Beatrix träning med Pai Mei i Kill Bill: Vol. 2 skildras när huvudpersonen behöver återta initiativet. Instängd i kistan minns hon en tid då hon inte heller kunde lösa ett problem med de förmågor hon redan hade. Filmen vänder sig då till lärandet: mötet med en mästare som föraktar henne, prövningarna hon inte klarar direkt och uthålligheten som till slut förändrar hennes sätt att reagera.
Sekvensen visar en erfaren stridare i rollen som elev. Den skillnaden spelar roll eftersom tittaren redan känner till hennes segrar. Minnet tar med misstagen, smärtan och beroendet som hamnade utanför den effektiva presentationen. Hennes skicklighet får en historia av tidigare försök.
Relationen till Pai Mei byggs upp genom order, reaktioner och upprepade uppgifter. Klippningen sammanfattar träningstiden och bevarar de ögonblick som gör det möjligt att se en förändring. När berättelsen återvänder till instängdheten knyter en inlärd handling samman de båda tidsperioderna och ger minnet en omedelbar konsekvens.
Kapitel 8 och ankomsten till mästaren
The Cruel Tutelage of Pai Mei är titeln på det åttonde kapitlet. Det börjar med att Bill och Beatrix samtalar vid elden om mästaren. Berättelsen förbereder besöket genom Pai Meis rykte: innan hon får se honom undervisa får eleven höra en historia som framställer honom som en oerhört mäktig och farlig person. Bill förmedlar den bilden både utifrån sina egna erfarenheter och genom legenden han berättar.
I Kill Bills kronologi infaller den här träningen före graviditeten, kapellet och hämnden. Dess placering i klippningen gör att vi får upptäcka den efter att ha sett Beatrix agera med stor självsäkerhet. Den ändrade ordningen förändrar frågan som scenen ställer: det intressanta är hur hon skaffade sig och upprätthöll den förmågan just när hon verkar ha förlorat den.
Bill förmedlar kontakten med mästaren, men det är hon själv som måste klara inträdesprovet. Den tidigare relationen mellan Bill och Pai Mei förklarar Bills roll som mellanhand; den ger inte Beatrix någon särbehandling. Pai Mei förödmjukar henne och ifrågasätter vad hon kan. Mötet visar att tidigare erfarenhet inte räcker för att möta kraven från den här nya motståndaren.
Ojämlikheten blir tydlig i den första konfrontationen. Beatrix försöker visa sin skicklighet, medan Pai Mei utformar prövningen utifrån ett övertag som hon ännu inte kan besegra. Handlingen visar vem som får avbryta, korrigera och avgöra när det är över. Den här fördelningen av kontroll fortsätter även utanför slagväxlingen.
Prövningarna, upprepningen och elevens förändring
Övningen mot träet sammanfattar ett problem som återkommer senare: Beatrix stöter på en gräns, fortsätter försöka och lär sig att reagera på ett annat sätt. Avsnittet handlar inte bara om att mästaren visar vad han kan. Uppmärksamheten riktas mot hennes försök, hennes svårigheter och avståndet mellan att veta vad Pai Mei kräver och att lyckas med det.
Middagen förlänger ansträngningens konsekvenser. De ömma händerna gör det svårt att använda ätpinnarna, och Pai Mei går inte med på att hon äter med fingrarna. En vardaglig handling underställs samma auktoritet som träningen. Scenen låter disciplinen omfatta även vilan och visar att eleven inte heller själv får bestämma när hon kan sluta följa reglerna.
Klippningen väljer ut försök och uppgifter för att göra framstegen märkbara. När en handling upprepas går det att jämföra resultaten; när den varvas med andra uppgifter undviker man att lärandet framstår som en enda plötslig seger. Beatrix tar allt större del av skärmtiden i anspråk genom sitt arbete, medan mästarens inledande överlägsenhet inte längre är den enda information som strukturerar sekvensen. Vi börjar följa det hon lyckas med.
Pai Meis hårdhet innefattar förakt och förödmjukelse. Berättelsens skildring av vissa lärdomars effektivitet samexisterar med den behandlingen. Filmen bygger upp en ojämlik relation: han bestämmer måttstocken och hon får bära konsekvenserna. Att tolka Beatrix framsteg som ett automatiskt godkännande av alla övergrepp skulle sudda ut en synlig del av lärandeupplevelsen.
I sin intervju med Quint för Ain't It Cool News 2003 förklarade Gordon Liu att han föredrog att spela Pai Mei på grund av samspelet och de dramatiska möjligheter han delade med Uma Thurmans rollfigur. Det samspelet märks i kontrasten mellan hans krav och elevens reaktioner: bådas insatser gör det möjligt att följa frustration, motstånd och uthållighet genom en rad fysiska prövningar.
Vad som förändras när minnet återvänder till nuet
Återkomsten till Beatrix begravning återupptar en handling som förknippas med träet. Likheten knyter samman två situationer med olika mål: att klara mästarens krav och att ta sig ut ur en instängd plats. Beatrix kan använda det hon har lärt sig när personen som bestämde villkoren för prövningen inte längre står framför henne. Lärdomen har blivit en del av hennes resurser.
Minnet förändrar också tittarens position. När instängdheten börjar dominerar den fysiska begränsningen scenen. Efter träningen rymmer samma plats en möjlighet som berättelsen har förberett. Lösningen beror på att vi känner igen sambandet mellan bilderna; därför kan berättelsen gå vidare när den återvänder till nuet utan att hela lektionen behöver förklaras på nytt.
Den här konstruktionen kopplar minnet till ett beslut som håller på att fattas. Den icke-linjära berättelsen bevarar det förflutna tills en konkret del av det blir relevant. Väntan på att komma ut drar ut på tiden medan tittaren lär sig att se vad som skulle kunna göra det möjligt.
Robert Richardson berättade för John Pavlus i American Cinematographer 2003 att han återskapade slitaget på gamla kung fu-kopior genom upprepade fotokemiska kopieringar. Träningssekvensen använde den metoden för att få fram den textur Tarantino ville ha.
Beslutet ger minnet en egen gestaltning. Tidsbytet åtföljs av ett förändrat sätt att skildra kropparna och deras ansträngningar. Avsnittet går att känna igen som en särskild del, utan att Beatrix upphör att tillhöra samma berättelse. Den särpräglade formen ger också utrymme åt prövningarnas rytm, mästarens avbrott och elevens försök.
Det är värt att skilja mellan två arbetsuppgifter som sammanfaller i bilderna: att gestalta att Beatrix fortfarande måste lära sig och att utföra scenen som visar det med precision. Thurman spelar rollfigurens misstag och svårigheter inom ramen för en genomarbetad prestation. Resultatet bygger på att elevens misslyckande är tydligt för tittaren och att de senare variationerna gör det möjligt att se hennes framsteg.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
