Budd arbetar på en stripklubb, där en före detta mördare reduceras till en diskussion om arbetstider och skift. Scenen visar hur han står ut med en liten, godtycklig och högst konkret auktoritet.
En diskussion där spelreglerna ändras
När Budd kommer till klubben möts han av Larry, som förebrår honom för att vara sen. Budd försöker svara utifrån vad som är praktiskt för jobbet: han arbetar som dörrvakt och lokalen är tom. Det resonemanget lugnar inte chefen. I stället ger det Larry en ny möjlighet att angripa honom, eftersom han förvandlar bristen på kunder till ett bevis på att den anställde kan undvaras. Samtalet slutar handla om att lösa ett arbetsproblem och blir i stället en uppvisning i makt.
Fällan är att inget svar kan förbättra situationen. Om Budd förklarar varför han är där medger han att han måste lyda; om han påpekar att det inte finns något att göra ger han Larry ett argument för att ta ifrån honom arbetstimmar. Larry är inte ute efter information han saknar. Han vill att samtalspartnern ska acceptera ramarna för tillrättavisningen. Scenen skapar obehag genom de ständiga förskjutningarna, utan att behöva närma sig en fysisk konfrontation.
Arbetsschemat gör hotet konkret. Chefen kan dra in skift och därmed inkomster. Det verbala våldet får en synlig ekonomisk konsekvens. Det sårar inte bara Budds stolthet, utan påverkar också hans arbetstid, som han är beroende av. Beslutet om när han får komma tillbaka förvandlar ett till synes absurt samtal till en fråga om försörjning. Den konkretionen hindrar förödmjukelsen från att reduceras till en samling färgstarka förolämpningar.
Miljön förstärker ojämlikheten. Budd går in på en plats där någon annan sköter schemaläggningen och bestämmer villkoren. Lokalen kan vara tom och verksamheten kan verka föga prestigefylld, men där inne har Larry fortfarande makt att bestraffa honom. Filmen behöver inte göra chefen till någon märkvärdig person för att visa hans makt. Det räcker att ge honom kontroll över det som den anställde behöver.
Michael Madsens återhållsamma spel
Madsens insats gör att scenen bär utan något utbrott. Budd säger inte mycket, väger sina ord och verkar snart inse att det inte kommer att hjälpa att säga emot. Hans stillhet behöver inte betyda att han finner sig i situationen. Den kan också tolkas som trötthet, beräkning eller en vilja att ta sig igenom tillrättavisningen med minsta möjliga skada. Filmen tvingar oss inte att välja en enda psykologisk förklaring.
Åskådaren känner till något som Larry inte tar hänsyn till i sitt bemötande: den här anställde har ett våldsamt förflutet och vet hur man skadar andra. Den skillnaden skapar förväntan. Vid varje provokation kan vi föreställa oss en hämnd, men någon sådan kommer inte. En del av spänningen i sekvensen kommer från kontrasten mellan den förmåga vi tillskriver Budd och det beteende vi ser. Hans förflutna skyddar honom inte från en förnedrande arbetssituation.
Grälet om hatten för över kontrollen till hans personliga framtoning. Larry nöjer sig inte med att reglera när Budd ska komma och vilka dagar han ska arbeta. Han ifrågasätter också hur Budd bör se ut. Budd påpekar att kunderna behandlas annorlunda, men möter återigen en auktoritet som inte behöver vara konsekvent för att få sin vilja igenom. Föremålet fångar upp den sista delen av en identitet som chefen vill forma efter eget tycke.
Den här presentationen tillför en användbar motsägelse till karaktären Budd i Kill Bill. Förödmjukelsen gör hans sårbarhet märkbar utan att sudda ut hans ansvar. Vi kan känna med honom i några minuter, men det gör inte den före detta mördaren oskyldig. Tarantino ger utrymme åt en igenkännbar erfarenhet av vardaglig misshandel i en berättelse där de främsta konflikterna utspelar sig på en betydligt mer extrem nivå.
Badrummet och avfärden utan upprättelse
Det är värt att skilja mellan två ögonblick som ofta sammanfattas som en enda order. Larry tillrättavisar Budd och leker med hans arbetspass. Senare påpekar en annan anställd att det är problem med badrummet och att det behöver städas. Man behöver inte tillskriva ägaren varje replik i sekvensen för att förstå innebörden. Sammantaget gör det att arbetsdagen slutar med en obehaglig uppgift, långt ifrån den bild som karaktären skulle vilja bevara av sig själv.
Uppgiften att städa badrummet förlänger fallet från en position som antas vara skrämmande. En dörrvakt förknippas ofta med förmågan att kasta ut andra; här får Budd order och tar hand om ett problem som ingen vill lösa. Den tomma lokalen gör hans roll ironisk. Det finns ingen folkmassa att hålla ordning på och inget slagsmål att avbryta, bara en maktstruktur som fungerar även när verksamheten saknar kunder.
Filmen erbjuder ingen omedelbar upprättelse. Det kommer ingen slutgiltig replik som får Budd att framstå som överlägsen chefen, och inget avslöjande tvingar de närvarande att respektera honom. Genom att låta frustrationen bestå ger scenen djup åt tiden som utspelar sig utanför hämndhistorien. Budd har en vardag före och efter att han blir hotad, och den vardagen är en del av hans förfall.
Det intressanta med episoden är att de här olika nivåerna existerar samtidigt. En man kan vara inblandad i en berättelse om mord och ändå vara bunden av ett arbetsschema, en våldsam överordnad och uppgifter han avskyr. Scenen förklarar inte alla hans senare beslut på egen hand. Men den förändrar hur vi ser på honom: hans farlighet existerar sida vid sida med en vardaglig förlust av auktoritet som han inte kan vända genom att prata.
Tillbaka till Kill Bill-guiden.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
