Skivspelare och öppna bandrullar: att välja musik i en scen

Att sätta på musik är en synlig handling i flera av Tarantinos filmer. Gesten kan skapa intimitet eller markera avstånd, men det är viktigt att identifiera apparaten innan den görs till en symbol för vinyl.

Mias apparat är ingen skivspelare

I Pulp Fiction spelar Mia upp Girl, You’ll Be a Woman Soon på en bandspelare med öppna rullar. Att kalla den en skivspelare är att blanda ihop två olika tekniker. En vinylskiva snurrar på en tallrik och avläses med en nål; ett öppet band löper mellan rullar. Scenen låter oss tala om musiklyssning i hemmet och om musikval, men inte om en ritual där man lägger på en skiva – det stämmer inte med apparaten vi ser.

Rättelsen handlar inte om petigt samlande. Den fysiska gesten är en del av handlingen och påverkar vad som går att analysera. Om man beskriver hur Mia sänker en nål mot ett spår som inte finns hittar man på en liten scen. Att identifiera mediet hjälper oss att bevara det precisa sambandet mellan hennes beslut att lyssna på musik och hur filmen gestaltar det.

Sången fyller ett privat rum medan Vincent är i badrummet. Mia påverkar stämningen i sitt hem och skapar sin egen rytm. Sekvensen med Girl, You’ll Be a Woman Soon behöver inte att Vincent delar upplevelsen för att skapa spänning. Apparaten bidrar till att skilja åt två samtidiga förlopp: det hon gör med musiken och det han försöker bestämma sig för, utom synhåll för henne.

Vinylskivan i Jackie Brown möjliggör ett möte

I Jackie Brown är The Delfonics-skivan en del av ett gemensamt musiklyssnande hemma. Jackie visar vad hon gillar och Max tar emot det med nyfikenhet. Skivan låter en sång bli en del av samtalet som något någon har sparat, känner igen och väljer att spela för en annan person. Det är inte ett spår som dyker upp utifrån för att visa att det finns en attraktion.

Situationen förändrar mötets rytm. Lyssnandet ger utrymme för pauser och en sorts uppmärksamhet som inte genast behöver uttryckas i ord. Skivan blir ett tredje element mellan två personer som fortfarande känner av varandra. De kan prata om musik och samtidigt avslöja något om sina minnen och sin smak utan att blotta alla sina känslor.

Att Max senare försöker få tag på den musiken visar att mötet inte tar slut när apparaten stängs av. Mediet kan förändras medan sången fortfarande bär på en koppling till Jackie. Hemmalyssnandet på vinyl blir en upplevelse som går att ta med sig genom en annan inspelning. Filmen skiljer därmed det konkreta föremålet från de känslomässiga minnen som kan knytas till det.

I Jackie Browns berättelse knyter lyssnandet också samman nutid och ålder. Musiken fungerar inte bara som retrodekor för en ung publik. Den hör till rollfigurernas tidigare liv och till sådant som fortfarande kan väcka något hos dem. Skivan gör det förflutna närvarande utan att handlingen behöver stanna upp för att förklara det med en biografisk tillbakablick.

Tiden det tar att välja och sätta på musik påverkar också samtalet. En rollfigur kan avbryta det hen höll på att säga för att ägna apparaten sin uppmärksamhet, och den andra får vänta. Det korta uppehållet ger musikvalet en närvaro som en låt som läggs till utan någon synlig gest inte skulle ha på samma sätt.

Föremålets ljud och filmens ljud

Att se en apparat bevisar inte att inspelningen publiken hör kommer direkt från högtalaren som fångades under inspelningen. Produktionen kan lägga till, byta ut eller balansera ljudet i efterhand. Ljudkällan finns i fiktionen, medan det tekniska utförandet hör till en annan nivå. Om man blandar ihop dem riskerar man att tillskriva ljudet autenticitet i inspelningen enbart utifrån att apparaten syns.

Detsamma gäller knaster, bandbrus och musikens ljudbild. En effekt kan ge intryck av ett äldre medium utan att visa att den slutliga ljudmixen har hämtats från just det exemplaret. För att hävda att ljudet har överförts från en privat vinylskiva skulle det krävas ett vittnesmål från produktionen. En analys av scenen kan beskriva vad man hör utan att hitta på hur ljudet har skapats.

Skillnaden mellan diegetisk och icke-diegetisk musik hjälper oss att följa förloppet. En låt kan börja som en rollfigurs val och sedan få en närvaro som dominerar sekvensen. Apparaten anger ett ursprung i berättelsen, men ljudmixen kan förstärka låtens effekt för tittaren. Den förstärkningen gör inte den ursprungliga gesten att sätta på apparaten oviktig.

Genom att jämföra Mia med Jackie går det att se skillnader utan att göra apparaterna till universella symboler. Mia skapar en stund av rörelse och avskildhet i sitt hem; Jackie delar ett lyssnande som öppnar för en relation. Musikens betydelse beror på vem som är närvarande, vem som väljer den och vad som händer medan den spelas. Samma glädje i att spela upp en inspelning kan leda till helt olika dramatiska upplevelser.

Skivspelaren är alltså intressant som en del av en konkret handling, inte som en automatisk garanti för autenticitet eller god smak. Filmen synliggör ett val, en stunds väntan och uppmärksamhet riktad mot en annan person eller mot en själv. Genom att hålla fast vid det medium som faktiskt visas kan vi uppskatta dessa gester utan att göra all analog uppspelning till en inbillad vinylskiva.

Tillbaka till Tarantinos musik och filmmusik.

Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen