Woo Hoo: festen före striden i Kill Bill

The 5.6.7.8’s dyker inte upp som en osynlig låt som lagts till i klippningen. Filmen placerar dem inför en publik, i en lokal där verksamheten fortsätter medan en konfrontation förbereds.

Ett synligt band i scenens miljö

Woo Hoo framförs av The 5.6.7.8’s i Kill Bill: Volym 1. Den japanska gruppen uppträder på scenen i De blå lövens hus och är en del av verksamheten på stället. Deras närvaro gör musiken till en tydlig aktivitet i fiktionen. Där finns musiker, instrument och en publik som kan lyssna medan den äter, pratar eller rör sig.

Låten kännetecknas av sin rytmiska drivkraft och en lättigenkännlig sång. Den behöver inte utveckla någon komplicerad berättelse i texten för att skapa energi. Upprepningarna uppmuntrar till en omedelbar kroppslig reaktion och bidrar till att lokalen känns som en plats för nöjen i full gång. Musiken ger en njutning som inte förutsätter att man känner till huvudpersonens uppdrag.

Att tala om ett liveframträdande i scenen beskriver vad fiktionen visar. Det bevisar inte att hela det färdiga ljudspåret kommer från en ljudupptagning som gjordes samtidigt som inspelningen. En film kan visa ett band som spelar och kombinera olika metoder för inspelning, uppspelning och mixning. Utan specifik dokumentation om varje tagning är det klokt att skilja mellan framträdandet på scenen och hur det tekniskt har skapats.

Att gruppen syns förändrar också vår relation till låten. I stället för att enbart ta emot den som regissörens kommentar kan vi förknippa den med människor som arbetar i den världen. Scenen har en funktion och lokalen erbjuder en föreställning. Den efterföljande striden kommer att bryta in i en miljö vars vardaglighet har skildrats tillräckligt noggrant.

Rytmen etablerar en vardaglighet som kan brytas

Energin i Woo Hoo bidrar till en känsla av gemensam aktivitet. Det verkar inte som om gästerna på stället har samlats för att bevittna en avrättning eller ett slagsmål. Låten gör att scenen ett tag kan behålla karaktären av en utekväll. Denna vardaglighet förstärker förändringen när maktförhållanden och våld hamnar i centrum.

De blå lövens hus har flera våningar och områden med olika funktioner. Musikscenen är en del av den strukturen, tillsammans med bord, ingångar och avskilda utrymmen. Bandet hjälper oss att förstå lokalen som en helhet, inte som en tom plattform som enbart gjorts i ordning för kombattanterna. Handlingen måste ta sig genom en plats som redan är i bruk.

Musiken kan fortsätta utan avbrott medan kameran riktar vår uppmärksamhet åt ett annat håll. Det gör att tittaren samtidigt kan uppfatta festen och ett hot som vissa personer ännu inte har märkt. Ljudet förbinder synliga utrymmen med sådana utanför bild. Allt viktigt behöver inte visas intill bandet för att höra till dess ljudmiljö.

Låtens lekfulla karaktär skapar dessutom en kontrast till Beatrix allvarliga uppdrag. Hon har inte kommit dit för att roa sig, även om hon måste röra sig mitt i nöjeslivet. Skillnaden mellan hennes syfte och aktiviteten på stället skapar spänning. Låten fortsätter att bjuda på underhållning medan berättelsen samlar information som pekar i en annan riktning.

Ett framträdande med en egen identitet i klippningen

Filmen ger The 5.6.7.8’s en synlig identitet som går utöver rollen som bakgrund. Deras närvaro kan fånga uppmärksamheten genom ljudet, utseendet och sättet de tar plats på scenen. Det innebär inte att sekvensen måste bli ett biografiskt porträtt av gruppen. Här är det samspelet mellan musikframträdande, miljö och föraning som är viktigt.

Striden i De blå lövens hus kommer att följa andra regler för rytm och uppfattning. Övergången låter oss se att lokalen inte har en enda ljudmässig identitet. Där kan musik framföras för gästerna och därefter förvandlas platsen till en miljö av smällar, rörelser och relativa tystnader. Kontrasten mellan dessa skeden bidrar till episodens omfattning.

Woo Hoo ska inte heller sammanblandas med alla låtar som gruppen framför i filmen. Genom att identifiera en viss låt undviker man att beskriva musikstycken med olika särdrag som om de vore ett enda framträdande. Tittaren kan minnas dem som en del av bilden av bandet, men en analys av sekvensen blir mer precis när skillnaderna mellan låtarna bevaras.

Greppet presenterar musikkultur utan att berättelsen behöver stanna upp och förklara den. Bandet finns där, uppträder och bidrar till stämningen. Den som känner igen repertoaren kan göra egna associationer; den som hör den för första gången får uppleva framträdandets energi. Båda upplevelserna passar ihop med scenens berättarfunktion.

Låten lämnar därmed ett avtryck som inte enbart bygger på dess närhet till ett stort slagsmål. Under några minuter verkar lokalen kunna erbjuda en annan sorts kväll, ägnad åt musik och nöjen. Den möjligheten till vardaglighet gör konfliktens intrång ännu mer abrupt. Musiken ger De blå lövens hus något som kan gå förlorat innan våldet förvandlar det till en annan sorts föreställning.

Tillbaka till Kill Bill-guiden.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer