Varför Kill Bill släpptes i två volymer

Kill Bill delades upp i två volymer för att bevara utvecklingen av en film som hade vuxit under arbetets gång och göra den till två biobesök med egen identitet. Harvey Weinstein föreslog uppdelningen för Tarantino medan de fortfarande spelade in filmen. Regissören tackade ja och började arbeta med var den första delen skulle sluta och den andra börja.

Beslutet fick tydliga kommersiella konsekvenser: en och samma produktion skulle nå publiken genom två premiärer. Det innebar också ett klippningsproblem. Varje del behövde ge en tillfredsställande upplevelse, även om Beatrix hämnd fortsatte från den ena till den andra. Vittnesmålen från den tiden kopplar uppdelningen till att bevara materialet, berättelsens intensitet och hur den första delens avslut fungerade.

Vol. 1 hade premiär 2003 och Vol. 2 2004. Resultatet tog form under arbetets gång, medan den andra delen fortfarande återstod att klippa när den första redan kunde visas. Berättelsen om uppdelningen förklarar hur ett projekt som var tänkt som en film till slut fick en distributionsform i två delar.

Ett projekt som växte under arbetets gång

Kill Bills omfattning beror på hur filmen utvecklades. Till hämndhistorien lades utdragna kamper, karaktärshistorier och genrehopp. Problemet med att bevara allt detta gällde hela scener och deras inre rytm: att korta ner varje avsnitt kunde förändra det Tarantino ville åstadkomma med det.

I den gruppintervju som Mark Bayross publicerade i Phase9 i oktober 2003 berättade Uma Thurman att striden i De blå lövens hus hade vuxit betydligt jämfört med den ursprungliga tidsplanen. Hennes berättelse beskriver en produktion vars omfattning ökade under inspelningen. Hur lång tid en sekvens var tänkt att ta i planeringen speglade inte längre nödvändigtvis den betydelse den fick i filmen.

Tarantino berättade för Anthony C. Ferrante på Cinescape att Kill Bill hade börjat som ett projekt han föreställde sig som mindre, men hade blivit ett mycket mer omfattande verk. Intervjun, som återpublicerades av The Quentin Tarantino Archives, hjälper till att sätta uppdelningen i samband med den tillväxten. Den slutgiltiga formen bestämdes utifrån det inspelade materialet, eftersom berättelsen hade vuxit sig större än han först hade räknat med.

Att dela upp filmen gav utrymme för sekvenser med sin egen uppladdning, utveckling och upplösning. Det utrymmet spelar roll i en film där ett möte kan ändra ton flera gånger. En nedkortning som enbart syftade till att snabbare komma till nästa namn på listan skulle också ha påverkat pauserna, birollerna och hur länge tittarens förväntningar byggdes upp.

Förslaget under inspelningen och bekräftelsen i klipprummet

I den intervjun med Phase9 förlade Tarantino Weinsteins förslag till inspelningens sista månad. Enligt hans berättelse sa producenten att han inte ville förlora material och föreslog två filmer. Regissören tog väl emot idén och började fundera på hur början och slut skulle fördelas. Möjligheten blev därmed en del av arbetet innan hela klippningsprocessen var avslutad.

Samtalet hör hemma i det industriella samarbetet mellan Tarantino och Miramax. Studiots godkännande gjorde det möjligt att omvandla projektets utökning till två titlar för kommersiell distribution. För regissören innebar det en konkret lösning på problemet med att komprimera filmen. För Miramax betydde det att man kunde planera hur publiken skulle få ta del av en berättelse vars upplösning skulle dröja till nästa premiär.

Cinescape återger ett annat tillfälle: Tarantino visade Weinstein den första halvan medan den andra fortfarande inte var färdig. Producenten tyckte att det han såg kunde fungera som den första filmen och uppskattade dess avslutning. Förslaget under inspelningen och godkännandet av klippningen är två skilda händelser i samma process. Gabriel Snyder publicerade nyheten i Variety den 15 juli 2003.

Även anpassningen till formatet krävde eget arbete. I sin Playboy-intervju från 2003, som återpublicerades av The Quentin Tarantino Archives, förklarade Tarantino att de hade spelat in två öppningssekvenser. Uppdelningen krävde att man funderade på hur publiken skulle komma in i varje del. Den ena inledningen skulle introducera berättelsen; den andra ta emot tittare som redan hade karaktärer, konflikter och förväntningar i minnet.

Två biobesök för en berättelse som fortsätter

När Tarantino pratade med Cinescape betonade han upplevelsens intensitet: en anhopning av action, humor och känslomässiga skiften. Hans förklaring hjälper till att förstå pausen mellan volymerna. Vilan kom efter en krävande resa och lämnade frågor obesvarade som kunde följa med tittaren fram till nästa del. Avslutningen på Vol. 1 behövde kännas som en ankomst och samtidigt hålla lusten att fortsätta vid liv.

I Buena Vista Internationals frågeformulär från april 2004, återpublicerat av Phase9, framhöll Tarantino att varje volym behövde fungera som ett tillfredsställande biobesök. Det villkoret innebär att uppdelningen måste bedömas utifrån hur delarna balanserar varandra. Att bevara scener är bara meningsfullt om varje film kan ge dem utrymme, bygga upp ett förlopp och avgöra när publiken ska lämnas.

Daryl Hannah gav en annan förklaring i sitt frågeformulär för Buena Vista International, återpublicerat av Phase9: det episodiska skrivsättet erbjöd naturliga uppdelningspunkter. Enligt henne skulle en komprimering av hela berättelsen ha inneburit att karaktärer och sidintriger gick förlorade. Skådespelaren försvarade bevarandet av helhetens utveckling. Hennes iakttagelse placerar problemet i vad varje karaktär behöver för att introduceras, medverka och göra intryck, utöver tiden som ägnas åt kamperna.

Den kommersiella uppdelningen gör inte heller berättelsen till två kronologiskt sammanhängande delar. Tillbakablickarna fortsätter att omforma det man känner till om karaktärerna. Kill Bills kronologi hjälper till att placera dessa händelser, medan volymernas ordning styr när de avslöjas. Tittaren bär med sig den första delen i minnet och omprövar delar av sin tolkning när ny information kommer i den andra.

David Carradine beskrev en konkret följd av det nya formatet i sin intervju med K. J. Doughton för Nitrate Online. Han mindes att man hade övervägt en närbild av Bill i slutet av den första delen, men att Tarantino tog bort den för att spara presentationen av honom till den andra. Uppdelningen påverkade därmed när titelkaraktären fick en mer fullständig närvaro inför tittaren.

Det beslutet visar vilket arbete som kan ligga bakom en paus mellan filmer. Under väntan förblir Bill en gestalt som till stor del byggs upp genom sin röst och vad andra karaktärer vet om honom. När den andra delen låter publiken lära känna honom bättre har den redan med sig den tidigare bilden. Carradine får utrymme att utveckla en personlighet som måste samspela med det hot som redan etablerats. Den nya strukturen gör presentationen av antagonisten till en utdragen förväntan och innebär att hans framträdande måste motsvara en berättelse som tittaren har börjat föreställa sig.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer