En påhittad identitet tvingar skådespelaren att upprätthålla två nivåer: det som karaktären försöker visa och det som hen försöker dölja. Tarantino gör den skillnaden till en synlig källa till spänning.
Mr. Orange lär sig berätta om en upplevelse han aldrig varit med om
I Reservoir Dogs måste Mr. Orange övertyga människor vars förtroende kan hjälpa honom att överleva. Historien han förbereder är inte bara till för att förmedla information. Den måste låta som ett eget minne, med detaljer som verkar komma ur en upplevelse och med ett sätt att berätta som passar gruppen. Tim Roth spelar en polis som lär sig spela en annan man.
Förberedelserna inför berättelsen gör språket till ett redskap för infiltration. Att memorera anekdotens händelser är bara en del av arbetet. Karaktären måste hitta ett förhållande till orden: när han talar snabbare, vilken detalj han lyfter fram och när han verkar komma ihåg något i stunden. Publiken kan se hur en historia som tillhör någon annan förvandlas till ett skådespel som försöker dölja att det är inövat.
Scenografin gör förvandlingen synlig genom att koppla samman förberedelsen och berättandet. Åskådaren känner till konstgreppet, medan berättelsens åhörare inom filmen måste tro på den. Den skillnaden i information skapar en särskild sorts spänning: vi väntar inte på att få veta om berättelsen är sann, utan på att se om framförandet räcker för dem som lyssnar.
Efter rånet förändrar skadan förutsättningarna radikalt. Mr. Orange kan inte längre kontrollera kroppen eller sina reaktioner på samma sätt. Den falska identiteten måste upprätthållas trots smärtan och ett växande beroende. Mr. Whites förtroende för honom ger bedrägeriet en känslomässig dimension: beskyddet han får gör det svårare att skilja det professionella målet från relationen som har uppstått.
Italienarna i Inglourious Basterds: en mask som knappt håller
Aldo Raine och hans män gör en komisk entré på premiären. Karaktärerna försöker spela italienare, men deras begränsningar blir tydliga. Komiken bygger inte på att Brad Pitt skulle vara dålig på att skådespela, utan på att han precist spelar en man vars språkliga förklädnad är bräcklig. Skådespelaren gestaltar en inkompetens som tillhör karaktären.
Landa förvandlar samtalet till ett test. Genom att be någon upprepa ett namn kan han dra ut på de infiltrerades exponering och iaktta deras reaktioner. Det artiga samtalet undanröjer inte hotet. Publiken kan skratta åt accenten och samtidigt märka hur faran ökar för varje sekund. Scenen får båda effekterna att fungera eftersom den som prövar dem verkar njuta av sitt övertag.
Situationen förändrar också förhållandet mellan kropp och ord. En passande kostym och en självsäker hållning räcker inte när samtalspartnern kräver att man talar. Den visuella förklädnaden ger ett första skydd som samtalet försvagar. Varje karaktär måste avgöra hur mycket hen ska insistera, hur hen ska svara och vad hen ska göra med tystnaden efteråt. Det möjliga misslyckandet skildras i små detaljer innan det övergår i en öppen handling.
Shosanna Dreyfus identitet Shosanna Dreyfus bygger på en annan sorts strategi. Hon måste upprätthålla ett liv som inte avslöjar hennes förflutna för dem som skulle kunna känna igen henne. Hennes vardagliga roll är inte utformad som ett komiskt nummer. Känslomässig kontroll och hantering av information gör att ett till synes vanligt samtal kan rymma ett hot som vissa samtalspartner inte ens vet att de framkallar.
Mobray och auktoriteten som byggs upp genom en berättelse
Oswaldo Mobray i The Hateful Eight presenterar sig genom ett yrke och ett sätt att tala som måste verka trovärdiga i sybehörsbutiken. Identiteten förklarar varför han är där och vilken plats han bör ha bland de andra. Tim Roth använder manér och verbal säkerhet för att skapa en person vars uppgifter måste godtas innan de kan kontrolleras.
När berättelsen avslöjar en annan sida av karaktären förändras betydelsen av de tidigare scenerna. Åskådaren kan i tankarna återvända till gester och förklaringar som verkade naturliga. Skådespelet måste fungera vid första visningen och tåla en sådan efterhandsgranskning. Om bedrägeriet avslöjas för tidigt förstörs en del av intrigen; om all sammanhållning försvinner efter avslöjandet framstår skådespelet som godtyckligt.
Dessa dubbla identiteter förutsätter en publik inom berättelsen. En karaktär låtsas inte i ett tomrum, utan anpassar sitt beteende efter vad hen tror att de andra förväntar sig. Mr. Orange måste bli en del av gruppen; infiltratörerna på premiären måste klara en social kontroll; Mobray försöker etablera en godtagbar förklaring i ett slutet rum. Mottagaren avgör vad varje roll kräver och vilka misstag som kan avslöja den.
Skådespeleri i skådespeleriet låter oss på så sätt betrakta hantverket utan att lämna fiktionen. Att förbereda sig, lyssna, anpassa sig och upprätthålla en version av sig själv blir till handlingar i berättelsen. Framgången kan hänga på en paus eller ett svar som kommer lite för snabbt. Tarantino placerar åskådaren i olika förhållanden till bedrägeriet och låter samma scen tolkas som en uppvisning i skicklighet, obekväm komik eller ett hot som håller på att bli synligt.
Tillbaka till Skådespelarregi och förberedelser med ensemblen.
Visa alla artiklar i Så arbetar Tarantino med sina skådespelare: rollbesättning och repetitioner
