Att regissera barnskådespelare: Julia Butters och Perla Haney-Jardine

Att ta ett barns skådespeleri på allvar innebär inte att behandla barnets erfarenhet som identisk med en vuxens. Julia Butters berättelser ger en inblick i en kombination av höga krav, förklaringar och stöd.

Julia Butters får ett eget perspektiv på sin rollfigur

I en intervju med Esquire som publicerades i juli 2019 berättade Julia Butters att Tarantino talade med henne om att behandla henne som skådespelare och frågade vilket perspektiv på berättelsen hon ville få ta del av. Hon valde sin rollfigurs perspektiv, eftersom Trudi inte skulle veta allt om Rick. Samtalet visar på en diskussion om skådespeleri, snarare än en allmän hyllning till hennes tidiga mognad.

Valet av perspektiv får en konkret följd. En skådespelare kan känna till hela handlingen och ändå gestalta ett beteende som begränsas av vad rollfiguren vet. Trudi kliver inte in i scenen för att förklara Rick Daltons kris för publiken. Hon är koncentrerad på sitt arbete, sin läsning och de idéer hon delar med sig av. Den självständigheten gör att hennes ord påverkar den vuxne utan att verka skrivna enbart för att hjälpa honom.

Trudi Frasers närvaro i Once Upon a Time... in Hollywood präglas av en självsäkerhet som inte behöver övergå i ständig arrogans. Flickan kan vara sträng när det gäller sitt yrke och känslig när hon uppfattar Ricks känslor. Förändringen kräver lyhördhet. En gestaltning som bara bygger på att rabbla mogna repliker skulle gå miste om relationen som växer fram mellan dem.

Samtalet mellan Rick och Trudi under inspelningen rubbar också en vanlig förväntning: den berömda vuxna personen är inte alltid den som undervisar. Trudi formulerar en tanke om arbetet som Rick behöver höra. Scenen låter den yrkesmässiga auktoriteten fördelas på ett annat sätt, utan att göra flickan till någon som känner till alla vuxnas problem.

Att förklara en handling och stötta genomförandet

Butters berättade för Backstage att Tarantino lät henne följa scener via hörlurar och monitor, och att han satte sig i hennes höjd för att regissera henne när hon låg på golvet. Hon nämnde också Zoë Bells närvaro under den fysiska scenen tillsammans med DiCaprio. Det är konkreta exempel på stöd; de bör inte förvandlas till en allmän garanti för villkoren vid alla filminspelningar.

Att få en förklaring kan hjälpa en att förstå varför en handling upprepas och vilken del av den kameran behöver fånga. För en skådespelare gör kunskap om vad man försöker berätta det möjligt att koppla en rörelse till en avsikt. Regi handlar inte bara om att be någon visa en känsla, utan också om att göra en situation begriplig när den ofta spelas in i delar.

Det är viktigt att skilja mellan Butters personlighet och Trudis regler. Rollfiguren håller fast vid vissa koncentrationsvanor och vid hur hon vill bli tilltalad när hon arbetar. Det är en del av fiktionen. Skådespelaren kan gestalta den disciplinen utan att följa exakt samma system utanför kameran. Att gestalta ett beteende som skiljer sig från ens eget visar faktiskt att det handlar om ett skådespelarval, inte bara om en ovanligt uttrycksfull barnpersonlighet som råkade fångas på film. Att blanda ihop dem reducerar skådespelararbetet till en biografisk likhet som inte behöver finnas.

Tarantinos arbete med skådespelare kan här analyseras utifrån relationen och de dokumenterade instruktionerna. Det finns ingen anledning att anta att alla barnskådespelare fick samma krav, memorerade på samma sätt eller upplevde inspelningen med samma känslor. Varje produktion och varje roll har olika behov.

B. B. i Kill Bill: ett barn mitt i en vuxenkonflikt

Perla Haney-Jardine spelar B. B. i Kill Bill: Volym 2. Hennes närvaro förändrar det sista mötet mellan Beatrix och Bill, eftersom den för in en relation som huvudpersonen behöver erkänna och uppleva innan hon kan lösa den återstående konflikten. Flickan deltar i lekar och vardagliga samtal medan de vuxna delar information och spänningar som går utöver hennes förståelse.

Skådespelarens arbete fyller en annan funktion än Butters. B. B. gestaltar inte en underhållningsbranschens yrkesperson som kommenterar sitt arbete. Hennes naturlighet ger utrymme åt ett familjeliv i en berättelse om våld och hämnd. Skådespeleriet måste ge scenen en vardaglig känsla, i stället för att enbart bli en symbol för moderskap för den vuxna huvudpersonen.

Skillnaden i kunskap gör det viktigt att uppmärksamma gesterna. Det som är fyllt av historia för de vuxna kan för flickan vara en aktivitet i stunden. Den distansen hjälper till att forma publikens känslor. Det finns ingen anledning att tillskriva Haney-Jardine en fullständig vuxen förståelse av konflikten eller hitta på specifika regimetoder utan belägg i ett vittnesmål.

De båda fallen visar varför professionell respekt inte kan reduceras till att ställa samma krav på alla. Barnskådespeleri kräver tydliga mål, lyhördhet och en miljö som gör arbetet möjligt. På filmduken bidrar Butters och Haney-Jardine med olika slags närvaro, inte med små versioner av vuxna. Deras insatser fungerar eftersom varje rollfigur behåller sin egen värld, även när filmen placerar henne i problem som hör till andra åldrar.

Tillbaka till Skådespelarregi och rollbesättningens förberedelser.

Visa alla artiklar i Så arbetar Tarantino med sina skådespelare: rollbesättning och repetitioner