Warren Beatty som Bill: rollen Tarantino föreställde sig före Carradine

Tarantino skrev ett första utkast till Bill med Warren Beatty i åtanke. Den färdiga filmen blev resultatet av ett annat rollval: David Carradine gav rollen en närvaro förknippad med en annan sorts föreställningsvärld.

Bill-rollen som förknippades med Warren Beatty

Quentin Tarantino har berättat att han tänkte sig Warren Beatty i rollen som Bill och att ett tidigt skede av skrivandet var förknippat med honom. Skådespelarens namn förekommer alltså inte bara på en lista över ryktade rollbesättningar. Regissören har själv gjort skillnad mellan den ursprungliga föreställningen om karaktären och den version som David Carradine till slut gestaltade.

När Tarantino mindes den versionen jämförde han den med en figur ur James Bonds värld, tänkt från skurkens perspektiv. Jämförelsen antyder elegans, auktoritet och en mer sofistikerad maktdimension. Det innebär inte att Bill bokstavligen var en brittisk agent eller att det spelades in en alternativ film med Beatty som senare lades undan i ett arkiv.

Skillnaden mellan att skriva för någon och att filma med någon är viktig. En roll kan innehålla repliktakt, utseende eller möjligheter som utformats med en stjärna i åtanke innan den slutliga rollbesättningen är klar. När skådespelaren byts ut kan man behålla rollens dramatiska funktion men förändra hur den uttrycks. Den utvecklingen behöver inte resultera i två fullständiga och jämförbara versioner av varje scen.

Bills plats i berättelsen förblir tydlig: han är mannen vars relation till Beatrix möjliggör huvudkonflikten och blir målet för hennes resa. Det som förändras är vem som ska förmedla blandningen av närhet, auktoritet och hot. Rollbesättningen påverkar hur rollen uppfattas, även när dess berättarfunktion är densamma.

I en intervju 2016 i podden Happy Sad Confused gav Beatty sin egen förklaring: han ville inte tillbringa en lång period i Kina, långt från sina barn. Han mindes också att han hade föreslagit Carradine och uttryckte sin uppskattning för Tarantino. Det är ett vittnesmål om hans personliga beslut, som ger mer information än ett påstått konstnärligt gräl. Hans oro över resans längd innebär inte att han tackade nej till att spela våldsamma karaktärer eller att han hade en negativ uppfattning om den färdiga filmen.

Vad David Carradines närvaro tillför

Carradine kommer till Kill Bill med en offentlig koppling till kampsportsfilm och kampsport på tv. Hans närvaro gör att Bill framstår som en del av den föreställningsvärlden utan att allt behöver förklaras i dialog. Tarantino kan luta sig mot publikens minnen, men karaktären måste också fungera för den som inte känner till skådespelarens karriär.

Den färdiga filmen använder en lågmäld röst, långa pauser och ett sätt att betrakta andra som gör ett vardagligt samtal hotfullt. Bills makt bygger inte på att han ständigt visar upp lyxföremål eller en stor organisation. Den kan komma till uttryck i relationen till en enda person och i hur väl han känner den personen.

Flöjten, berättelserna om mästare och relationen till kampsportsträning hör till den utformning vi ser på filmduken. Det går att se hur de passar ihop med valet av Carradine utan att hävda att varje sådan detalj lades till först efter att han fått rollen. För att kunna knyta en viss förändring till ett särskilt skrivskede måste man jämföra identifierade dokument.

Skillnaden bör inte heller bli en tävling mellan skådespelarna. Det finns ingen fullständig tolkning av Beatty som gör det möjligt att avgöra hur han skulle ha hanterat varje paus eller scen. Man kan beskriva det koncept Tarantino mindes, men inte bedöma en insats som aldrig gjordes som ett faktum. Jämförelser mellan tänkbara versioner hör till möjligheternas område.

Så skiljer man tidigare rollplaner från spekulationer

Berättelser om skådespelarbyten blandar ofta uttalanden från olika tidpunkter. Vissa fokuserar på inspelningens krav, andra på hur Bill tog form. Det är bäst att inte reducera allt till ett gräl, ett konstnärligt avvisande eller en enda personlig orsak, om den källa man hänvisar till inte uttryckligen slår fast en sådan slutsats.

Det är också missvisande att hävda att den slutliga karaktären helt enkelt är Beattys version, spelad av någon annan. Filmskapande innefattar justeringar i manus, repetitioner, fysisk närvaro, röst och klippning. Även när replikerna är desamma kan en skådespelare förändra rytmen och effekten. Det ursprungliga projektet hjälper oss att förstå processen, men ersätter inte filmen som faktiskt finns.

Jämförelsen med Bond väcker en användbar fråga: hur blir antagonistens auktoritet synlig? I en tänkt version kan den uttryckas genom elegans och kontroll över en större värld; i den färdiga filmen visar den sig ofta i Bills förmåga att styra en intim situation. Det här är en tolkning av skillnaderna mellan förhållningssätten, inte en beskrivning av bekräftade, tidigare osedda scener.

Beattys tidigare koppling till rollen visar till sist att rollbesättningen påverkar hur en karaktär skrivs, och inte bara fyller en plats. Det som går att belägga sträcker sig till en tidig utformning förknippad med honom och det slutliga valet av Carradine. De exakta egenskaperna hos en alternativ Kill Bill bör förbli öppna frågor så länge det saknas material som kan fastställa dem.

Tillbaka till Kill Bill-guiden.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer