Mästare, underordnade och mentorer: maktrelationer hos Tarantino

Tarantinos karaktärer lär varandra saker, håller uppsikt över varandra och utnyttjar varandra. Deras maktrelationer är inte utbytbara: en mentorrelation och en relation präglad av slaveri har radikalt olika villkor och konsekvenser.

Bill och Beatrix: kunskap som ett sätt att dominera

Bill behåller en auktoritet över Beatrix som bygger på en blandning av deras gemensamma historia, deras kärleksrelation och tillhörigheten till en våldsam organisation. Filmen låter oss förstå att han vet saker om henne och förväntar sig att den kunskapen ska ge honom rättigheter. David Carradines skådespel gör ofta den förväntan till ett uttryck för lugn: Bill kan tala långsamt eftersom han försöker sätta ramarna för samtalet.

Beatrix står inte enbart inför en yttre fiende. Hon måste konfrontera någon som är knuten till en del av hennes identitet och förflutna. Uma Thurman gestaltar den svårigheten med skiftningar som inte ryms i en enda känsla. Beslutsamhet kan samexistera med tillgivenhet, smärta och vaksamhet. Konflikten blir mer intensiv eftersom förtroligheten inte undanröjer hotet, samtidigt som hotet inte suddar ut allt de har upplevt.

Bills makt kommer också till uttryck när han förklarar saker. Hans monologer erbjuder en tolkning av Beatrix som han försöker få att framstå som definitiv. Att lyssna på någon beskriva vem man är kan bli en form av påtryckning om beskrivningen förnekar ens möjlighet att förändras. Den verbala konfrontationen blir på så sätt en del av kampen för självbestämmande, samtidigt som den förbereder den fysiska upplösningen.

Relationen ska inte förväxlas med undervisningen från Pai Mei. Även om båda hör ihop med en lärandeprocess har de olika funktioner. Bill blandar intimitet med kontroll; träningen innebär prövningar och att utveckla färdigheter. Att kalla alla för mästare skulle sudda ut de specifika villkor som gäller när Beatrix tillägnar sig kunskaper och senare använder dem.

Candie och Stephen: en allians inom slaveriet

I Django Unchained har Calvin Candie en rättslig och ekonomisk ställning som upprätthålls av slaveriet. Stephen är förslavad och utövar samtidigt auktoritet över andra människor inom Candyland. Den kombinationen gör det viktigt att inte framställa dem som jämbördiga partner. Hans närhet till ägaren upphäver inte systemet som begränsar hans egen ställning eller den skada han bidrar till att upprätthålla.

Samuel L. Jacksons gestaltning skiljer åt vad Stephen visar inför olika personer. Han kan uppträda tjänstvilligt och förändra sitt beteende när beslutsfattandet kommer in i bilden. Filmen använder den variationen för att visa att vardagsmakten i hemmet inte riktigt motsvarar det första intrycket. Hans förmåga att iaktta och hantera information ger honom inflytande, även om den inte ställer honom utanför slavsystemet.

Leonardo DiCaprio gestaltar Candie som någon som vill bli erkänd som sofistikerad och dominant. Behovet av att bekräfta den bilden öppnar ett utrymme för Stephens ingripande. I deras privata samtal kan maktbalansen mellan dem skilja sig från den de visar upp inför gäster. Skådespeleriet gör skillnaden tydlig utan att framställa dem som om de skulle ha jämlika villkor.

Dessa två gör det möjligt att analysera hur en våldsam institution reproduceras genom personliga relationer. Förtrolighet och beroende mildrar inte systemet; de kan bidra till att det fungerar. Därför skulle det förminska relationens materiella dimension att beskriva Stephen enbart som Candies mentor eller Candie enbart som en tankspridd elev. Åskådaren måste uppmärksamma vem som kan ge order, vem som kan straffa och vem som förblir underkuvad. Den maktfördelningen präglar till och med deras privata samtal och begränsar varje tolkning av deras förtrolighet som en vänskap mellan jämlikar.

Schultz och Django: att lära sig utan att förbli elev

Relationen mellan King Schultz och Django börjar i en värld där friheten inte är jämnt fördelad. Schultz har resurser, rörlighet och ett erkänt yrke; Django behöver återta sin förmåga att fatta egna beslut och hitta Broomhilda. Alliansen utvecklas ur denna inledande ojämlikhet, även om filmen låter tilliten och lärandet förändra hur den fungerar.

Christoph Waltz ger Schultz en ledig verbal stil, medan Jamie Foxx synliggör en process av iakttagande och förändring. Django lär sig metoder, men nöjer sig inte med att upprepa dem. Hans personliga mål styr beslut som mentorn inte kan fatta åt honom. Skådespelarutvecklingen kan märkas i hållningen, sättet att ta plats och förmågan att hävda en identitet inför fientligt inställda människor.

Skillnaden mellan att undervisa och att kontrollera är avgörande. En mentor kan förmedla verktyg som gör det möjligt för den andra att agera mer självständigt. Mentorn kan också ta för stor plats eller tro att den egna bedömningen alltid kommer att räcka. Filmen sätter relationen på prov när uppdraget för dem till Candyland, där yrkesskicklighet och verbal självsäkerhet stöter på nya gränser.

Dessa tre par gör det möjligt att undersöka former av relationellt skådespeleri utan att göra dem till en mall. Bill försöker bevara en viss bild av Beatrix; Candie och Stephen upprätthåller en dominansstruktur; Schultz och Django utvecklar en allians präglad av lärande och egna mål. Det dramatiska intresset uppstår i förändringarna: vem som lyckas tala till punkt, vem som iakttar innan hen svarar och när någon slutar acceptera den plats som en annan hade tänkt ut åt hen.

Tillbaka till Skådespelarregi och förberedelser av ensemblen.

Visa alla artiklar i Så arbetar Tarantino med sina skådespelare: rollbesättning och repetitioner