Att hålla en lång text kan avslöja mycket om en skådespelare. Tarantinos casting behöver också visa hur personen lyssnar, svarar på en instruktion och samspelar med resten av scenen.
En monolog har en mottagare, även om bara en person talar
De långa dialogpartier som förknippas med Tarantino kan verka som uthållighetsprov i tal. Den dramatiska utmaningen är större än så. Rollfiguren vill uppnå något medan hen talar: skrämma, övertyga, förföra, distrahera eller påtvinga andra sin tolkning av händelserna. En skådespelare som memorerar hela stycket men tappar bort det målet kan säga replikerna utan att bygga upp scenen.
Rytm är inte heller detsamma som att tala fort. Vissa repliker behöver en paus som får talarens kontroll att kännas; andra radar upp information tills ett avbrott förändrar relationen. Ett prov kan visa om skådespelaren uppfattar de här variationerna och kan ändra dem när regissören föreslår en annan väg. En förberedd version ska inte bli den enda möjliga lösningen.
Castingregissören Victoria Thomas berättade för Backstage att hon värdesätter förberedelser och förmågan att justera ett val efter att ha fått en instruktion. Hennes berättelse om arbetet med Tarantino beskriver samtal och provspelningar i olika konstellationer, vissa med regissören och andra utan honom. Den variationen gör det omöjligt att reducera processen till ett enda monologprov som tillämpas på samma sätt på hela ensemblen.
Lyhördhet är särskilt viktig eftersom många tal i de här filmerna förändras beroende på vilken reaktion de väcker. En blick kan uppmuntra någon att fortsätta eller kräva en förändring. Skådespelaren måste hålla fast vid textens förlopp och samtidigt reagera på den andra personens närvaro. Auditionen gör det möjligt att se den flexibiliteten, liksom hur noggrant replikerna har lärts in.
Julia Butters: att pröva en relation, inte att överträffa en stjärna
Julia Butters provspelning för Once Upon a Time in Hollywood är ett konkret exempel. Thomas berättade att skådespelaren kom på flera provspelningar och att de behövde se hur hon överförde sitt tv-arbete till en mer återhållen tolkning mitt emot Leonardo DiCaprio. Det handlade inte om att göra provet till en berömmelsetävling, utan om att pröva den dramatiska relationen mellan två rollfigurer.
Trudi talar med en självsäkerhet som påverkar Rick Dalton. För att scenen ska fungera måste flickan verka helt uppslukad av sina egna idéer, och den vuxne måste ta emot dem som något som kan förändra hans sinnesstämning. Om den ena skådespelaren bara visar upp sin brådmogenhet och den andra bara låter sig charmas av den, försvinner relationen. Mötet blir kraftfullt när båda strävar efter något som går att känna igen i samtalet.
Upprepade provspelningar gör det möjligt att se förändringar utan att tolka varje kallelse som ett misslyckande. Teamet kan vara ute efter en viss kombination, pröva en instruktion eller kontrollera om en förmåga som visade sig i början håller i sig. Den offentliga berättelsen om en audition förenklar ofta processen till ett ögonblick av upptäckt. Konkreta vittnesmål visar att det också kan handla om ett arbete som byggs upp steg för steg.
Fallet visar också skillnaden mellan skådespelaren och rollfiguren. I filmen framställs Trudi som en ovanligt sträng yrkesperson. Det är inte rimligt att tillskriva Butters varje personlig regel som rollfiguren har under provspelningen. Flickan gestaltar det beteendet. Hennes förmåga att göra det är just en del av det som teamet behövde upptäcka.
Landa och gränserna för en universell mall
Jakten på Hans Landa visar en annan sorts svårighet. Tarantino behövde någon som kunde hantera flera språk, tonlägen och ett hot som inte alltid uttrycks genom synligt våld. Christoph Waltz klarade av en särskild kombination av krav. Valet kan inte reduceras till att han memorerade ett längre tal än de andra kandidaterna.
På filmduken verkar rollfiguren njuta av samtalet samtidigt som han fördelar information och makt. Skådespelaren måste hålla flera nivåer igång samtidigt. En provläsning kan visa förmågor av det slaget, men berättelsen om den senare framgången låter oss inte återskapa alla prov eller slå fast varför någon enskild person valdes bort. Uppgifter om en casting kräver källor, särskilt när de rör enskilda personers yrkesbeslut.
Alla roller kräver inte heller samma slags bevis på förmåga. En rollfigur med få repliker kan kräva en särskild fysisk närvaro, en reaktion eller en viss relation till en annan rollfigur. Att bedöma rollen utifrån kriterierna för en stor monolog vore att bortse från dess funktion. Textens längd mäter inte i sig tolkningens svårighetsgrad eller värde. En tystnad efter en fråga kan kräva att skådespelaren förmedlar ett beslut utan att förklara sina motiv. Den förmågan är särskilt relevant i scener där intrigen skulle förstöras om en avsikt avslöjades för tidigt.
Tarantinos auditioner förstås bäst som möten mellan material och konkreta förmågor. Förberedelserna med texten är viktiga, men det är också förmågan att lyssna, förändras och bygga en relation. Monologen slutar vara en fristående uppvisning när skådespelaren får oss att känna vem hen talar till och vad hen hoppas uppnå. Den inriktningen gör att ett textstycke blir till handling, även innan den slutgiltiga scenografin och filmkameran finns på plats.
Tillbaka till Skådespelarregi och förberedelser av ensemblen.
Visa alla artiklar i Så arbetar Tarantino med sina skådespelare: rollbesättning och repetitioner
