Musiken i en bil kommer inte alltid från ett kassettband. Genom att identifiera ljudkällan kan vi förstå vad karaktären väljer, vad hen får höra från en radiostation och vilket minne hen bär med sig tillsammans med låten.
Max kassettband bevarar ett möte
I Jackie Brown letar Max Cherry efter musik av The Delfonics efter att ha hört den tillsammans med Jackie. När han skaffar ett kassettband blir en upplevelse i hemmet en del av hans bilturer. Bytet av ljudkälla har en tydlig berättarfunktion: låten är inte längre beroende av att Jackie är där, utan kan följa med honom när hon inte är det.
Köpet är ingen uttrycklig kärleksförklaring, men visar ett intresse som går utöver flyktig nyfikenhet. Max väljer att lyssna igen på musik som förknippas med en viss person. Åskådaren kan uppfatta den kontinuiteten utan att han behöver förklara exakt vad han känner. Föremålet förvandlar en svårbenämnd känsla till en enkel och konkret handling.
Bilen erbjuder en annan sorts avskildhet än hemmet. Max kan lyssna ensam, koncentrerad på körningen eller försjunken i sina tankar. Musiken fyller ett utrymme där samtal inte längre behövs. I Jackie Browns berättelsebidrar den här förflyttningen till att visa att relationen fortsätter att påverka honom även utanför mötena mellan dem som vi får se.
Radion i Death Proof är inte ett personligt kassettband
I Death Proof placerar önskemålet om Hold Tight till radiostationen låten i ett radiosänt program. Att den spelas i en bil gör den inte till ett kassettspår som huvudpersonerna har valt ut och spelat in. Skillnaden handlar om kontroll: en önskelåt går via en mellanhand och ett programformat, medan ett eget kassettband ger möjlighet att välja lyssningsordningen på ett annat sätt.
Filmen Death Proof använder också andra apparater och musikmiljöer, som stämningen på baren. Radio, jukebox och kassettband bör inte klumpas ihop under en allmän etikett som analog musik. De kan ha en gemensam estetik med fysiska föremål, men vart och ett avgör på olika sätt vem som betalar, vem som väljer och vem som får höra någon annans val.
Samtalen om låtarna ger tillräckligt med information för att förstå kvinnornas musiksmak utan att hitta på privata låtlistor. En smakpreferens som uttrycks i en scen visar inte att en karaktär har en komplett samling eller gör kassettband för alla sina resor. En personlighet kan byggas upp genom en konkret gest och behöver inte kompletteras med en påhittad musikalisk bakgrund.
I Once Upon a Time in Hollywood finns det inte heller grund för att tillskriva Cliff Booth en rad personligt sammanställda kassettband bara för att han kör med musik på. KHJ och reklamen på stationen visar att musiken kommer från radion under många av bilresorna. En radiopratares röst är en annan sorts tecken än ljudet av en enskild inspelning. Att hålla isär dem hindrar oss från att förvandla stadens gemensamma ljudbild till ett påhittat privat urval.
Låten som Max köper är inget bevis för att han känner till hela Jackies repertoar. Hans intresse börjar med en konkret upplevelse. Gestens anspråkslöshet gör att musiken kan uttrycka nyfikenhet och en vilja att lyssna, i stället för att plötsligt göra honom till en expert som filmen aldrig har framställt honom som.
Ljudkällan fördelar kontroll och minne
Ett kassettband kan bevara en följd av inspelningar, men filmen måste visa eller belägga urvalet innan vi kan beskriva det. Spelarens utformning avslöjar inte hela innehållet på bandet. Inte heller ger en låt som hörs i några sekunder oss rätt att rekonstruera sida A, sida B eller ordningen på låtarna som karaktären kan ha valt.
Radion erbjuder en annan relation till tiden. Lyssnaren slår på ett program som redan pågår och som fortsätter när apparaten stängs av. Ett kassettband kan återkalla en tidigare lyssningsupplevelse och upprepa den på ett mer personligt sätt. Jackie Brown använder den skillnaden för att låta Max bära med sig en relation; Death Proof använder radiosändningen för att dela ett ögonblick mellan vänner och med en publik som förblir utanför bild.
Volym och ljudmix tillför ytterligare en dimension. En låt kan låta tydligare för åskådaren än för en lyssnare som sitter på en annan plats i bilen. Filmen formar det perspektivet och kan förstärka det under en montagesekvens. Klassificeringen som diegietisk musik identifierar en ljudkälla i den berättade världen, men innebär inte att ljudmixen måste återge akustiken i en bilkupé på ett strikt dokumentärt sätt.
Ljudmediets materialitet gör också ett val märkbart som annars kunde förbli osynligt. Att köpa ett kassettband, sätta in det eller känna igen en radiostation är handlingar som knyter samman musik och karaktär. Alla behöver inte visas i sin helhet för att sambandet ska bli begripligt, men analysen måste bygga på det som faktiskt visas. Det intressanta är ljudets väg, inte att på intuition fylla på en katalog över apparater.
Tarantinos bilar transporterar alltså mer än människor. De kan bära på ett känslomässigt minne, en offentlig röst eller en gemensam feststämning. Max kassettband är betydelsefullt eftersom det bevarar en gemensam lyssningsupplevelse; Julias radio gör det möjligt att önska sig en låt och vänta på den; KHJ håller staden hörbar under bilresorna. När vi skiljer mellan dessa medier blir analysen av scenerna mer precis, och deras intimitet beror på vem som har makten att välja vad som spelas.
Gå tillbaka till Tarantinos musik och filmmusik.
Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen
