Beatrix och B.B.: återförening och moderskap i Kill Bill

Återföreningen mellan Beatrix och B.B. i Kill Bill Vol. 2 förändrar vad huvudpersonen kan förvänta sig av sin resa. Hennes dotter lever, trots att Beatrix gav sig ut på sin hämndresa övertygad om att hon hade förlorat henne. Att hitta henne tvingar Beatrix att hantera en situation som kampträningen inte räcker till för: framför henne står ett barn som hon ännu måste lära känna och börja leva tillsammans med.

Scenen introducerar förändringen genom en lek. Den låtsade våldsamheten öppnar för närhet i hemmet hos mannen som Beatrix har kommit för att söka upp. Mötet behåller därmed en konkret svårighet: omsorgen om B.B. och konflikten mellan de vuxna delar utrymme, men kräver olika slags beteenden. Familjerelationen börjar innan uppgörelsen är över.

Den avslutande reaktionen utvecklar en annan del av den upplevelsen. Gråten ger Beatrix tid att känna efter vad som har hänt, samtidigt som bandet till dottern får en vardaglig form. Moderskapet uttrycks genom att finnas till för en annan person, bortom den beslutsamhet som krävdes för att nå fram till henne.

Beatrix möter en dotter vars liv har gått vidare under hennes frånvaro. Avslöjandet rymmer därför två olika saker: lättnaden över att hon lever och upptäckten av någon som Beatrix knappt känner. Mötet måste ge plats åt båda utan att göra B.B. till ett enkelt bevis på att uppdraget har lyckats.

En lek där en konfrontation kunde ha ägt rum

I sin essä om Kill Bill, publicerad av The Projector 2017, lyfter Zachary Snider fram hur Bill och B.B. introduceras när de leker med leksakspistoler. Den vardagliga detaljen förändrar innebörden av Beatrix ankomst. Våldets former finns fortfarande där, men nu möjliggör de en gemensam aktivitet där man kan delta utan att skada någon.

Leken skapar en paus i slutet av Kill Bill Vol. 2. Skulden mellan Beatrix och Bill är fortfarande obetald, men det första mötet kretsar kring flickan. Huvudpersonen måste förstå vad det är för slags situation hon bevittnar innan hon svarar. Den snabbhet som så många konfrontationer har krävt av henne får ge vika för behovet av att uppmärksamma en annan person.

Att delta har också ett värde som introduktion. Beatrix kan ansluta sig till en lek som B.B. redan delar med sin pappa, utan att kräva att mötet inleds med de vuxnas smärtsamma förklaringar. Låtsasleken gör det möjligt att närma sig varandra: de kan göra något tillsammans innan de har en gemensam historia att minnas. Leken ger mor och dotter en första gemensam upplevelse.

Den skapar också en skillnad mellan det som är roligt för flickan och det som tynger scenen. Åskådaren känner till skadan som föregår återföreningen. Därför kan leksakerna kännas rörande utan att göra de vuxnas situation oskyldig. Den tillfälliga gemenskapen behåller den spänningen, som blir tydligare när B.B. dyker upp.

Att börja med dottern som står framför henne

När Beatrix fick veta att hon var gravid ville hon lämna Bills värld bakom sig. Nu måste den önskan ta form som en relation till en flicka med egen vilja. Skillnaden mellan att skydda ett framtida liv och att svara en person som finns här och nu är avgörande: B.B. deltar, leker och kräver uppmärksamhet i scenen.

I Buena Vista Internationals frågeformulär, återgivet av Phase9 i april 2004, beskrev Uma Thurman Beatrix som en till en början mycket tillknäppt rollfigur vars olika sidor gradvis kommer fram i den andra volymen. Återföreningen tar vara på den förändringen. Skådespeleriet kan behålla huvudpersonens intensitet samtidigt som föremålet för hennes uppmärksamhet förändras.

Moderskapet utvidgar därmed Beatrix Kiddo i Kill Bill. Relationen till B.B. kräver att Beatrix anpassar sig till samspelet, lämnar utrymme åt flickan och besvarar hennes tillgivenhet. Scenen låter oss se den omsorgen innan vi vet hur deras liv tillsammans kommer att se ut.

Gråten och återkomsten till B.B.

Efter att ha gjort upp med Bill gråter Beatrix och återvänder till sin dotter för att omfamna henne. Filmen ger reaktionen en betydelse som går utöver att bekräfta segern. Hämndens utgång är redan avgjord; nu återstår att känna vad det innebär att ha nått fram till den här stunden och kunna stanna hos B.B.

Tårarna kan förstås som en lättnadens urladdning just eftersom de kommer när Beatrix inte längre behöver svara på ett nytt angrepp. Under jakten tvingade varje svårighet fram nästa handling. Avslutningen ger utrymme för ett avbrott i detta krav. Känslorna får ta den tid som tidigare ägnades åt att fortsätta framåt, och rollfiguren slutar låta varje gest styras av ett omedelbart hot.

Den efterföljande omfamningen förankrar känslorna i en konkret relation. Flickan finns där för att dela närheten, utan att behöva förklara sin mammas väg eller bedöma hennes beslut. Den kontakten behåller en intim skala efter filmens extraordinära våld. Möjligheten att vara tillsammans får den tyngd som avstånden och hindren mellan Beatrix och hennes fiender tidigare hade.

Vad åskådaren vet förändrar sättet att se på det här mötet. Slutet av Kill Bill Vol. 1, som hade premiär 2003, avslöjar redan att Beatrix dotter lever. När hon kommer hem till Bill i den andra volymen har publiken ett viktigt försprång: den väntar sig att Beatrix ska upptäcka något som hon själv ännu inte vet. Känslan beror både på hur hon tar emot nyheten och på själva nyheten.

Den här fördelningen av information gör det möjligt att se skillnaden mellan att känna till en uppgift och att möta en person. Det tidigare avslöjandet hade fastslagit att flickan överlevt; när hon dyker upp får hon en närvaro, en röst och möjlighet att agera. Väntan får sin upplösning genom ett samspel som måste börja just där och då, med uppmärksamheten riktad mot det som sker mellan dem.

B.B:s roll förändras också för den som tittar. Fram till dess att hon dyker upp kan flickan framför allt förstås genom det Beatrix har förlorat. När hon deltar i scenen får hon en egen plats i berättelsen och blir någon som hennes mamma kan vända sig till.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer