En karaktärs röst kan ensam fylla det musikaliska utrymmet i en scen. För att kalla det a cappella-sång måste man skilja den från vissling, gitarr eller en inspelad låt som fortsätter att höras.
Rösten utan ackompanjemang har en konkret närvaro
Att sjunga a cappella innebär att sjunga utan instrumentalt ackompanjemang. Det räcker inte att karaktären inte syns spela ett instrument: hen kan sjunga till en inspelning som publiken hör. Skillnaden är viktig i Tarantinos filmer, där karaktärer ofta deltar fysiskt i låtar som spelas från radioapparater eller andra apparater i hemmet.
I Once Upon a Time... in Hollywood sjunger gruppen unga kvinnor med koppling till Manson I’ll Never Say Never to Always medan de rör sig genom staden. Musikansvariga Mary Ramos identifierade låten som material skrivet av Manson. Avsnittet är ett tydligt exempel på röster som förenas utan stöd från ett synligt band eller en popinspelning som formar scenen.
Gemensam sång gör en känsla av tillhörighet hörbar. Rösterna samordnas och tar tillsammans plats i det offentliga rummet. För den som känner igen de unga kvinnorna eller känner till den historiska bakgrunden väcker denna bekantskap oro, utan att melodin behöver vara aggressiv. Den gemytliga framtoningen och åskådarens kunskap går inte ihop. Effekten uppstår ur det avståndet, utan att texten behöver återges.
Alla sångögonblick är inte exempel på a cappella
Daisy sjunger Jim Jones at Botany Bay i The Hateful Eight, men ackompanjerar sig själv på gitarr. Hennes framförande är musik inom fiktionen och rösten kan stå i intimt fokus, även om det inte är a cappella. Instrumentet spelar roll eftersom Ruth ingriper rent fysiskt i det och förändrar situationen. Om man utelämnar det ur beskrivningen suddas en central del av scenen ut.
Butch sjunger med till Flowers on the Wall i bilen i Pulp Fiction. Inspelningen med The Statler Brothers fortsätter att vara en del av lyssnandet. På samma sätt gör inte läpprörelser eller sång till en låt hela låten till ett soloframförande av skådespelaren. Karaktären kan ta en låt till sig känslomässigt utan att ersätta den inspelade rösten.
Elle Driver visslar Twisted Nerve i Kill Bill. Det är en rösthandling i vid bemärkelse, men inte en sång med text. Dessutom låter sekvensens ljudbearbetning melodin sträcka sig bortom den isolerade gesten. Om man placerar vissling, nynnande och a cappella-sång i samma kategori blir det svårare att uppfatta de olika sätten en kropp kan delta i musiken på.
Sånggesten förändrar vem som producerar ljudet
När rösten kommer från karaktären blir musiken något mer än något som bara tas emot. Kroppen deltar i att skapa den och kan uttrycka självsäkerhet, tvekan, lekfullhet eller en önskan att höra till. Betydelsen beror inte på om framförandet är professionellt. Ibland gör en ofullkomlig röst den gemensamma situationen mer synlig än en polerad inspelning.
Bland de unga kvinnorna i Once Upon a Time... in Hollywood fungerar sången inte som ett formellt framträdande för en sittande publik. Den följer en aktivitet och gör bandet mellan dem som sjunger hörbart. Scenen kan iaktta det bandet utan att göra sången till en tillräcklig förklaring av deras senare handlingar. Att sjunga tillsammans leder inte automatiskt till våld.
Skillnaden hänger samman med diegetisk musik: rösterna tillhör den berättade världen och kan höras av andra personer i den världen. Det säger däremot inget om hur ljudet spelades in under inspelningen. Ett framförande som framställs som spontant kan kräva musikaliskt arbete och ljudmixning som bilden inte visar.
Det intressanta med dessa avsnitt är att sången återförs till en kropp och en situation. Rösten utan ackompanjemang står blottad i sin egen rytm och i förhållande till utrymmet omkring den. En precis användning av kategorin gör det möjligt att känna igen den effekten när den uppstår, utan att skapa en samling a cappella-framträdanden av scener där en gitarr, radio eller orkester fortfarande är avgörande.
Tillbaka till Tarantinos musik och filmmusik.
Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen
