Formeln om att återupptäcka stjärnor beskriver en del av den offentliga effekten hos vissa rollbesättningar, men förenklar karriärer som redan hade en historia, ett arbete och en egen publik.
Vad ordet återupptäckt döljer
Tarantinos castingfilosofi sammanfattas ofta med en tilltalande bild: regissören upptäcker en bortglömd stjärna och ger henne sin plats tillbaka. Den berättelsen kan beskriva hur någon återfår synlighet, men den suddar också ut för mycket. John Travolta, Pam Grier, Robert Forster, David Carradine och Kurt Russell befann sig inte i samma yrkesmässiga situation. De hade inte heller förlorat sin förmåga medan de väntade på ett telefonsamtal. Var och en bidrog med erfarenhet, en offentlig image och en egen relation till publiken.
Det är mer träffande att tala om en ny möjlighet att bli sedd. En roll kan förändra vad man minns av en skådespelare, även om det inte är en återkomst efter en faktisk frånvaro. Den kan ge skådespelaren en central plats, låta hen arbeta i ett annat register eller introducera hen för en publik som inte känner till så mycket av hens filmografi. De här effekterna är inte likadana och kan inte mätas enbart i priser eller biljettintäkter. Den konstnärliga frågan är vad filmen gör med minnet som följer med skådespelaren.
Skillnaden mellan filmstjärnan och skådespelaren i Tarantinos tankar hjälper till att ringa in problemet. En stjärna bär med sig associationer som går utöver rollfiguren: rörelser, tidigare roller och förväntningar på karisma. En rolltolkning kan dra nytta av dem, ifrågasätta dem eller tona ned dem. Rollbesättningen är inte färdig när man har valt ett välbekant ansikte. Det intressanta uppstår när ansiktet får en dramatisk funktion som motiverar dess närvaro även efter den första igenkänningen.
Åldern tillför en dimension som retoriken om återupptäckter ofta behandlar ganska okänsligt. En kropp som har förändrats är inte en bristfällig version av sin ungdomsbild. Den kan uttrycka erfarenhet, trötthet, längtan eller osäkerhet på sätt som en yngre rollbesättning inte kan. Tarantino använder det kroppsliga minnet med varierande resultat. Valet låter skådespelarens förflutna vara närvarande utan att tvinga rollfiguren att berätta en motsvarande livshistoria.
Travolta, Grier och Forster: centrala roller på olika sätt
Vincent Vega drar nytta av att publiken känner igen Travolta, särskilt när han dansar, men filmen gör honom inte till en hjälte som alltid har kontroll. Han är social, disträ och kapabel till allvarliga misstag. Dansen kan väcka minnet av en stjärna, samtidigt som handlingen undergräver hans yrkesmässiga säkerhet. Kombinationen låter oss känna igen skådespelaren och upptäcka en annan gestalt. Rollfiguren behöver inte vara beundransvärd för att tolkningen ska väcka ett nytt intresse för skådespelaren.
Pam Grier får en annan position. Regissörens relation till hennes tidigare filmer utvecklas i genomgången av Pam Grier och Tarantinos beundran för hennes arbete. I Jackie Brown innebär det minnet inte att hon måste upprepa en actionhjältinna från 1970-talet. Jackie måste förhandla från en ekonomiskt utsatt position och förstå vad de som vill kontrollera henne förväntar sig av henne. Hennes styrka kommer till uttryck genom iakttagelseförmåga, tålamod och genomtänkta beslut, liksom genom fysisk närvaro.
Analysen av Jackie Brown som rollfigur visar varför den skillnaden spelar roll. Hennes arbete, ålder och risken att förlora det lilla hon har hör till fiktionen. De ska inte användas för att ställa en diagnos på Griers liv. En skådespelare kan gestalta otrygghet utan att bekänna något om sin egen situation. Om man blandar ihop de här dimensionerna reduceras skådespelararbetet till en påstådd självbiografi, och empatin med Jackie förvandlas till en främmande berättelse om skådespelaren.
Robert Forster ger som Max Cherry en motvikt som präglas av uppmärksamhet och återhållsamhet. Hans tystnad lämnar utrymme för att iaktta Jackie, och hans romantiska intresse suddar inte ut hans yrkesmässiga försiktighet. Oscarsnomineringen i kategorin bästa manliga biroll för Jackie Brown, vid 1998 års gala, är ett konkret mått på det erkännande han fick. Den förklarar inte i sig rolltolkningen: det avgörande är fortfarande hur ett återhållet lyssnande förändrar filmens känslomässiga centrum.
Grier och Forster fungerar också som ett par närvarande gestalter. Filmen låter oss föreställa oss en relation utan att göra den till en obligatorisk belöning för att ha överlevt intrigen. Deras rytmer möts och glider isär. Publiken kan önska att de håller ihop och samtidigt förstå att deras beslut kanske inte sammanfaller. Den komplexiteten skulle vara svår att upprätthålla om rollbesättningen bara ville fira två välkända namn som gör comeback.
Carradine och Russell: att använda och omforma en image
David Carradine förknippas som Bill med kampsportsfilm och kampsport på tv, men hans rollfigur styr en stor del av berättelsen genom sin röst och sin väntan. Dröjsmålet innan vi får se honom gör hans närvaro till ett löfte om vad som ska komma. När han väl träder fram fullt ut samsas hotet med hemtama manér och ömsinta förklaringar. Rollbesättningen drar nytta av en välbekant auktoritet och låter den sedan tjäna en kontrollerande relation som inte behöver visa upp ständig kamp.
Kurt Russell gör idén om en bortglömd stjärna särskilt otillräcklig. Hans roll som Stuntman Mike bygger på karisman hos en man som försöker verka sympatisk och bekant innan han visar sin våldsamhet. Publiken kan först uppskatta hans närvaro och sedan känna obehag inför hur lätt det är att acceptera honom. Genomgången av Kurt Russell och Walton Goggins samarbeten med Tarantino låter oss följa andra samarbeten utan att reducera varje nytt rollval till en upprättelse för skådespelarens karriär.
I The Hateful Eight har Russell en annan position som John Ruth. Den fysiska auktoriteten, envisheten och relationen till hans fånge skapar en annan sorts hot. Att samma skådespelare återkommer innebär inte att rollfiguren upprepas. Det visar en av fördelarna med återkommande rollbesättningar: publiken känner igen ett uttrycksmedel och kan uppskatta hur det omformas, i stället för att alltid få en variant av den roll den redan tyckte om.
Det som utmärker den här rollbesättningen är mindre att rädda människor än att ompröva möjligheter. En film kan rikta uppmärksamheten mot en skådespelare igen och samtidigt ha nytta av hen. Att erkänna ömsesidigheten gör att regissören inte framställs som den enda som skapar värde hos sina medarbetare. Tidigare karriärer bidrar med material, men den nya rollen måste få det att verka i en konkret situation. Där avgörs det om mötet skapar en levande närvaro eller stannar vid en nostalgisk blinkning.
Fortsätt läsa om Tarantinos arbete med skådespelare.
Visa alla artiklar i Så arbetar Tarantino med sina skådespelare: rollbesättning och repetitioner
