Paula Schultz är namnet på graven där Beatrix begravs levande. Filmen gör denna främmande identitet till titeln på ett kapitel, men ger ingen biografi över kvinnan som begravts där.
En grav med ett eget namn för en död som man vill dölja
Namnet Paula Schultz fyller först en mycket konkret berättarfunktion: det identifierar en plats. Budd kan hänvisa till graven, och andra rollfigurer kan hitta den med hjälp av gravstenen. Beatrix blir instängd i en grav vars offentliga identitet tillhör någon annan. Inskriften är synlig, medan den levande kropp som de just har gömt under den inte kan ses.
Denna åtskillnad mellan namn och den som ligger i graven förstärker känslan av försvinnande. En grav brukar göra den döda igenkännbar; här gör den det möjligt att gömma någon utan att erkänna att personen finns där. Huvudpersonen får ingen egen plats, inte ens i den död som hennes fiender förbereder åt henne. Det främmande namnet bidrar till straffets hemlighetsfulla karaktär och till avståndet mellan vad ytan säger och vad som sker under den.
Kapiteltiteln ger Paula en betydelse som hennes fysiska närvaro inte har. Hon blir inte en ny huvudperson och får ingen utvecklad bakgrundshistoria. Hennes namn ramar in Beatrix upplevelse. Det valet skapar en användbar känsla av främlingskap: berättelsen stannar upp vid en bipersons identitet just när hjältinnans liv tycks nå sitt slut.
Filmhänvisningen och dess begränsningar
Det finns en film från 1968 med titeln The Wicked Dreams of Paula Schultz, regisserad av George Marshall. Namnlikheten har uppmärksammats i sammanställningar av referenser i Kill Bill. Det är en filmhistorisk koppling, inte en släktrelation mellan rollfigurer. Att känna igen ett namn som hämtats från eller anspelar på ett annat verk innebär inte att det verket måste införlivas som ett bokstavligt förspel till handlingen.
Att ersätta en hänvisning till drömmar med en ensam grav förändrar också tonen. Namnet kan fungera som en pusselbit ur filmhistorien, återanvänd i ett mycket mörkare sammanhang. Den tolkningen förklarar blinkningen utan att hitta på ett liv åt Paula. Artikeln om Beatrix begravning utvecklar situationen i sekvensen, både fysiskt och dramatiskt; här är den relevant endast i förhållande till inskriften.
Föremålet har alltså två läsbara nivåer: det är en gravsten i berättelsen och ett namn som kan väcka associationer utanför den. Om man blandar ihop dessa nivåer riskerar man att leta efter en biografisk förklaring där filmen främst erbjuder en platsangivelse och en lek med referenser.
Varför man inte kan slå fast att hon var King Schultz hustru
Det gemensamma efternamnet med King Schultz, rollfiguren i Django Unchained, har gett upphov till en populär koppling. Kill Bill identifierar dock inte Paula som hans hustru, och namnlikheten räcker inte som bevis. Relationen bör inte beskrivas som om den vore bekräftad i båda filmerna.
För att fastställa en sådan relation skulle det krävas ytterligare belägg: ett uttalande som går att tillskriva en källa och verifiera, en uttrycklig hänvisning i berättelsen eller produktionsdokumentation som knyter ihop identiteterna. Att försöka få datumen att passa eller föreställa sig en mellanliggande historia är inte detsamma som en bekräftelse. Det räcker inte heller att Tarantino använder kopplingar mellan rollfigurer i andra filmer.
En teori om King och Paula Schultz förtjänar ett eget utrymme, eftersom den kräver att man jämför verk och värderar argument. Här kan svaret hållas mer avgränsat: gravstenen bevisar inte släktskapet. Den som kommer hit från guiden till Django Unchained bör skilja på det efternamn som känns igen och den information som Kill Bill faktiskt ger.
Att det saknas en detaljerad biografi hindrar inte att man analyserar namnets effekt. Paula Schultz gör platsen där Beatrix hålls instängd lätt att minnas, gör det möjligt att hänvisa till den på avstånd och tillför ett främmande namn till hotet om att försvinna. Dessa funktioner finns i sekvensen även om man avfärdar varje familjekoppling till en annan film.
Tillbaka till Kill Bill-guiden.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
