De 88 galningarnas masker i Kill Bill

Maskerna som de 88 galningarna bär i Kill Bill är svarta ögonmasker som täcker området runt ögonen och lämnar en stor del av ansiktet synlig. Hur mycket de täcker spelar roll: de gör gruppen igenkännbar genom en gemensam form, samtidigt som munnar, hår och rörelser skiljer dem åt. Kostymerna förenar en kollektiv identitet med varje stridskämpe som individ.

Ögonmasken ingår i en kombination av mörka kostymer, ljusa skjortor och slipsar. Upprepningen gör det möjligt att identifiera grupptillhörigheten innan man känner till varje medlems namn eller position. När många människor samlas i en scen hjälper den gemensamma markören oss att se vilka som ingår i styrkan som skyddar O-Ren.

Valet har också en tv-historia med koppling till Bruce Lee. När man känner till föregångaren får designen ytterligare en association, även om uniformen behåller sin funktion för den som ser filmen utan att känna till den. Referensen och dess användning i scenen besvarar olika frågor: varifrån en idé kommer och vad den gör när den införlivas i en annan berättelse.

Från tv-figuren till kostymerna i Kill Bill

I sin intervju med Tomohiro Machiyama för JAPATTACK tillskrev Tarantino ögonmaskerna Kato och de svarta kostymerna Reservoir Dogs. Det är två olika ursprung inom samma kostym.

Bruce Lee spelade Kato i The Green Hornet, tv-serien från 1966–1967 där Van Williams spelade titelrollen. I Alyssa Burrows biografi, publicerad av HistoryLink, placeras den rollen i skådespelarens amerikanska period, före hans stora filmroller i Hongkong. Förebilden hänvisar alltså till en konkret tv-bild av Lee.

Förflyttningen från individ till grupp är betydelsefull. En enskild figur förknippas nu med flera stridskämpar som bär samma kläder. I Kill Bill gör en igenkänd ögonmask det möjligt att hitta grupptillhörigheten i en stor skara. Föremålet har en koppling till en tidigare figur, men när det upprepas får det en annan funktion i den nya filmen.

Kombinationen med kostymen vägleder också tolkningen. Skjorta och slips förknippar klädseln med en formell stil, medan masken ger den ett avsiktligt teatraliskt utseende. Hos de 88 galningarna, bärs plaggen i samband med våldshandlingar. De prydliga kläderna sitter kvar under konfrontationen och gör förvandlingen hos dem som bär dem synlig när de börjar slåss.

När man identifierar ögonmaskens föregångare känner man igen en kostymreferens. För att beskriva hur någon slåss behöver man också titta på personens rörelser, utrymmet och förhållandet till motståndaren. Likheter i utseendet kan finnas sida vid sida med mycket olika fysiska insatser. Den visuella detaljen knyter samman bilder från film och tv utan att göra alla figurer som bär den till en och samma sorts kämpe.

En gemensam form som låter varje stridskämpe träda fram

Den halvtäckande ögonmasken samlar det svarta runt ögonen, ett område som är avgörande för att uppfatta vart uppmärksamheten riktas. Runtom förblir huden bar. Munnen kan uttrycka ansträngning, förvåning eller trots; huvudets lutning förändrar maskens läge i förhållande till resten av ansiktet. Designen lämnar utrymme för uttryck utan att personen bakom den behöver visa hela ansiktet.

Den upprepade konturen ger en stabil referens när kroppsställningarna förändras. En person kan komma in i bild, vända sig om eller delvis döljas av någon annan, och klädseln ger fortfarande tecken på grupptillhörighet. Förhållandet mellan ögonmaskens form och de ljusa och mörka plaggen gör det lättare att visuellt sammanföra personer som inte alltid står på samma plats eller utför samma rörelse.

Själva O-Ren Ishii har ansiktet bart. Skillnaden ger ledaren en närvaro som skiljer sig från det mönster som förenar hennes stridskämpar. Klädseln gör det möjligt att urskilja två positioner inom en organisation utan att varje entré behöver åtföljas av en förklaring. När man betraktar gruppen får hennes avsaknad av ögonmask betydelse i jämförelse med dem som bär en.

I en närbild kan skillnaderna mellan ansiktena bli viktigare. I en vidare bild framträder upprepningen av kostymer och masker lättare. Designen gör det möjligt att växla mellan ett individuellt och ett kollektivt perspektiv genom kamerans avstånd. Föremålet förändras inte, men mängden information om personen bakom det varierar.

Under striden i Huset med de blå löven, består den gemensamma klädseln medan deltagarna går igenom olika situationer. Kroppshållningen, positionen på scenen och förhållandet till Beatrix blir då viktigare för att skilja dem åt. Det gemensamma utseendet utgör utgångspunkten; handlingen skapar variationer som kläderna i sig inte behöver förklara.

Catherine Marie Thomas, kostymdesigner för Kill Bill, beskrev sin arbetsmetod i en profil i AICAD. För henne börjar varje projekt med att läsa manuset och samtala med regissören; därefter planerar och övervakar hon tillverkningen av kläderna som ska synas på skärmen. Det färdiga plagget är en synlig del av den beslutsprocessen.

Thomas betonade också skådespelarens delaktighet och behovet av att anpassa personliga önskemål efter vad rollen kräver. Det är en allmän beskrivning av hennes yrke, som hjälper oss att förstå varför arbetet med kostymer innebär att diskutera hur någon ska framställas och vilket intryck personen behöver ge.

Hennes berättelse erbjuder ett annat sätt att betrakta filmkläder: att fråga sig vad en skådespelare upptäcker genom att arbeta med dem. Ett val kan vara tilltalande för sig och ändå behöva ändras när det införlivas i en rolltolkning. Samarbetet gör det möjligt att bedöma helheten i scenen, tillsammans med kroppen som bär kläderna och berättelsen de ska förmedla.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer