Bill, ormtjusaren: smeknamnet och hans försök att rättfärdiga sig

Ormtjusaren är ett sätt att identifiera Bill och hans relation till gruppen. Scenerna med flöjten och hans slutliga förklaring till attacken hör till olika ögonblick.

Ett smeknamn som beskriver en maktrelation

Bill förknippas med namnet Snake Charmer, som vanligtvis översätts med Ormtjusaren. Benämningen passar en grupp lönnmördare vars täcknamn anspelar på ormar. Medan de får identiteter efter farliga djur framställs ledaren som någon som kan styra dem. Skillnaden antyder en hierarki redan innan vi känner till alla detaljer om deras organisation.

Bilden av ormtjusaren bygger på en illusion av kontroll. Han behöver inte visa överväldigande styrka för att få andra att följa hans rörelser. Hos Bill förstärks den idén av en lugn röst, berättelser som fångar uppmärksamheten och en förtrolighet som kan kännas antingen kärleksfull eller skrämmande beroende på sammanhanget. Faran försvinner inte när rollfiguren intar en vänlig ton.

Flöjten ger den kopplingen en synlig och hörbar form. Men det finns ingen enskild scen som förenar smeknamnet, alla hans musikaliska framträdanden och den fullständiga förklaringen till varför han attackerade Beatrix. Om man slår ihop de här elementen som om de vore en enda monolog skapar man en scen som filmen inte visar. Man måste skilja mellan identifieringen av rollfiguren och de olika tillfällen då han talar eller spelar.

I synnerhet hör bilderna av Bill med flöjten till filmens väv av minnen och möten. Hans slutliga samtal med Beatrix äger rum under andra omständigheter. Det musikaliska motivet kan påverka hur vi uppfattar hans auktoritet, men det ersätter inte orden och ger oss inte rätt att flytta en dialog från en sekvens till en annan.

Hur han gör övergivandet till en berättelse om sig själv

När Bill förklarar sin reaktion på att Beatrix försvann lyfter han fram vad han kände och vad han trodde sig ha förlorat. Informationen han ger hjälper oss att förstå hans perspektiv, men gärningsmannens perspektiv är inte detsamma som en motivering som filmen godtar. Berättelsen upprätthåller skillnaden mellan att förstå ett motiv och att betrakta handlingen det ledde till som oundviklig.

Förklaringen från Bill flyttar fokus från den som drabbats. Den som överlevde attacken får höra hur den som beordrade den ordnar händelserna kring sin egen smärta. Det behöver inte innebära en fullständig lögn: någon kan beskriva verkliga känslor och använda dem för att tona ned sitt ansvar. Urvalet av vad han berättar är lika betydelsefullt som den uppriktighet han verkar förmedla.

Smeknamnet Ormtjusaren ger en användbar bild för att förstå det sättet att samtala. Bill får lyssnaren att följa ett resonemang med hjälp av en behaglig röst och en delad intimitet. Den andra personens uppmärksamhet fångas mellan minnet av en relation och medvetenheten om det nuvarande hotet. Scenen gör inte bokstavligen musiken till hypnos; jämförelsen handlar om hur han utövar sin auktoritet.

Beatrix har en förklaring till varför hon lämnade honom, och den kan inte reduceras till att hon ville förödmjuka Bill. Hennes beslut beror på att hennes prioriteringar förändrats. Motsättningen mellan deras versioner hindrar åskådaren från att utan eftertanke godta idén att han inte kunde reagera på något annat sätt. Ordet kunde, förstått som en verklig möjlighet, lämnar utrymme för val som hans berättelse försöker framställa som en naturlig reaktion.

Filmen behöver inte heller diagnostisera rollfiguren för att visa det här mönstret. Det räcker att lägga märke till vem som gör anspråk på rätten att definiera vad som hände, vilka händelser som hamnar i skymundan och vilka konsekvenser som framställs som oundvikliga. Den behärskade tonen kan göra argumentets våld mindre synligt, utan att ändra allvaret i besluten han förklarar.

Flöjten, orden och kontrollens gräns

De musikaliska framträdandena låter Bill avisera sin närvaro innan han gör sig gällande fysiskt. Ett igenkännbart ljud kan fånga Beatrix uppmärksamhet och föra henne tillbaka till en tidigare relation. Den funktionen skiljer sig från ett soundtrack som bara talar om för publiken vad den ska känna. Flöjten tillhör rollfiguren och kan höras inne i scenen.

Hans röst fyller en liknande funktion när den förvandlar en konfrontation till ett långt samtal. Bill styr pauserna och exemplen, dröjer med att svara direkt och föreslår sin egen tolkning av Beatrix identitet. Varje grepp förlänger tiden då han behåller initiativet i samtalet. Att dialogen är underhållande gör den inte neutral.

Den sista delen av Kill Bill Vol. 2 sätter den förmågan att styra andra på prov. Beatrix kan lyssna på honom utan att godta att hans definition av händelserna är den enda möjliga. Att kontrollen bryts handlar inte om att upptäcka att Bill saknar charm. Det handlar om att sluta förväxla hans charm med rätten att bestämma över någon annan.

Namnet Ormtjusaren förenar alltså ledarskap, förförelse och hot. Flöjten ger det en konkret form, medan samtalen visar hur det fungerar i relationer. Genom att hålla isär de nivåerna kan man analysera rollfiguren utan att hitta på en enda musikalisk monolog eller förvandla hans förklaring till attacken till en frikännelse.

Tillbaka till Kill Bill-guiden.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer