Tarantinos skivsamling: lyssna före skrivandet och under klippningen

Tarantino använder inte sina skivor enbart för att komplettera färdiga filmer. Han har beskrivit lyssnandet som ett sätt att hitta rytmen i en berättelse innan den når inspelningen.

Skivsamlingen som arbetsplats

I en intervju med The Village Voice förklarade Tarantino att han valde musik i flera skeden: under skrivandet, ibland redan innan han började, under produktionen och till sist i klippningen. Han beskrev ett rum med vinylskivor och utrustning för att spela in kassettband. Det ger en bild av samlingen som ett arbetsredskap, utan att göra den till en offentlig förteckning över skivor, priser eller obekräftade antal.

Att lyssna innan man börjar skriva förändrar det vanliga förhållandet mellan bild och musik. Låten behöver inte komma in för att fylla ett utrymme som redan finns. Den kan ge en scen en viss längd, ett driv eller ett sätt att föreställa sig hur en rollfigur gör entré. Regissören har kopplat sökandet till behovet av att hitta filmens rytm, särskilt genom en öppningsscen som hjälper honom att visualisera filmen.

Det arbetssättet innebär inte att en låt på egen hand bestämmer en hel scen. Manuset måste utforma handlingar, relationer och följder som inte finns i inspelningen. Musiken kan fungera som inspiration och tidsmässig struktur, men berättelsen kräver egna beslut. Samlingen erbjuder material att tänka med, inte en automatisk mekanism som förvandlar vilken låt som helst till film.

Att välja en inspelning innebär att se dess historia

En redan existerande låt bär med sig en röst, ett framförande och ett kulturellt minne. När den placeras i ett nytt sammanhang suddar filmen inte helt ut det förflutna. Den kan bygga vidare på det, säga emot det eller låta en ny publik upptäcka det. Valet omfattar också den specifika versionen: olika tolkningar av en välkänd melodi ger inte samma effekt.

Jackie Brown är ett exempel på intresset för soul som ett sätt att ge en berättelse och dess rollfigurer en tydlig förankring. Tarantino har förklarat att han ville skapa en kulturell värld som låg närmare den musiktraditionen. Det handlar inte om att lägga en lista med hits ovanpå en berättelse som inte berörs av musiken. Musiken påverkar rollfigurernas ålder, minnen och sätt att närma sig varandra, särskilt när de själva lyssnar på den.

Arbetssättet lämnar också utrymme för förändringar. Att hitta ett stycke under klippningen kan svara mot ett behov som inte syntes i manuset. Längden på en tagning, rytmen i ett framförande eller förhållandet mellan sekvenser kan visa på en annan möjlighet. Urvalet bör inte beskrivas som en sluten ceremoni som sker en enda gång före inspelningen och sedan aldrig får ändras.

Det här kontinuerliga lyssnandet hänger samman med Tarantinos skrivande, men ersätter det inte. En scen kan skrivas med en viss låt i åtanke och till slut behöva en annan; en inspelning kan inspirera en ton utan att någonsin förekomma i filmen. Genom att skilja inspiration från slutlig användning undviker man att göra varje musikpreferens som regissören har berättat om till en soundtrackkreditering.

Att lyssna om och om igen gör det också möjligt att bevara associationer i åratal, tills en passande scen dyker upp. Det innebär inte att regissören från början har planerat alla framtida användningsområden. En samling kan rymma möjligheter som blir relevanta först när en rollfigur, en ton eller en struktur ger dem en ny innebörd.

Det personliga urvalet är också ett kollektivt arbete

Samlingen förklarar inte i sig hur en låt kan användas i en film. Musikansvariga hittar inspelningar, letar fram material och samordnar olika delar av hur musiken införlivas. Mary Ramos har beskrivit processen som ett researcharbete tillsammans med regissören. Att uppmärksamma det samarbetet motverkar föreställningen att det bara är att ta en skiva från hyllan för att produktionen ska kunna använda den i klippningen.

Att föredra redan existerande musik utesluter inte heller originalmusik. Kill Bill innehåller bidrag från RZA; Django Unchained innehåller låtar som skapats för projektet; The Hateful Eight har originalmusik av Ennio Morricone. Påståendet ”Tarantino beställer inte musik” håller inte när det tillämpas som en absolut regel på hela hans karriär.

Det som består är en uppmärksamhet på varje materials särart. En ny komposition måste hitta sin plats bland inspelningar som redan har en historia. Filmen kan förena båda metoderna utan att förlora sin sammanhållning, så länge förhållandet mellan ljud och scen har bearbetats. Motsättningen mellan samlare och kompositör beskriver inte hela arbetssättet.

Det är också viktigt att skilja mellan det ägda exemplaret och den tekniska källa som används. Att Tarantino känner till en låt via en vinylskiva bevisar inte att varje filmkopia återger just det exemplaret. I samband med enskilda projekt har han talat om intresset för att bevara egenskaper hos sina skivor, men utan dokumentation går det inte att generalisera det arbetssättet till alla spår. Att samla, välja ut och överföra en inspelning är handlingar som hänger samman, men skiljer sig åt.

Samlingen är kreativt givande eftersom den bevarar tidigare möten med musik och gör det möjligt att återvända till dem i en annan berättelse. Regissören hör något välbekant och föreställer sig en ny situation. Sedan omvandlar manusarbetet, skådespelarnas insatser, musikansvaret och klippningen den intuitionen till en sekvens. Vinylskivan är viktig som en konkret utgångspunkt för lyssnandet, inte som en magisk förklaring till hela resultatet.

Tillbaka till Tarantinos musik och filmmusik.

Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen