Kill Bills rollista tränade på riktigt

Träningen inför Kill Bill samlade skådespelare med olika erfarenheter. Uma Thurman behövde förmedla Beatrix självsäkerhet och vid andra tillfällen hennes tafatthet som elev. David Carradine tog sig an rollen som Bill med tidigare erfarenheter som han behövde anpassa till nya krav. Förberedelserna fick betydelse när varje skådespelare kunde införliva dem i sin rollfigurs karaktär och rytm.

I slagsmålsscenerna måste en blick, en paus och en rörelse ingå i samma skådespel. I duellen verkar motståndaren oförutsägbar, men under inspelningen behöver deltagarna förstå varandra. Samspelet mellan spelad spänning och samarbete gör att kampen kan fortgå utan att de stridande förlorar sin personlighet.

Thurmans och Carradines berättelser beskriver olika processer, från att utveckla koordination till att bekanta sig med filmiska actiongrepp. Deras minnen gör det också möjligt att skilja mellan repetitionsarbetet och det som till slut syns på duken: omfattande förberedelser kunde ligga till grund för ett kort ögonblick eller klippas bort helt.

Den fysiska träningen inför Kill Bill hade en extra svårighet: rörelserna skulle fungera inom mycket olika uttryck. Beatrix kan verka obeveklig i ett slagsmål och tappa tålamodet under en lektion. Skådespelaren behöver hålla ihop båda bilderna. Rörelsekontroll hjälper också till att gestalta ett misstag, en tvekan eller försöket att återfå fattningen.

Uma Thurman: att lära sig koordination och fortsätta ta till sig nya rörelser

I sitt samtal med Terry Gross i Fresh Air den 15 april 2008 tillskrev Thurman Yuen Woo-ping och hans team en omvälvning av hennes koordination. Hon beskrev en gradvis inlärning: så snart hon hade fått kläm på en rörelse dök en ny svårighet upp. Hon mindes också hur tränarna stöttade henne när hon kämpade på. Processen krävde både koncentration och förmåga att lära medan arbetet fortsatte, utöver fysisk ansträngning.

Hennes tydligaste exempel kombinerar ett hopp från en balkong, landningen på ett bord och att motståndare och svärdsrörelser sedan tillkommer. För skådespelaren gick tillfredsställelsen över att lyckas med en rörelse hand i hand med det omedelbara behovet av att få in något nytt. Beatrix lediga rörelser byggs alltså upp av moment som först behövde läras in var för sig.

Anekdoten hjälper oss att förstå vad Yuen Woo-pings actionkoordinering bidrar med till skådespeleriet. När fler deltagare kommer in förändras det som huvudpersonen behöver vara uppmärksam på. Hennes skådespel måste förbli tydligt bland kroppar och vapen i rörelse. Rollfigurens intensitet beror också på hur hon reagerar på nästa motståndare: att se, vänta och återuppta handlingen är delar av kampen som tittaren uppfattar.

I den amerikanska intervjun från april 2004 som publicerades av Phase9 mindes Thurman hur svårt det var att börja träna efter att ha fått barn och hur viktigt teamet tyckte att disciplin var. Hon kopplade också ihop inlärningen av kung fu med komediscenerna. Det belyser ett särskilt krav: en färdighet man har lärt sig kan användas för att gestalta någon som fortfarande håller på att lära sig.

Carradine: ett konkret schema och nya färdigheter

David Carradine gav exakta siffror till One Guy’s Opinion den 17 april 2004: han mindes tre månaders förberedelser, åtta timmar om dagen och fem dagar i veckan. Han förklarade att han behövde anpassa sig till den typ av action som teamet utvecklade och dessutom lära sig samurajsvärdskamp och arbete med vajrar. Det är schemat han själv beskrev, inte en fastställd tidsperiod för varje medlem av rollistan. I samtalet förlade han en del av förberedelserna till Peking.

Carradines tidigare erfarenhet gjorde inte repetitionerna överflödiga. Hans berättelse skiljer mellan att känna till rörelser och att kunna införliva dem i en scen som samordnas med andra yrkesverksamma. För Bill beror den dramatiska effekten också på hur hotet byggs upp. En kort rörelse kan kännas övertygande om attityden före den redan förmedlar självsäkerhet. Förberedelserna hjälper till att skapa kontinuitet mellan rollfiguren som samtalar och den som kan ingripa fysiskt.

Gordon Liu förklarade för Ain’t It Cool News 2003 att Tarantino ville ta vara på hans tidigare färdigheter. Hans igenkännbara sätt att röra sig har ett uttrycksvärde inom ramen för hyllningen till asiatisk kampsportsfilm. En lång paus eller ett snabbt svar kan etablera en skillnad i auktoritet mellan två rollfigurer innan den ena besegrar den andra. Handlingen gör det också möjligt att karaktärisera dem utan en förklaring i ord.

Att förbereda rollen och arbeta med motspelarna

Träningen av Beatrix med Pai Mei gör fysisk svårighet till komedi och konflikt. Eleven försöker behålla sin stolthet medan mästaren bestämmer scenens tempo. För skådespelaren innebär det att hålla två rytmer i gång: rörelsen som utförs och frustrationen som följer med den. Ett gestaltat misslyckande måste komma vid rätt tillfälle för att publiken ska förstå relationen mellan dem.

Det gemensamma arbetet präglar också den storskaliga stridsscenen. Thurman mindes i Fresh Air att många i actionteamet syntes som medlemmar i 88 Locos. Stuntteamets arbete bidrar alltså till bilden av motståndarna som omringar Beatrix. Varje reaktion hjälper till att få attacken att verka få konsekvenser. Huvudpersonen behöver en omgivning som svarar på hennes skådespel för att mötena som följer på varandra ska behålla sin kraft.

Repetitionerna kunde ge upphov till material som senare inte fick den plats i filmen som man hade väntat sig. Carradine uttryckte för One Guy’s Opinion sin besvikelse över att en förberedd actionscen hade tagits bort, även om han till slut uppskattade det dramatiska resultatet. Hannah berättade för Phase9 2004 att hon tyckte om att träna med vajrar, trots att de inte användes till slut.

Bill visar hur ett formbeslut kan se ut: längden på hans konfrontation mäter inte mängden arbete som lagts ned på att förbereda den. Rollfiguren är till stor del närvarande genom samtalet och väntan. En lång fysisk uppvisning skulle ha fördelat den närvaron på ett annat sätt och förändrat förhållandet mellan hans auktoritet i ord och hans förmåga att agera.

För skådespelaren finns det därför en skillnad mellan den repertoar som står till buds efter repetitionerna och det skådespel som filmen formar. Klippningen avgör hur stor vikt varje grepp får. Tillfredsställelsen över att ha lärt sig en sekvens och nyttan av att behålla den i berättelsen är två skilda bedömningar.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer