Kill Bill behandlar transporten av en katana i kabinen lika självklart som vanligt bagage. Detaljen bidrar till att definiera filmens värld genom en bild, utan att avbryta resan för att motivera den.
Svärdet är en del av sätet och resan
Under Beatrix flygresa syns katanan placerad bredvid henne. Bildutsnittet gör det möjligt att känna igen ett föremål som i en vardaglig miljö skulle väcka frågor om hur det får transporteras. Filmen undviker att ta upp den frågan. Den låter föremålet bli en del av resans visuella inredning och går vidare. Effekten uppstår genom att ingen i scenen reagerar: det avvikande blir något som bara uppmärksammas av åskådaren.
Detaljen kräver varken ett samtal med en flygvärdinna eller en diskussion med en säkerhetsvakt. Det är inte lämpligt att beskriva den som en ”dialog om katanan” om det som analyseras är en visuell lösning. Den visar inte heller något förfarande för att få tillstånd. Beatrix reser med svärdet eftersom iscensättningen låter bilden ingå i filmens regler, inte för att filmen har förklarat något administrativt undantag.
Vapnet har just fått en särskild betydelse under hennes resa. Kopplingen till Hattori Hanzo gör att det inte bara kan ses som en utbytbar rekvisita. När det hålls nära huvudpersonen under resan förblir det närvarande inför nästa konfrontation. Sekvensen länkar samman vapnets förvärv med dess senare användning utan att göra resan till ett logistiskt hinder.
Den vardagliga miljön skapar humorn
Skämtet fungerar genom att två saker får samsas. Ett flygplanssäte och ett svärd för tankarna till olika sammanhang; Kill Bill placerar dem bredvid varandra utan att understryka motsägelsen. Om andra resenärer reagerade med bestörtning skulle det förklara skämtet och förändra dess effekt. Diskretionen låter bilden ha två betydelser samtidigt: en begriplig resescen och en liten komisk förskjutning för den som lägger märke till detaljerna.
Den här normaliseringen bidrar till att hålla karaktären konsekvent. Beatrix Kiddo behöver inte för en stund förvandlas till en realistisk resenär som hanterar ärenden utan koppling till hämnden. Föremålet som visar att hon är förberedd kan följa med henne utan avbrott. Filmen väljer vilka svårigheter som förtjänar uppmärksamhet: träningen, viljan att fortsätta och motståndarna får ta plats; transporten av vapnet löser scenografin.
Den stiliserade framställningen kräver inte heller att allt ska vara omöjligt. Kabinen har tillräckligt många välbekanta inslag för att platsen ska gå att känna igen. Fantasin bygger på den igenkänningen. Om hela miljön vore en fantastisk maskin skulle katanan förlora en del av sin effekt. Kontrasten bygger på att vi känner igen en vanlig resa samtidigt som vi accepterar en enstaka avvikelse.
Vad detaljen låter oss tolka – och vad den inte bevisar
Bilden låter oss tala om en värld som är organiserad efter filmiska prioriteringar. Eggvapen kan förflyttas utan större besvär, vilket håller äventyret igång, och actionfilmens konventioner väger tyngre än en uttömmande skildring av vardagslivet. Den iakttagelsen räcker för att förklara bilden. Det finns ingen anledning att hitta på ett flygbolag som tillåter katanas eller en alternativ historia om flygplatsregler.
Den kan också sättas i samband med Tarantinos modell med två universum, så länge sätet inte används som det enda beviset för en fullständig klassificering. En teori om sambanden mellan filmer omfattar uttalanden, karaktärer och konventioner från flera titlar. Här har vi ett lokalt tecken på stilisering: en iscensättningslösning som på ett mycket koncentrerat sätt beskriver tonen i Kill Bill.
Humorn förblir en del av berättelsens rörelse. Svärdet visas inte upp för att avbryta filmen med en förklaring om sig självt. Det följer med Beatrix medan berättelsen byter plats. Kortheten är en del av dess funktion: publiken får ta del av en visuell regel, kan le åt den och går vidare utan att tappa resans syfte ur sikte.
Tillbaka till Kill Bill-guiden.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
