Bill använder Superman för att framställa Beatrix civila liv som en förklädnad. Monologens intresse ligger både i jämförelsen och i hans behov av att påtvinga henne den.
Jämförelsen Bill gör med Superman
I det avslutande samtalet i Kill Bill: Vol. 2, skiljer Bill Superman från andra superhjältar: han hävdar att Supermans extraordinära identitet kommer före den vardagliga förklädnaden. Utifrån den premissen tolkar han Clark Kent som en roll. Sedan överför han resonemanget på Beatrix: för honom är mördaren hennes sanna identitet, medan kvinnan som försöker skapa ett liv i hemmet har antagit en personlighet för att gömma sig.
Monologen är inte en auktoritativ förklaring av alla versioner av Superman. Bill väljer ut vissa drag hos karaktären som hjälper honom att försvara sitt argument. Serierna, filmatiseringarna och deras tolkningar avgörs inte av vad en antagonist säger. Filmen behöver att vi känner igen jämförelsen, inte att vi accepterar en slutgiltig teori om superhjälten.
Valet av exempel fungerar väl eftersom det för en stund flyttar en intim diskussion till ett gemensamt populärkulturellt område. Att tala om en dräkt och en hemlig identitet gör det möjligt att framföra en anklagelse utan att börja direkt med övergivandet, graviditeten eller kapellet. Bill gör konflikten mellan två personer till en påstådd allmän regel om exceptionella människors natur.
Han väljer också vad han utelämnar. Möjligheten att lära sig ett annat sätt att leva, ändra sina prioriteringar eller ta på sig ett nytt ansvar får knappt plats i hans tankemodell. Om identiteten är bestämd från början kan varje försök till förändring beskrivas som bedrägeri. Det är just denna slutna logik som gör jämförelsen tendentiös.
Varför den här tolkningen gynnar Bill
Diskussionen handlar om relationen mellan Beatrix Kiddo och mannen som ledde gruppen hon ville lämna. Bill känner till hennes förmågor och kan beskriva dem med beundran. Den beundran kombineras dock med ett maktanspråk: han gör anspråk på att veta bättre än hon vilken sorts liv som passar henne. Berömmet av hennes talang tjänar en slutsats som begränsar hennes självbestämmande.
Ur det perspektivet upphör uppbrottet att vara ett beslut han måste respektera och börjar i stället framstå som ett svek mot en gemensam identitet. Bill kan erkänna Beatrix skicklighet utan att erkänna hennes rätt att använda den på ett annat sätt eller lämna yrket. Hans tal reducerar ett moraliskt och känslomässigt beslut till en fråga om autenticitet, som om ett liv utanför hans värld nödvändigtvis måste vara en föreställning.
Det lugn han talar med bidrar till hans försök att dominera. Han behöver inte höja rösten för att ta över samtalet. Monologens längd, pauserna och presentationen av exempel låter honom fastställa ramarna innan den andra personen svarar. Monologens uppbyggnad är viktig eftersom sättet han talar på återspeglar den relation Bill försöker upprätthålla: han förklarar och kategoriserar, medan Beatrix blir föremål för hans förklaring.
Sammanhanget gör att samtalet inte kan ses som en avslappnad diskussion mellan entusiaster. Personerna känner till den skada de har orsakat varandra, och mötet kan sluta i våld. Bills verbala självsäkerhet samexisterar med det hotet. Åskådaren kan uppskatta analogins tydlighet och samtidigt inse att den inte gör den som använder den oskyldig.
Att reducera passagen till en slagkraftig replik suddar ut den konflikten. Bill talar utifrån en förlust han inte accepterar och en maktposition han vill återta. Hans förklaring säger något om Beatrix, men avslöjar framför allt hur han behöver se på henne. En kritisk läsning av monologen bör fråga sig vad talaren vinner på att få sin samtalspartner att godta den definitionen.
Beatrix svar och metaforens begränsningar
Det råder inget tvivel om Beatrix förmåga att döda. Frågan är om den förmågan ska styra hela hennes tillvaro. Hennes önskan att skydda sin dotter introducerar en prioritering som Bills argument inte kan rymma utan att förvränga den. Att vara skicklig på något innebär inte att man måste göra det till sitt öde, och filmen låter den spänningen förbli synlig.
Monologen kan verka bekräftad eftersom Beatrix har använt våld under sin resa. Men den iakttagelsen räcker inte för att bevisa att hennes tidigare försök att dra sig tillbaka var falskt. Hämndhandlingarna kommer efter ett övergrepp som förändrar förutsättningarna för hennes liv. Att förväxla en reaktion på skada med en oföränderlig essens upprepar den förenkling som Bill förespråkar.
I slutet av Kill Bill Vol. 2 är dialogen en del av en konfrontation som måste få sin upplösning mellan personerna som talar. Den fungerar inte som en yttre röst som slår fast filmens innebörd. Bill har information, karisma och förmågan att skapa minnesvärda bilder; inget av detta garanterar att hans omdöme om Beatrix är fullständigt.
Metaforen får större dramatisk kraft om meningsskiljaktigheten får finnas kvar. Superman ger Bill ett språk för att förneka förändring; Beatrix tvingar oss att beakta en identitet som rymmer förmågor, beslut och relationer. Resultatet kräver inte att vi väljer mellan en helt vanlig kvinna och en mördare utan känsloliv. Scenen visar hur otillräckligt det är att definiera en annan människa med en enda kategori, särskilt när definitionen gynnar den som uttalar den.
Tillbaka till Kill Bill-guiden.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
