Europeiska skådespelare hos Tarantino: erkännande, språk och avgörande roller

Att vara okänd för en del av den amerikanska publiken är inte detsamma som att sakna en karriär. Den europeiska ensemblen i Inglourious Basterds samlar skådespelare med tidigare erfarenheter och mycket olika dramatiska funktioner.

Ett genombrott beror på vem som tittar

Christoph Waltz kom till Inglourious Basterds efter en yrkeskarriär som inleddes långt före mötet med Tarantino. Att framställa honom som någon som började skådespela tack vare Hans Landa är att förväxla internationellt erkännande med yrkets början. Filmen gjorde honom mer synlig och hans rolltolkning blev en referenspunkt för många tittare, men den skapade inte i efterhand all hans erfarenhet.

Att hitta rätt skådespelare till Landa ställde mycket särskilda krav. I ett offentligt samtal vid Jerusalems filmfestival 2016 berättade Tarantino att han hade haft svårt att hitta rätt person och att Waltz ankomst löste problemet. Anekdoten beskriver en rollbesättningsutmaning: rollfiguren krävde en kombination av verbal skicklighet, tonväxlingar och närvaro som regissören ansåg vara oumbärlig.

Christoph Waltz samarbete med Tarantino har sin egen historia. Här är det intressanta vad detta val gör i filmen. Landa kan verka både välkomnande och hotfull utan att hans yttre beteende förändras särskilt mycket. Hans vältalighet hjälper honom att etablera en ojämlik relation. Artigheten mildrar inte faran; den låter honom förlänga samtalet och själv avgöra när han ska visa vad han redan vet.

Språket bidrar till makten. När språket skiftar förändras det vem som förstår samtalet och vem som ställs utanför. Den internationella ensemblen fungerar inte bara som tidstypisk dekor: förståelse, accent och översättning blir en del av spänningen. En skådespelare måste hålla fast vid rollfiguren samtidigt som den kommunikativa situationen förändras, och tittaren lär sig att uppfatta dessa skiftningar som handlingar.

Ménochet och Fassbender har olika roller

Denis Ménochet spelar Perrier LaPadite, bonden i inledningssekvensen. Hans insats bygger på ett motstånd som blir allt svårare att upprätthålla. Rollfiguren har skäl att behärska sitt ansikte och sin röst, men scenen låter oss ana vad den ansträngningen kostar. Den fysiska styrka som hans närvaro antyder ger honom ingen utväg ur den institutionella makten och Landas informationsövertag.

Sekvensen ställer två olika sätt att hantera tystnad mot varandra. Landa har råd att låta den dröja; LaPadite måste ta sig igenom den utan att avslöja för mycket. Ménochet spelar inte en nedskalad version av Waltz verbala virtuositet. Scenen behöver en annan sorts respons för att samtalet ska bli spänningsladdat. Hans insats framträder tydligare om man ser hur han tar emot varje fråga och hur hans förmåga att hantera situationen förändras. Närbilden låter oss ana ett nederlag som ännu inte har blivit en fullständig bekännelse i ord.

Michael Fassbender hade å sin sida redan medverkat i filmer som 300 och Hunger innan han spelade Archie Hicox. Det är missvisande att beskriva honom som en fullständig okänd som Tarantino upptäckte. Hicox har en annan relation till kultur och språk: han är en brittisk militär med kunskaper om tysk film som måste anta en identitet under en hemlig operation.

På värdshuset blir hans skenbara säkerhet skör. Rollfiguren vet mycket, men är föremål för en granskning han inte kan kontrollera. Skådespelaren måste visa självsäkerhet utan att utesluta risken för misstag. Publiken kan då förstå att det inte är samma sak att tala ett språk som att klara sig genom alla dess sociala konventioner. Spänningen uppstår ur det avståndet, inte ur någon brist hos skådespelaren.

En internationell ensemble handlar inte bara om den utländske skurken

Filmen ger också Mélanie Laurent, Diane Kruger och Daniel Brühl olika positioner. Deras rollfigurer utgör inte en enhetlig kategori av utlänningar som presenteras för Hollywood. Shosanna är en överlevare som kontrollerar information; Bridget von Hammersmark använder sin offentliga yrkesroll i en hemlig operation; Fredrick Zoller förenar militär berömmelse med personlig press. Nationaliteten förklarar inte i sig någon av dessa funktioner.

Av samma skäl bör man utelämna namn som lagts till på grund av lösa associationer. Nadia Hilker medverkar inte i Inglourious Basterds och är inte ett belagt exempel på detta samarbete. Listor över europeiska skådespelare kan blanda ihop filmer och filmskapare om de bygger på vaga likheter. För att en koppling ska vara relevant måste både filmen och rollen gå att identifiera.

Att tala om upptäckter kan också skymma skådespelarnas tidigare arbete inom tv, teater eller filmtraditioner som den tillfrågade publiken känner mindre väl till. En film med stor spridning skapar ett nytt sammanhang för mottagandet, men gör inte allt tidigare arbete till en osynlig förberedelse för just det mötet. Den skillnaden gör det möjligt att uppskatta rollbesättningen utan att överdriva regissörens förmåga att skapa karriärer från grunden.

Ensemblens styrka ligger i hur exakt skillnaderna tecknas. Varje rollfigur har en egen relation till språk, auktoritet och offentlig exponering. Filmen sätter dessa förmågor på prov i utdragna samtal. Den europeiska ensemblen bidrar med konkreta röster och erfarenheter, medan klippningen avgör när en självsäkerhet börjar verka misstänkt och när en gest avslöjar mer än orden lyckats dölja.

Tillbaka till Regi av skådespelare och förberedelser inför rollbesättningen.

Visa alla artiklar i Så arbetar Tarantino med sina skådespelare: rollbesättning och repetitioner