensiv upplevelse som inte är beroende av den musik som fanns tillgänglig i det ockuperade Frankrike.
Tidsavståndet märks även utan att man känner till något exakt årtal. Sången, produktionen och inspelningens energi hör till ett annat ljudminne än det som vanligtvis förknippas med perioden. Filmen försöker inte helt dölja denna friktion. Den använder den för att ge en rollfigur från det förflutna en omedelbar närvaro inom en samtida filmform.
Hiphop i Django förändrar vem som står i centrum
I Django Unchained introducerar Rick Ross låt 100 Black Coffins och Unchained, som kombinerar material av James Brown och 2Pac, en annan sorts historiskt avstånd. Berättelsen utspelar sig före det amerikanska inbördeskriget, och dessa röster hör inte hemma i epokens vardagliga ljudbild. Deras närvaro skapar en koppling till senare uttryck för afroamerikansk kulturell självhävdelse och motstånd.
Effekten handlar inte bara om att göra en eldstrid snabbare. Musiken kan förändra hur huvudpersonens handlingskraft uppfattas. Django intar inte längre enbart den position som slavsystemet försöker tilldela honom, utan får också en dimension som actionhjälte, skapad ur nuet. Det valet gör inte hans erfarenhet till en dokumentär skildring av hur man levde eller lyssnade på musik då.
hiphop i Django Unchained samexisterar med lån från italienska westernfilmer och nya låtar i andra genrer. Filmen använder inte en enda ljudmässig formel för frigörelse. Den växlar mellan uttryck som förflyttar oss från smärtsamma minnen till framåtrörelse, från väntan till konfrontation. Anakronismen ingår i en större kombination; den ersätter inte det förflutna helt med en modern stil.
Publikens reaktion blir inte heller densamma för alla. En person kan uppleva musikens intåg som befriande, medan en annan kan tycka att den bryter den historiska illusionen. Analysen kan förklara förutsättningarna för effekten utan att föreskriva en universell känsla. Valet synliggör filmskaparens ingrepp och låter åskådaren förhålla sig till det.
En modern röst kan också hindra det förflutna från att uppfattas som en avlägsen utställningsmonter. Scenen påminner oss om att bilderna har valts ut och klippts samman för en senare publik, som kan koppla historiska konflikter till kulturella uttryck som fortfarande känns nära.
Historisk korrekthet och känslans sanning
En anakronistisk låt visar inte att filmen saknar intresse för historia. Den kan samexistera med en uppmärksamhet på institutioner, hierarkier och våldsformer. Det som förändras är representationskontraktet: ljudet försöker inte uttömmande återskapa det som skulle ha kunnat höras på platsen. Scenen använder ett senare perspektiv för att forma sin betydelse.
Detta grepp ska skiljas från ett oavsiktligt misstag inom fiktionen. Om en rollfigur använde en apparat som ännu inte hade uppfunnits och filmen framställde den som vardaglig, skulle det vara ett annat problem. I exemplen med Bowie eller Rick Ross finns ingen framtida ljudkälla som rollfigurerna hanterar. Tidsförskjutningen ligger i ackompanjemanget, där filmen kan skapa associationer som ligger utanför rollfigurernas kunskap.
Kontrasten kan också förvandla en ritualiserad bild. Att klä på sig, gå eller sitta upp på en häst är enkla handlingar som en låt kan göra till förberedelser inför en konfrontation. Musiken tillför en tidsrymd och en förväntan om att något ska bryta fram. Rollfiguren utför fortfarande sina konkreta handlingar, medan ljudspåret placerar dem i en energi som åskådaren känner igen från en annan tid.
Musikaliska lån påminner oss dessutom om att det förflutna når filmen genom tidigare gestaltningar. En western av Tarantino kan låta som en italiensk westernfilm inspelad många årtionden efter den tid som båda skildrar. Det andra tidslagret accepteras ofta lättare, eftersom det har blivit en genrevention. Hiphop gör ett grepp tydligare som den historiska filmen redan använder på andra sätt.
Den musikaliska anakronismen öppnar alltså ett samtal mellan olika tider. Filmen behåller sin tids konflikt och låter senare röster få den att genljuda. Effekten beror på det konkreta förhållandet mellan musikstycket, rollfiguren och berättelsens ögonblick. När det fungerar försvinner inte avståndet: det blir en del av kraften i hur nuet betraktar och skriver om det förflutna.
Tillbaka till Tarantinos musik och filmmusik.
Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen
