”Vicka på stortån”: Beatrix uppvaknande i Kill Bill

Scenen ”Vicka på stortån”, på engelska Wiggle your big toe, visar ett minimalt mål efter flykten från sjukhuset i Kill Bill Vol. 1. Beatrix tar skydd i Pussy Wagon och koncentrerar sig på en fot som ännu inte lyder henne. Rörelsen hon väntar på är liten, men den är viktig eftersom den låter henne gå vidare mot ett liv som hon återigen kan styra.

Den upprepade uppmaningen får tittaren att dela hennes väntan. En yrkesmördare vars effektivitet redan har etablerats måste nu kontrollera något så grundläggande innan hon kan sätta sig i rörelse. Avståndet mellan vad hon kan och vad hon förmår göra just då skapar spänning i sekvensen.

Klippningen förlänger ovissheten med O-Rens historia och återvänder sedan till fordonet. När tån svarar låter filmen ett tidshopp passera innan vi får se Beatrix gå och köra. Återhämtningen fungerar som ett dramatiskt skede med flera moment, vart och ett igenkännbart genom en handling eller en tidsangivelse.

I Miramax synopsis vaknar The Bride efter fyra år i koma. Scenen med tån utspelar sig efter att hon har lämnat sjukhuset, men hon kan ännu inte använda benen för att ta sig fram normalt. Fordonet ger henne en plats där hon kan stanna upp och koncentrera sig på svårigheten.

Kroppen som första hinder

Scenen ändrar skalan för vad som räknas som ett framsteg. För Beatrix Kiddo, som är van vid att utföra våldshandlingar med precision, blir det en uppgift som kräver all hennes uppmärksamhet att få foten att reagera. Hennes hämndplan är beroende av något som måste komma före varje möte: att kunna ta sin kropp till den plats hon vill nå.

I sin recension av Kill Bill för ReelViews uppmärksammar James Berardinelli hur kameran fokuserar på Thurmans ansikte, händer och fötter, och nämner uttryckligen försöket att röra på tån. Bildutsnittet för tittaren närmare en förändring som annars skulle kunna gå obemärkt förbi.

Upprepningen av uppmaningen skapar en enkel form av spänning. Först fastställs vad som måste hända; sedan dröjer svaret. Varje nytt försök håller kvar en fråga som kan få ett visuellt svar, utan att Beatrix behöver förklara något mer. Gesten får betydelse eftersom vi har väntat på den och enkelt kan jämföra den tidigare orörligheten med det första tecknet på rörelse.

Att hon talar till sig själv förändrar också hennes förhållande till dialogen. Hon försöker inte övertyga någon annan och får inget muntligt svar. Svaret måste komma från kroppen hon riktar sig till. Det här ensidiga utbytet, mellan en uppmaning hon kan formulera och en handling hon ännu inte lyckas utföra, uttrycker hennes frustration utan att en diskussion eller en närvarande motståndare behöver tillkomma.

Väntan och tidshoppet på tretton timmar

I sin analys av Kill Bill Vol. 1 beskriver Markus Hirsch återkomsten efter O-Rens animerade avsnitt: Beatrix lyckas röra på tån, och textskylten ”Tretton timmar senare” visas innan hon lämnar fordonet och kör iväg. Tidsangivelsen kommer efter den första rörelsen. Därför ska den inte uppfattas som ett mått på hela tiden som gått sedan det första försöket.

O-Rens historia fyller en del av tittarens väntan. När berättelsen återvänder till Beatrix är uppmaningen fortfarande obesvarad, och spänningen som hängt i luften väcks till liv igen. Avstickaren gör att det första framsteget kommer efter en märkbar stund, även om filmen inte visar kontinuerligt hur mycket tid som har gått inne i fordonet.

Det efterföljande tidshoppet fyller en annan funktion i berättelsen: det visar att det tar längre tid att börja gå igen än att få foten att reagera för första gången. Filmen väljer ut två framsteg och utelämnar arbetet däremellan. På så sätt behåller den en tydlig utveckling utan att skildra varje försök eller förvandla återhämtningen till en träningssekvens.

Scenen gestaltar beslutsamhet genom kroppens rörelse. Det valet hör hemma i Kill Bills actionfantasi; filmen ger ingen klinisk förklaring av förloppet. Avslutningen blir begriplig genom förändringen i Beatrix situation: hon är inte längre stillastående på parkeringsplatsen, utan kan på egen hand påbörja nästa förflyttning.

Pussy Wagon tillför scenen ytterligare en dimension. Fordonet tillhörde Buck, och Beatrix tar det efter att ha flytt från sjukhuset. En stund använder hon det som tillflyktsort; sedan börjar hon köra det. Förhållandet till fordonet förändras under samma sekvens: från en plats där hon sitter stilla till ett medel som låter henne lämna platsen.

Den förändringen kan läsas som en materiell maktförskjutning. En tillgång som förknippas med mannen som utnyttjade hennes hjälplöshet kommer till slut till nytta för hennes egen förflyttning. Karossen behåller sitt iögonfallande utseende, men det är nu någon annan som bestämmer vart färden går.

När hon lämnar parkeringsplatsen öppnas också filmens värld efter instängdheten på sjukhuset. Målet kräver fortfarande andra transportmedel och nya beslut, men den första färden uttrycker redan självständighet. Körningen förvandlar det kroppsliga framsteg hon nått under väntan till en handling som förändrar hennes position i omvärlden.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer