När spelar Bill på flöjten och vad tillför den till Kill Bill

Bills flöjt hör till hans möten med Beatrix före det definitiva uppbrottet: kapellet och berättelsen om Pai Mei. Att placera den i den sista duellen blandar ihop scener med olika funktioner.

Två framträdanden i Beatrix förflutna

Ett av flöjtens mest igenkännliga framträdanden sker utanför kapellet, under tillbakablicken på bröllopsrepetitionen. Beatrix hör Bill och går ut för att träffa honom. Musiken förebådar hans närvaro innan samtalet låter oss förstå hur allvarlig den är. Ljudet för in något välbekant i en ny situation: hon försöker skapa ett annat liv, och någon från hennes förflutna är redan där och väntar på henne.

Lugnet i det första mötet undanröjer inte faran. Åskådaren känner till resultatet av besöket innan alla detaljer har visats. Därför färgas några toner som skulle kunna ackompanjera ett vänligt möte av det vi redan vet. Instrumentet behöver inte i sig låta hotfullt. Hotet uppstår genom sambandet mellan ljudet, identiteten hos den som frambringar det och informationen som klippningen har avslöjat i förväg.

Den andra avgörande scenen är mötet vid elden där Bill berättar historien om Pai Mei. Där bidrar flöjten till en stund av intimitet och kunskapsöverföring. Beatrix lyssnar på en berättelse om någon hon kommer att behöva möta som lärjunge. Bill styr väntan och behärskar samtalets tempo. Föremålet framställer honom som en berättare som kan växla mellan ord, pauser och toner.

Båda situationerna hör till relationens förflutna, även om filmen placerar dem på olika ställen i sin fragmentariska berättelse. Flöjten ackompanjerar inte den sista konfrontationen mellan Bill och Beatrix. Den upplösningen har sin egen ljudmässiga och dramatiska utformning. Den här skillnaden hindrar oss från att tillskriva instrumentet en roll som det inte har i den biovisade klippningen.

En bambuflöjt förknippad med David Carradine

Instrumentet som syns är en bambuflöjt. Kopplingen till Carradine finns dokumenterad i vittnesmål och uppgifter från inspelningsperioden: skådespelaren hade erfarenhet av den här typen av instrument, och närvaron för också tankarna till Circle of Iron. Den kopplingen tillför ett cineastiskt lager till bilden av Bill. Det finns ingen anledning att klassificera den som en viss japansk modell eller tillskriva den en särskild rituell tradition som filmen inte fastställer.

Sättet Carradine håller i föremålet är lika betydelsefullt som ljudet. Flöjten låter honom vara sysselsatt utan att verka jäktad. Medan han spelar behöver han inte söka sin samtalspartners uppmärksamhet: han drar den till sig. Det återhållsamma kroppsspråket passar en man som är van vid att styra samtal. Instrumentet erbjuder en enkel aktivitet som kan fördröja ett svar, markera en övergång eller låta en tanke dröja sig kvar.

I berättelsen om Pai Mei förstärker musiken berättandets muntliga karaktär. Innan Beatrix lär känna mästaren genom träningen får hon möta honom som en figur i en historia. Bill besitter den kunskapen och avgör hur mycket han ska avslöja och när. Flöjten bevisar inte att varje detalj i hans berättelse är sann. Den ger berättelsen en form som kan verka förförisk, högtidlig eller lätt teatralisk beroende på situationen.

Det här bruket förändrar bilden av Bill i Kill Bill. Hans auktoritet bygger inte enbart på de order han ger eller på att han visar sin fysiska styrka. Den formas också genom rösten, rytmen och förmågan att förvandla ett samtal till en händelse. Musiken är en del av hans makt över andra.

Ett ljud som rollfigurerna kan höra

Flöjten har en synlig källa i handlingen. Bill spelar på den och Beatrix kan höra den. Det skiljer den från musik som enbart har lagts till för publiken. Skillnaden mellan diegetisk och icke-diegetisk musik hjälper oss att förstå varför dess närvaro skapar en relation mellan rollfigurerna: lyssnandet äger rum i samma utrymme som deras kroppar delar.

Vid kapellet färdas ljudet över ett avstånd och fångar Beatrix uppmärksamhet. Vid elden ackompanjerar det en närhet som redan har etablerats. Samma föremål fyller alltså olika funktioner. I det ena fallet för det förflutna till platsen där hon försöker börja om; i det andra hör det till ett minne av lärande och förtroende. Genom att återkomma knyter det samman två skeden utan att reducera dem till en enda betydelse.

Den mjuka klangen synliggör också en motsägelse. En person som kan planera ett överfall kan spela varsamt och skapa en behaglig stund. Filmen framställer inte denna känslighet som ett tecken på godhet. Den låter musikalisk lyhördhet och en vilja att kontrollera samexistera. Det gör Bills lugn oroande, eftersom ett vänligt sätt inte nödvändigtvis förebådar vänliga avsikter.

När du lyssnar på de här scenerna kan du lägga märke till när tonerna tystnar och ett svar tar vid. Flöjten fyller ut pauserna i dialogen, men ersätter inte det som sägs. I tillbakablicken vid kapellet öppnar det välbekanta ljudet för ett laddat samtal. I minnet av träningen förbereder det en förväntansfull lyssning. Dess funktion ligger i dessa konkreta övergångar, inte i någon förment hemlig kod som skulle förklara hela relationen.

Tillbaka till Kill Bill-guiden.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer