Skillnaderna mellan Kill Bill Vol. 1 och Vol. 2 handlar framför allt om hur action, väntan och samtal fördelas. Den första volymen skildrar Brudens framfart som en rad möten med tydligt särpräglade visuella uttryck. Den andra ägnar större uppmärksamhet åt tidigare relationer och åt det rollfigurerna fortfarande behöver säga varandra. Hämnden fortsätter, men upplevelsen av att följa den förändras.
Genrerna blandas i båda filmerna. Kampsportsfilmen finns fortfarande med i den andra volymen genom Pai Mei och uppgörelsen med Elle. Samtidigt löper logiken med ouppklarade mellanhavanden och väntan på motståndaren genom en berättelse som också hämtar influenser från western. En strikt geografisk uppdelning skulle missa många av dessa kopplingar.
Jämförelsen blir tydligare när man ser till konkreta exempel: hur en strid är upplagd, vad en rollfigur kan göra inom det utrymme hen befinner sig i eller vilken information som förändrar ett samtal. Dessa förändringar gör det möjligt att skilja filmerna åt utan att förväxla ett stillsamt ögonblick med att faran har försvunnit.
Quentin Tarantinos Kill Bill: Vol. 1 (2003) och Kill Bill: Vol. 2 (2004) följer samma huvudperson och fortsätter samma konflikt. Skillnaderna i ton märks inom ramen för den kontinuiteten. Den första filmen staplar möten med nya motståndare och visuella uttryck på varandra; i den andra får det gemensamma förflutna större direkt betydelse för mötena i nutid.
Gemensamma genrer, olika betoningar
I A Life in Pictures, ett samtal publicerat av BAFTA i november 2019, räknade Tarantino upp Shaw Brothers kung fu-filmer, japansk samurajfilm, spaghettiwestern och skräck bland influenserna till Kill Bill. Han beskrev hämnden som en färd som lät honom röra sig mellan olika genrer.
Den första volymen gör variationen särskilt tydlig genom att ge motståndarna egna presentationer. O-Rens animerade bakgrund och hennes senare framträdande i live action använder olika uttrycksmedel för att skapa samma rollfigur. Variationen är en del av resan: att träda in i hennes historia innebär också att acceptera ett annat sätt att gestalta den. Skiftet i uttryck hjälper till att ge hämndens olika etapper en egen prägel.
Träningen med Pai Mei håller asiatisk kampsportsfilm kvar i den andra volymen. Relationen mellan mästare och elev gör den fysiska förmågan till något inlärt, som prövas och korrigeras. Scenen förändrar vårt förhållande till Brudens skicklighet: vi får se en process som föregår de bedrifter vi redan har bevittnat. Den visar att dessa traditioner inte bara hör hemma i den första filmen.
Budd rör sig i en miljö som för tankarna till spaghettiwestern: det torra landskapet, isoleringen och gamla oförrätter bäddar för en väntan på konfrontation. Spänningen kommer av föreställningen om vad som ska hända när två personer möts igen. Kopplingen beskriver ett sätt att organisera hotet och rummet; berättelsen rymmer fortfarande flera genrer i samma volym.
Från storskalig strid till instängdhetens tryck
De blå lövens hus låter handlingen skifta både skala och plats. Det stora antalet motståndare och restaurangens storlek ger Bruden ett område att ta sig igenom. En del av spänningen ligger i ansträngningen att behålla initiativet när nya hinder dyker upp. Scenen förnyar sitt visuella uttryck med förflyttningar och olika bildutsnitt under en utdragen strid.
Slagsmålet med Elle i Budds bostad koncentrerar konflikten till en betydligt trängre inomhusmiljö. Kropparnas närhet och rummets begränsningar ersätter känslan av rymd i restaurangen. Aggressiviteten består, även om handlingen inte breder ut sig lika mycket. Jämförelsen mellan mötena visar skillnaden mellan spektaklets omfattning och sammanstötningens intensitet: en scen med färre deltagare kan förmedla ett mycket starkt fysiskt tryck.
Instängdheten i kistan driver den rumsliga begränsningen till sin spets. Fokus ligger på huvudpersonens kropp och på vad hon kan uppfatta därifrån. De begränsade rörelserna förlänger faran i stället för att lösa den. Denna passage i den andra volymen bygger på en fysisk situation och hur länge den varar, vilket skapar en viktig variation i en film som också är ihågkommen för sina samtal.
Orden och det förflutna får en ny funktion
I samma intervju med BAFTA förklarade Tarantino att han var nöjd med den första delen eftersom den låtit honom sätta det visuella berättandet på prov och för en tid lägga dialogen åt sidan, ett område han kände väl. Hans kommentar ringar in en konkret ambition med filmen.
Att prata med Bill i den andra volymen innebär att konfrontera en relation som fanns redan före hämndens färd. Samtalet handlar om sådant som en uppvisning i skicklighet inte kan reda ut: vad de tror om varandra och vilka skäl de tillskriver den andras beslut. Uppmärksamheten kan vila vid ett svar eller en tvekan eftersom ett gemensamt förflutet ger orden sin betydelse.
Tillbakablickarna i Kill Bills kronologi bidrar till den här förändringen. Båda volymerna innehåller händelser från det förflutna, men placeringen avgör när vi får den information som behövs för att tolka en person. I den andra gör kunskapen om huvudpersonens tidigare erfarenheter det möjligt att koppla hennes handlingar till sådant hon lärt sig eller till ett personligt val. Hämndens brådska finns kvar i nuet, samtidigt som motiv som tidigare inte utvecklats får plats.
Moderskapet blir också en konkret del av relationerna mellan rollfigurerna. Bruden måste inta andra roller än den som en motståndare som kan besegra vem som helst: det familjära mötet för in omsorg, tillgivenhet och val kring ett möjligt liv. Den dimensionen förändrar tonen genom att ge vardagliga gester ett värde som stridens spektakel inte behöver visa. Huvudpersonen är fortfarande fysiskt farlig, samtidigt som det blir tydligt vad hon skulle kunna göra utanför våldet.
Humorn är ytterligare ett sätt att uppskatta förhållandet mellan filmerna. I mötet med Hattori Hanzo ger verksamheten i hans butik och samspelet mellan personerna samtalet en lättsam ton innan det blir allvarligare. Scenen ger oss tid att uppfatta rollfigurerna genom ett vardagligt samspel. Komiken samexisterar med besökets betydelse, som blir tydlig senare.
I den andra volymen bidrar Pai Mei med en annan sorts komik genom sin stolthet och sin överdrivet stränga hållning. Hans beteende kan verka orimligt, samtidigt som han har verklig auktoritet över sin elev. Kontrasten mellan mötena visar att även pauserna har sin egen prägel: vissa skapar en viss närhet, andra förstärker obehaget. Humorn bidrar därmed till att presentera dem som spelar en roll i Brudens liv. Den ger dem gester och sätt att bemöta andra som sträcker sig bortom deras funktion i en hämndplan.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
