
Tarantinos arbete med skådespelarna knyter valet av ensemble till de konkreta krav som varje roll ställer. En röst kan inge auktoritet innan ett hot har blivit tydligt; en paus kan visa att någon bestämmer sig för hur mycket hen ska berätta. För att sådana effekter ska gå fram behöver skådespelaren vara uppmärksam på orden, kroppen och medspelarnas reaktioner. En stjärnas personlighet väcker förväntningar som den nya rollen kan bekräfta eller förändra.
Rollbesättningsprov och repetitioner gör det möjligt att utforska vad som händer när texten möter en röst och en kropp. En läsning kan visa att en medspelares svar förändrar avsikten med en replik. En förflyttning kan kräva en annan rytm eller ett annat avstånd. På så sätt får rollen fler möjligheter, som behöver prövas i förhållande till personerna och föremålen i scenen.
Resultatet bygger på samarbete: den som lyssnar, rör sig eller väntar utanför centrum för uppmärksamheten är fortfarande en del av scenen. Förberedelserna gör det möjligt att förena sådana handlingar med en skriven dialog och inspelningens förutsättningar.
Arbetet med en ensemble börjar med beslutet om vem som kan ge en roll gestalt och fortsätter genom provspelningar, repetitioner och tagningar. Skådespelarnas berättelser ger inblick i beslut som fattas under processen. En gemensam läsning, en korrigering av en rörelse eller ett val i rollbesättningen svarar mot olika utmaningar i skådespeleriet.
Att välja en närvaro för rollen
I ett samtal från januari 1998, återgivet av BFI, förklarade Tarantino att han ville att Jackie skulle vara i fyrtioårsåldern och att han tänkte på Pam Grier när han förberedde manuset. Valet av Grier till Jackie Brown kopplade skådespelarens utstrålning till en huvudperson vars ålder var en del av konflikten.
På presskonferensen för Death Proof i Cannes 2007 kopplade Tarantino skrivandet av Zoës roll till Zoë Bell själv. Att skriva en roll med en viss skådespelare i åtanke gör det möjligt att ta till vara på igenkännbara förmågor och uttryckssätt. Rollen är fortfarande en dramatisk konstruktion: dess mål, relationer och handlingar tillhör fiktionen, även när den använder drag från den som spelar rollen.
Bekantskapen med Tarantinos återkommande skådespelare kan också påverka hur en roll tas emot. En välbekant röst eller ett välbekant ansikte väcker förväntningar hos publiken. Rollbesättningen kan dra nytta av den igenkänningen och sedan bjuda på något annat: sårbarhet där man väntade sig kontroll, återhållsamhet där man förutsåg ett verbalt fyrverkeri. Den nya tolkningen måste fungera i den konkreta situationen.
Provspelningen och repetitionen som gemensamt arbete
Jennifer Jason Leigh berättade för W Magazine, i december 2015, att hon hade läst manuset till The Hateful Eight utan det sista kapitlet och fick det materialet under provspelningen. Enligt hennes berättelse satte sig Tarantino bredvid henne och läste tillsammans med henne. Exemplet visar en provspelning där tolkningen av texten stod i centrum och där en samtalspartners gensvar ingick: skådespelaren kunde reagera på en annan röst medan hon arbetade med scenen.
I en intervju med Observer i februari 2016 berättade Leigh att hon och Kurt Russell hade repeterat i två eller tre veckor för att lära sig röra sig tillsammans, fastkedjade vid varandra. Denna repetitionsperiod för The Hateful Eight svarade mot ett konkret behov. Avståndet mellan dem påverkade deras förflyttningar, möjligheten att vända sig om och tidpunkten för en reaktion. Den enas handling kunde kräva en omedelbar anpassning från den andra.
Kedjan synliggör ett beroende som andra scener uttrycker på mindre påtagliga sätt. Att resa sig, gå fram till ett bord eller sträcka sig efter ett föremål kan förändra en annan persons position. Repetitioner gör det möjligt att upptäcka sådana följder och samordna handlingar som sedan ska framstå som rollfigurernas reaktioner. Den precision som övningen ger skapar utrymme att vara uppmärksam på medspelaren medan rörelsen utförs.
Samspelet mellan att lära sig repliker utantill och att improvisera kräver att man skiljer de skrivna orden från hur de framförs. Att hålla sig till en replik avgör inte helt dess hastighet, volym eller avsikt. Beroende på situationen kan en paus uttrycka eftertanke, överraskning eller motstånd. Förberedelserna med replikerna gör det möjligt att arbeta med sådana skillnader utan att minnesarbetet blir det som syns mest i framförandet.
Att spela en roll handlar också om att lyssna och reagera
I en ensemblescen fördelas uppmärksamheten mellan dem som talar och dem som tar emot orden. Tystnaden kan rymma ett beslut, en misstanke eller en förändrad lojalitet. Tarantinos arbete med skådespelarna behöver göra sådana relationer begripliga för att en konversation ska behålla sin dramatiska laddning. En medspelares reaktion kan förändra innebörden av en replik som, läst för sig, verkade självsäker eller övertygande.
De rollfigurer som låtsas vara någon annan gör uppgiften svårare: skådespelaren bygger upp ett beteende som ska lura någon annan i fiktionen. Publiken kan känna till avsikten och lägga märke till signaler som de andra rollfigurerna missar. Då får en tvekan eller en överdriven självsäkerhet två betydelser, beroende på vem som ser. Skådespelaren avgör hur mycket av ansträngningen att upprätthålla den antagna identiteten som ska märkas.
Det fysiska arbetet är en del av samma gestaltning. Leigh beskrev för W Magazine sin samordning med Russell som en koreografi. Det intressanta i hennes berättelse är sambandet mellan förberedelse och reaktion: den enas handling påverkade den andras. Spänningen som publiken uppfattar kommer av hur detta samspel organiseras. Rollfigurens intensitet och de konkreta förutsättningarna för framförandet är aspekter som behöver beskrivas var för sig.
Det som når bioduken beror också på hur det inspelade materialet väljs ut och presenteras. En lång tagning gör det möjligt att följa hur en reaktion utvecklas; ett klipp kan få en blick att verka svara omedelbart på en replik. Skådespeleriet erbjuder uttrycksmöjligheter som klippningen organiserar i scenen.
När en konversation växlar mellan ansikten hjälper kontinuiteten mellan bilderna oss att uppfatta ett oavbrutet möte. Händernas position, blickriktningen och tidpunkten för en reaktion skapar igenkännbara samband mellan deltagarna. Den kontinuiteten kan sammanfoga olika tagningar: den slutliga ordningen presenterar utvalt material från klippningen som ett enda samtal.
En reaktion kan komma medan vi fortfarande ser den som just har talat. Den överlappningen gör att en röst kan förändra uttrycket hos ansiktet som är kvar i bild. På så sätt bevarar scenen samtidiga handlingar, även när bildutsnittet bara visar en person. Effekten beror på samspelet mellan skådespeleriet, ljudet och valet av bild.




