Red Apple i Kill Bill: Tokyos flygplatsreklam

Reklamen syns när Beatrix anländer till Tokyos flygplats. Den gör ett återkommande varumärke till en del av den kommersiella miljö som möter huvudpersonen.

En skylt i ankomsthallen

Red Apple-reklamen i Kill Bill Vol. 1 syns när Beatrix passerar genom flygplatsen vid ankomsten till Tokyo. Den placeringen bör skiljas från de nattliga gator som också ingår i det japanska avsnittet. Reklamen följer med på vägen och upptar en stor yta i bakgrunden, så varumärket går att känna igen utan att avbryta huvudpersonens färd.

Scenen kräver inte att Beatrix stannar upp och tittar på den. Skylten hör till den värld hon rör sig igenom, precis som skyltar och passager i en terminal. Eftersom hon inte interagerar med den fungerar den som en valfri detalj: den som känner till Red Apple känner igen ett återkommande inslag, medan andra tittare helt enkelt ser en trovärdig reklam på en flygplats.

Det fiktiva varumärket Red Apple har redan en igenkännbar identitet i andra Tarantinofilmer. Här förändras omfattningen av dess närvaro. I stället för att synas på en förpackning som hålls i handen upptar det en offentlig yta och antyder en bredare kommersiell distribution. Fiktionen skapar det intrycket utan att förklara kampanjer, kontor eller försäljningssiffror.

Julie Dreyfus i reklambilden

Modellen i reklamen är Julie Dreyfus, som spelar Sofie Fatale i filmen. Skådespelerskans ansikte används här i en del av scenografin. Att känna igen henne ger en extra blinkning, men det bevisar inte att Sofie arbetar som modell eller att hennes relation till O-Ren innefattar en tobaksaffär.

Sofie har en roll i berättelsen som O-Rens medarbetare och som en person Beatrix identifierar under sitt sökande. Skylten innehåller ingen scen som förklarar hur hon fick reklamuppdraget, och inte heller något samtal som knyter ihop de båda rollerna. Att tillskriva henne en parallell karriär för att Dreyfus ansikte syns skulle vara att blanda ihop skådespelerskan med rollfiguren.

Den här skillnaden är särskilt användbar i en film som ger samma skådespelare flera roller och leker med filmminnet. Ett ansikte kan återanvändas av estetiska eller lekfulla skäl utan att det krävs en uttömmande förklaring inom berättelsen. Tittaren får gärna lägga märke till likheten; för att hävda att rollfiguren har fått en ny bakgrund krävs mer.

Ett varumärke i nytt format

Reklamen bidrar till intrycket av en stad överfull av kommersiella tecken. Under samma japanska avsnitt erbjuder G.O. Juice-skylten ett annat påhittat varumärke. Båda ger färg åt förflyttningen, men de bör inte slås ihop till ett påstått gemensamt företag eller förses med en ägarhistoria som filmen aldrig berättar.

Jämförelsen med Red Apple i The Hateful Eight visar hur mycket formatet kan variera. Namnet kan gå från en modern reklam till en förpackning med gammaldags utseende och ändå kännas igen. Den grafiska återkomsten fastställer inte i sig någon sammanhängande företagshistoria mellan alla berättelserna.

Det intressanta med skylten är den precisa kombinationen av offentlig plats, stort format, ett välkänt varumärke och ett återanvänt ansikte. Dess medverkan vidgar världen visuellt utan att göra flygplatsen till en förklarande scen. Ankomsten till Tokyo behåller sin funktion i berättelsen, medan bakgrunden ger en liten belöning åt den som tittar bortom Beatrix.

Fortsätt till Kill Bill-guide.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer