Meiko Kaji och den japanska musiken i Kill Bill: en tradition som inte är enhetlig

Meiko Kajis röst knyter samman Kill Bill med en konkret historia inom japansk hämndfilm. Sambandet blir tydligare om man skiljer sången från duellen, dess ursprung och de kulturella etiketter som ofta blandas ihop.

Shura no Hana kommer med en tidigare film

Shura no Hana, känd som The Flower of Carnage, framförs av Meiko Kaji och kommer från Lady Snowblood. I Kill Bill är den inte ett anonymt folkloristiskt stycke som används för att skapa en allmänt japansk stämning. Sången är knuten till en skådespelare, en film och en tradition av hämndberättelser som Tarantino känner till och ger en ny kontext.

Sambandet med Lady Snowblood är särskilt starkt genom den snöiga miljön och en kvinna vars liv präglas av våld. Att känna igen den kopplingen innebär dock inte att man måste reducera Bruden och O-Ren till exakta kopior av en tidigare karaktär. Det musikaliska citatet kan bevara ett minne, samtidigt som de nya bilderna fördelar rollerna som offer, motståndare och överlevare på ett annat sätt.

Även placeringen kräver precision. The Flower of Carnage hörs efter den slutliga konfrontationen med O-Ren, när striden redan har fått sina konsekvenser. Under en central del av duellen är den framträdande musiken Don't Let Me Be Misunderstood i Santa Esmeraldas version. Att tillskriva hela snöstriden Meiko Kaji blandar ihop låtarna och suddar ut den tonförändring som hennes sång för med sig.

Rösten gör segern till en mer tvetydig upplevelse

Efter stridens intensitet kan en sång ge avfärden en dimension av klagan och minne. Kaji behöver inte bokstavligen skildra varje handling för att hennes röst ska ha en koppling till den. Hennes närvaro låter tittaren stanna kvar vid hämndens pris, samtidigt som man kan se skickligheten hos den som har segrat. Den fysiska segern uttömmer inte scenens innebörd.

Identiteten hos Meiko Kaji som skådespelare och sångerska tillför ytterligare ett lager för den som känner till hennes filmer. Hennes röst förmedlar ett visuellt minne trots att hon inte själv syns i Kill Bill. Den som inte känner till hennes karriär får ändå höra ett framförande med en egen klang och intensitet. Referensen fungerar både som en blinkning och som en omedelbar musikalisk upplevelse, utan att de två lyssnarsätten behöver sammanfalla.

Man bör inte kalla varje japansk sång i en sjuttiotalsfilm för traditionell musik. Enka och andra former av populärmusik har moderna historier och specifika relationer till musikindustrin. En uttrycksfull röst eller ett annat språk räcker inte för att klassificera ett stycke som uråldrig folkmusik. Kulturell precision börjar med att man känner igen det som en identifierbar filminspelning.

Samma försiktighet gäller Urami Bushi, en annan sång av Kaji som används i Kill Bill och har koppling till serien Female Prisoner Scorpion. Att sångerna har samma artist betyder inte att de kommer från samma film. Eftertexterna gör det möjligt att följa två olika kopplingar till japansk hämndfilm. Om man slår ihop dem till ett enda tema går bredden och särarten i dessa referenser förlorade.

Att sången kommer in efter striden gör det också möjligt att höra skillnaden mellan handling och konsekvens. Medan kampen kräver att man följer positioner och rörelser kan sången hålla kvar uppmärksamheten vid det som återstår efteråt. Uppmärksamhetsskiftet suddar inte ut det föregående spektaklet, men hindrar att dess slutliga innebörd enbart blir ett mått på svärdets effektivitet.

Japan, Kina och den musikaliska blandningen i Kill Bill

Chambara och wuxia är inte synonymer. Det första hör samman med japanska traditioner inom svärdsfilm, det andra med kinesiska berättelser om hjältar och kampsport. Filmen anknyter till båda områdena, men en japansk sång innebär inte automatiskt att just den sekvensen har påverkats av wuxia. Kampformer, berättarmodeller och musik bör undersökas var för sig.

Dialogen med kampsports- och samurajfilm samexisterar dessutom med italienska westernfilmer, rock, soul och tv-musik. Den japanska miljön begränsar inte musiken till japanskt material. Duellen med O-Ren är just ett exempel på hur Tarantino kombinerar bild, koreografi och en inspelning med ett annat ursprung för att skapa en egen upplevelse.

RZA:s arbete i Kill Bill ingår i den här strukturen, men det gör inte RZA till upphovsperson till varje låt som förekommer. Man bör skilja mellan att forma en musikalisk identitet och att komponera nytt material, och de lånade verk som anges i eftertexterna. Kaji, Santa Esmeralda och kompositörerna till de tidigare filmerna behåller sina krediter i helheten.

Den japanska sången garanterar inte att allt som visas är nationellt autentiskt. Dess mer konkreta funktion är att knyta en ny scen till en tradition av bilder och känslor. Filmen använder det minnet för att ge stridens upplösning en resonans som sträcker sig bortom resultatet av en kamp. Filmhistorien framträder som en röst som följer konsekvenserna.

Om man ser Kill Bill med dessa distinktioner i åtanke kan man uppskatta blandningen utan att göra Asien till en enda odifferentierad kategori. Shura no Hana är en specifik sång, framförd av Meiko Kaji och knuten till Lady Snowblood; den kommer in vid en bestämd tidpunkt i berättelsen. Med den utgångspunkten går det att analysera sambandet mellan snö, hämnd och förlust på ett rikare sätt än genom en allmän etikett som orientalisk musik.

Tillbaka till Kill Bill-guiden.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer