Beatrix begravning i Kill Bill: Vol. 2 förvandlar ett hämndbesök till en kamp för att överleva. Budd lyckas stoppa henne innan hon kan hävda sitt övertag med svärdet och begraver henne i en kista med hjälp av Ernie. Huvudpersonen skiljs från omvärlden medan hon fortfarande har fiender kvar att ta itu med. Under tiden slutar vägen mot Bill att vara hennes mest akuta problem: hon måste återfå sin handlingsförmåga.
Sekvensen knyter samman attacken, kyrkogården och minnet av Pai Meis undervisning. Tillbakablicken förklarar en färdighet som blir avgörande under jord. Klippningen låter lösningen dröja medan den visar varifrån den kommer, så att träningen får betydelse i en annan situation än den verkade vara avsedd för.
Scenen förändrar också skalan i Kill Bill. Faran ryms i en låda och upplevs genom ljudet, mörkret och Uma Thurmans reaktion. När hon tar sig ut får berättelsen rörelse igen efter att huvudpersonen just har blivit fastlåst.
Budd bryter Beatrix segersvit med sin attack. Hon kommer dit beredd att möta ännu en medlem av gruppen som deltog i massakern i kapellet, men mötet avgörs genom ett bakhåll. Det snabba tillfångatagandet spelar roll: filmen kan gå från en fruktad lönnmördare till en försvarslös kvinna utan att ge henne en strid som mildrar nederlaget.
Budd går till attack och får hjälp av Ernie
Budd tar emot henne med ett hagelgevärsskott och identifierar ammunitionen som stensalt. Sedan gör han henne medvetslös och tar hennes svärd. I Kill Bill: Vol. 2, regisserad av Quentin Tarantino 2004, visar den här ingripandet av Budd att hans nedgångna yttre inte har berövat honom förmågan att förutse ett hot. Fördelen uppstår genom situationen han iscensätter, innan någon jämförelse av deras förmågor blir aktuell.
Kyrkogårdens hjälpreda är Ernie, som spelas av Clark Middleton enligt eftertexterna som återges av The Quentin Tarantino Archives. Budd styr bestraffningen och Ernie hjälper till att lägga Beatrix i kistan och begrava henne. Att ytterligare en man är närvarande gör scenen ännu mer ojämn: Beatrix blir en kropp som andra flyttar på, medan besluten fattas utom räckhåll för henne.
Ficklampan är en del av det maktutövandet. Budd villkorar den lilla eftergiften med att hon slutar göra motstånd. Föremålet ger henne ett minimalt val i en situation vars utgång han redan har bestämt. Det går att se det som ett sätt att förlänga hans makt: till och med möjligheten att se framställs som något fången måste få av mannen som begraver henne.
Kistan: att höra omvärlden försvinna
Händelsen ingår i kapitel sju, The Lonely Grave of Paula Schultz. När kistan har stängts riktas uppmärksamheten mot Beatrix och det hon lyckas uppfatta. Det trånga utrymmet gör det omöjligt att röra sig som i de tidigare duellerna. Rädslan uppstår just där hennes välbekanta styrka har minst möjlighet att komma till uttryck.
Harry Cohen berättade om ljudarbetet för Peter Albrechtsen i Designing Sound den 25 november 2011. Han spelade in slag och rörelser inifrån en trälåda utrustad med högtalare och mikrofoner, byggd av Wylie Stateman. För vissa ljud utifrån använde han ett filter som gradvis dämpade dem i takt med att begravningen fortskred. Teamet finjusterade den utvecklingen under slutmixen.
Förändringen gör att avståndet känns större, trots att det är svårt att se omvärlden. Varje ljud ger information om en handling som Beatrix inte kan stoppa. Scenen rör sig därmed på två sätt samtidigt: där ute slutförs ett arbete, medan medvetenheten om att ha blivit övergiven växer där inne. Ljudet förbinder de båda utrymmena tills avståndet mellan dem blir märkbart.
Thurmans skådespel gör att världen krymper på det här sättet. Motstånd mäts inte längre i besegrade motståndare, utan i möjligheten att återta kontrollen över sina egna beslut. Fångenskapen gör att rädslan kan bli en del av Beatrix Kiddo utan att sudda ut de förmågor filmen har etablerat. Att se henne fångad ger hennes senare ansträngningar en ny tyngd: för att kunna agera igen måste hon ta sig igenom den här förlusten av kontroll.
Minnet av Pai Mei och flykten
Berättelsen avbryter väntan för att visa vad hon lärde sig av Pai Mei. Tidsskiftet öppnar plötsligt upp ett stort utrymme kring en huvudperson som just har blivit instängd. Men det utrymmet tillhör det förflutna: situationen i nuet är fortfarande olöst. Tillbakablicken visar Beatrix när hon tvingas lära sig och ta emot korrigeringar, medan tittaren väntar på att få veta vilken del av den erfarenheten som kan hjälpa henne.
Den avgörande kopplingen är arbetet med träet. I berättelsen ger det som krävde övning och förmågan att uthärda frustration senare en möjlighet att ta sig ut. Beatrix träning med Pai Mei får därmed en konkret följd. Tittaren får se förberedelserna innan resultatet, även om de två erfarenheterna visas i en annan ordning än Beatrix upplevde dem.
Tillbaka under jord lyckas Beatrix slå sönder locket och ta sig ut. Handlingen hör till den extraordinära fysiska uthållighet som Kill Bill ger sin hjältinna. Den dramatiska kraften kommer av att en inlärd förmåga visar sig i ett ögonblick då hela hennes repertoar tycktes vara oanvändbar. Filmen förvandlar en tidigare övning till svaret på ett hinder som mästaren inte är där för att lösa.
När Beatrix tar sig ut ur Paula Schultzs grav är hon tillbaka i samma värld som Budd hade försökt skilja henne från. Initiativet ligger åter i hennes händer. Hennes överlevnad beror på henne själv och det förflutna hon bär med sig. Hämnden kan fortsätta, men först efter ett avbrott som tvingat huvudpersonen att kämpa för sin egen existens.
Uma Thurman pratade om kistan vid presskonferensen i London, som publicerades av Phase9 den 20 april 2004. Hon beskrev sig själv som klaustrofobisk och lyfte fram hur mycket ljudeffekterna bidrog till spänningen. Hennes kommentar gör det möjligt att uppmärksamma scenen som en skådespelarinsats som får sin fulla verkan tillsammans med andra delar av filmen.
En skådespelares arbete i ett trångt utrymme ställer andra krav än en storslagen koreografi med många deltagare. Här måste hon hålla kvar uppmärksamheten utan en rad motståndare som strukturerar handlingen. Förloppet beror på små förändringar i Beatrix reaktioner och på vad varje ögonblick låter tittaren hoppas på. Publiken väntar på en förändring som kan vända en situation som verkar helt låst.
Därför är det givande att lägga märke till hur lång tid filmen ägnar åt väntan. Upplevelsen av fångenskapen förbereder betydelsen av varje senare rörelse. Lättnaden i att återfå utrymme beror också på att man först har upplevt en scen som begränsade hennes möjligheter så kraftigt.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
