Ljudet av katanor i Kill Bill: ljuddesign, slag och klippning

Ljudet av katanor i Kill Bill gör att svärdens rörelser känns snabba, hårda och farliga. Klingornas vinande, sammanstötningarna och träffarna har olika funktioner: de förbereder en kontakt, markerar när den sker eller förstärker följden av den. Bilden visar vapnets rörelse och kroppens reaktion; ljudet påverkar hur tung vi uppfattar den sammandrabbningen.

Den här konstruktionen kräver beslut om ljuddesign, klippning och mixning. Medarbetarnas berättelser låter oss följa processen från filmreferenser till hur ljudeffekterna anpassas till varje bildruta. De förklarar också varför en inspelning av ett riktigt svärd inte i sig löser behoven i en fiktiv strid. Det överdrivna uttrycket är en del av filmens kampsportsspråk. Inom det språket kan en effekt göra en kort rörelse lättare att uppfatta, förstärka en känsla av hastighet eller framhäva ett slag bland flera. Effekten beror på hur den samspelar med kropparna, klippningen och musiken i scenen.

Katanorna i Kill Bill har en ljudmässig närvaro som är skapad för action. En klingas rörelse, kontakten mellan vapen och träffen mot en motståndare kräver olika ljudmässiga markeringar. Filmen utnyttjar skillnaderna så att örat hjälper oss att följa striden, även när flera rörelser avlöser varandra snabbt.

Referenser från kampsportsfilm och ljudmaterial

Harry Cohen berättade för Peter Albrechtsen i Designing Sound den 25 november 2011 att Tarantino gav honom band med äldre Hongkongfilmer och pekade ut effekter han var intresserad av, däribland ljud av blod. De var konkreta referenser som skulle förmedla det uttryck man ville ha i Kill Bill.

Valet placerar ljuddesignen i en tradition av uttrycksfull överdrift. Ett vapens vinande kan förstärka intrycket av snabbhet; en metallisk klang framhäver kontakten. Filmen använder vår kännedom om de här ljudsignalerna för att göra en synlig koreografi till en mer kraftfull upplevelse. Ett ljud som känns igen som typiskt för kampsportsfilm bidrar också med stil, utöver att visa att något just har hänt.

Mark P. Stoeckinger mindes i sin intervju med Jennifer Walden för A Sound Effect i april 2023 att inspelningen av svärd med koppling till Kill Bill hade gjort honom besviken: föremålen gav inte det filmiska ljud han hade väntat sig. Hans kommentar visar på en praktisk skillnad mellan att spela in en ljudkälla och att få fram det uttryck man behöver på filmduken.

De miljöljuden och foley gör det möjligt att arbeta med rörelser och material som spelats in för filmen. Foley innebär att handlingar som fotsteg, skrapljud och kontakter återskapas i synk med bilden. Ljuddesignen kan kombinera och bearbeta det materialet. Därför kan en inspelning som känns igen som trä, tyg eller metall ingå i ett resultat som förstärker dess närvaro rejält i scenen.

Slaget formas tillsammans med bildklippet

Sally Menke berättade för Mary Ann Skweres i Cutting Bill in Two, publicerad av Below the Line i februari 2004, att ljudteamet var med under hela klippningen. Ljudeffekterna för slagen lades till medan hon arbetade. Hon behövde höra dem för att kunna bedöma hur varje möte mellan rollfigurerna fungerade.

Hennes exempel var konkret: det första slaget kunde kännas övertygande i en vid bild, medan nästa kunde kräva en annan lösning. Att klippa före kontakten, precis vid den eller efteråt gav olika känslor. Valet av bildvinkel och tidpunkten för klippet hängde alltså ihop med ljudeffekten som fullbordade handlingen.

I slaget i Blå lövens hus, hjälper det här samspelet oss att förstå skillnaden mellan att visa många rörelser och att göra varje utväxling tydlig. En svärds svischande rörelse förebådar dess bana; kontaktljudet markerar att rörelsen avbryts; motståndarens reaktion gör följden tydlig. De här funktionerna kan fördelas mellan bild och ljud utan att båda behöver ge exakt samma information.

En effekts längd påverkar också kontinuiteten. En lång efterklang kan bevara känslan av en kontakt efter att bilden har ändrats. Ett kort ljud kan snabbt lämna plats åt nästa rörelse. Genom att analysera rytmen går det att uppfatta striden som en följd av handlingar och reaktioner, med pauser som skiljer slagen åt.

Menke tillade att den långa tiden med effekterna under klippningen gjorde den slutliga mixen välbekant. Teamet kom till mixningen med beslut som redan hade prövats mot bilderna. Förberedelserna gav utrymme att justera helheten kreativt när de olika delarna sattes samman.

Hur klingor, kroppar och musik samspelar

Arbetet med Wylie Stateman och Harry Cohen förenar ljudövervakning och ljuddesign. Cohen beskrev ett samarbete där han utvecklade sekvenser, gick igenom idéer med Stateman och tog in material som teamet spelat in.

I sin intervju för Designing Sound lyfte Cohen fram en fördel med att arbeta med Tarantino: eftersom de tidigt kände till en stor del av musiken kunde de avgöra var den skulle få utrymme och var en viktig effekt fortfarande behövde höras. Det samspelet hjälper oss att förstå RZAs arbete med Kill Bill som en del av ett soundtrack som också behöver slag, rörelser och röster.

En katana kan få större närvaro genom hur tydligt den hörs när den kommer in, genom sin klang eller genom utrymmet som andra ljud lämnar åt den. Hur många ljud som sammanfaller påverkar hur vart och ett uppfattas. Under en snabb rörelse riktar en framträdande markering uppmärksamheten mot en viss kontakt; mindre framträdande skrap- och rörelseljud upprätthåller kropparnas fysiska kontinuitet.

Pauser förändrar den fördelningen. När rörelsen stannar kan en liten förflyttning eller prasslet från ett plagg bli viktigt. Väntan behåller därmed en ljudmässig aktivitet och förbereder kontrasten mot nästa attack. I en strid gör växlingen mellan täta och luftigare partier det möjligt att variera spänningen utan att varje rörelse blir ett slag med samma intensitet.

Kistan i Kill Bill Vol. 2 är ett kompletterande exempel på hur en fysisk miljö byggs upp med ljud. Cohen berättade i Designing Sound att han spelade in slag och rörelser med en trälåda som Stateman hade förberett. Vissa ljud utifrån filtrerades gradvis för att ge en känsla av att bli begravd, och deras slutliga utformning bestämdes under mixningen.

Här ligger fokus på förhållandet mellan ett inre och det som sker utanför. Träet skapar en hörbar gräns när det finns mycket lite visuell information. Förändringen i hur ljuden utifrån uppfattas gör att avståndet till världen där ute känns allt större. Det är beslut som bygger upp rollfigurens lyssningsperspektiv: åskådaren uppfattar ett avstånd och en barriär utifrån det som går att höra. Inspelningens fysiska ursprung och dess efterföljande bearbetning fyller kompletterande funktioner. Materialet ger en igenkännbar textur; bearbetningen formar upplevelsen av att vara instängd och förnimma aktivitet som inte går att se.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer