Skriva för en skådespelare och hitta skådespelaren efteråt: två processer hos Tarantino

En karaktär kan födas med en välbekant röst eller få den under castingen. Tarantino har arbetat på båda sätten, och konkreta exempel hindrar oss från att reducera hans skrivande till en enda formel.

Skådespelarens uttryck kan vara en del av den första impulsen

Att skriva med en viss skådespelare i åtanke gör det möjligt att föreställa sig en verbal rytm, en fysisk närvaro eller en relation till publiken. Författaren utgår då inte bara från en abstrakt beskrivning. Hen kan föreställa sig hur en viss person skulle säga en replik eller vad som skulle hända om personen ställdes mot en annan välbekant gestalt. Den förväntan öppnar möjligheter, även om den färdiga karaktären inte behöver upprepa en tidigare roll som skådespelaren har gjort.

Under marknadsföringen av De hatfulla åtta i december 2015 berättade Tarantino att han hade skrivit John Ruth för Kurt Russell och Joe Gage för Michael Madsen. Mötet mellan dem kunde väcka minnen av deras tidigare rollfigurer hos publiken. Uttalandet pekar på ett konkret skrivbeslut, men bevisar inte att alla filmens rollfigurer kom till på samma sätt.

John Ruth tar plats med en utåtriktad närvaro, order och självsäkra påståenden. Joe Gage tar plats på ett annat sätt, med en återhållsamhet som de andra måste tolka. Scenen drar nytta av kontrasten mellan två sätt att vara närvarande. Skådespelarnas filmhistoria kan påverka hur publiken uppfattar dem, men situationen måste också fungera för den som inte känner till deras karriärer.

Att skriva en roll för en viss skådespelare är inte heller detsamma som att be någon spela sig själv. En skådespelare bidrar med sina uttrycksmedel och en historia av offentliga bilder, medan karaktären har egna mål, omständigheter och beslut. Avståndet mellan dem kan vara den mest produktiva platsen. När en välbekant gestalt hamnar i ett oväntat beteende tvingas publiken ompröva det förtroende den har satt till personen.

Hans Landa fanns innan Christoph Waltz hittades

Landa är ett viktigt motexempel till idén att Tarantino alltid skriver efter att ha valt skådespelaren. Karaktären blev en utmaning vid rollbesättningen eftersom den krävde förmågor som regissören inte hade lyckats hitta samlade hos en och samma person. Christoph Waltz löste det problemet. Det vore fel att vända på kronologin och hävda att Landa från början skapades som en roll för ett redan etablerat samarbete.

De språkliga kraven var en del av den dramatiska konstruktionen. Karaktären behöver kunna styra samtal mellan människor som inte alltid har tillgång till samma information. Hans verbala skärpa och förmåga att växla mellan olika uttryckssätt får konsekvenser för handlingen. Att hitta rätt skådespelare handlar om att upptäcka vem som kan ge liv åt dessa möjligheter, inte om att i efterhand tillskriva manuset alla egenskaper hos en person man redan känner till.

Processen visar också att rollbesättningen kan förändra författarens syn på det egna materialet. När någon som kan utveckla textens möjligheter läser den blir nyanser synliga som finns på sidan men ännu inte har gestaltats. Rösten, tajmingen och blicken förvandlar en skriven möjlighet till en konkret relation. Man behöver inte hävda att manuset skrevs om i sin helhet för att erkänna skådespelarens bidrag.

Därför bör man skilja mellan att skriva för någon, erbjuda någon en roll och anpassa delar under förberedelserna. Det är beslut som hänger ihop, men de är inte identiska. En intervju som bekräftar det ena ger inte belägg för de andra. Tydlighet kring tidslinjen hindrar ett hyllat samarbete från att förvandlas till en historia om förutbestämdhet som suddar ut tvivel, provspelningar och alternativ. Schultz är ett motexempel: Tarantino berättade 2012 att han faktiskt skrev rollen för Waltz och visade honom sidor medan han arbetade med manuset.

Cliff Booth och valet av en mogen närvaro

Cliff Booth drar nytta av Brad Pitts närvaro, hans återhållsamma gester och den bildhistoria som publiken förknippar med honom. Det går att analysera i filmen utan att hävda att varje drag hos karaktären skrevs uteslutande för skådespelaren. Castingansvariga Victoria Thomas berättade för Backstage att Leonardo DiCaprio redan var knuten till projektet när hon kom in, och att Tarantino hade fört samtal med Pitt och andra tänkbara skådespelare.

Det vittnesmålet beskriver sökandet efter den andra huvudrollsinnehavaren. Det gör det möjligt att skilja det slutliga intrycket av självklarhet från besluten som föregick det. Brad Pitts samarbete med Tarantino ger oss en Cliff som känns igen, men ett övertygande resultat bevisar inte i sig att inget annat alternativ övervägdes.

På skärmen uttrycks karaktärens mognad genom vanor och hans förhållande till arbetet. Cliff verkar känna till platserna, kunna vänta utan att bli rastlös och lösa uppgifter med en säkerhet som kan kännas lugnande eller oroande. Skådespelarinsatsen hanterar den dubbelheten. Samma lugn som bär vänskapen med Rick kan få en annan innebörd när våld blir en möjlighet.

Roller som skrivits för en viss skådespelare och roller som hittats genom casting har en gemensam slutuppgift: att förvandla ord och handlingar till en person som verkar finnas i berättelsen. Tarantino kan utgå från en välbekant röst, söka efter en förmåga som ännu inte har hittats eller justera en scen under arbetets gång. Genom att granska varje fall bevarar man samarbetets komplexitet och undviker att reducera skådespelaren till en behållare för beslut som påstås ha varit färdiga innan hen kom in i bilden.

Tillbaka till Regi av skådespelare och förberedelser inför rollbesättningen.

Visa alla artiklar i Så arbetar Tarantino med sina skådespelare: rollbesättning och repetitioner