O-Rens vita kimono förändrar hennes relation till rummet när hon går ut i den snötäckta trädgården. Plagget skapar en kontrast mot Beatrix och låter blodet förändra en yta som till en början är återhållsam.
En kostym designad för O-Ren, inte en generisk etikett
O-Ren Ishii bär vitt i den slutliga duellen i Kill Bill: Vol. 1. Dräkten är en del av filmens kostymarbete, där Kumiko Ogawa och Catherine Marie Thomas medverkade. Lucy Liu har tillskrivit Ogawa kimonons design och berättat att dess utseende växte fram ur samtal om hur rollfiguren skulle framställas.
Plagget kan inte förstås enbart som en markör för japansk tradition. O-Ren bär det som en konkret gestalt i en film med blandade genrer. Hennes sätt att hålla kroppen, röra sig och se på Beatrix bidrar till bilden av auktoritet. Kostymen ger en form; skådespeleriet avgör hur den formen tar plats.
Liu har berättat om sambandet mellan de svarta och vita kombinationerna i sina framträdanden. Det vittnesmålet hjälper oss att förstå färgen som ett visuellt val inom rollfiguren, inte som en betydelse hämtad ur en symbolordbok. Förändringen av dräkten gör att samma gestalt behåller sin kontinuitet och samtidigt får en annan närvaro beroende på scenen.
Det är dessutom klokt att inte slå fast den exakta materialsammansättningen i alla tyger utifrån deras utseende. En glans eller ett fall kan antyda ett material, men för att identifiera siden, blandningar, dubbletter eller behandlingar för inspelningen krävs dokumentation om kostymen. En visuell analys kan beskriva färg, volym och rörelse utan att göra observationerna till en tillverkningsspecifikation.
Den vita gestalten i en snötäckt trädgård
När O-Ren Ishii går ut i trädgården lämnar hon utrymmet där hennes underordnade befinner sig. Konfrontationen koncentreras till två gestalter. Hennes ljusa kläder för henne färgmässigt nära snön, medan konturerna, det mörka håret och dräktens detaljer hindrar henne från att smälta in i bakgrunden. Kompositionen skapar en återhållen närvaro som står i kontrast till våldet som byggts upp inomhus.
Färgen skiljer också kombattanterna åt. Beatrix behåller den gula färgen på sin dräkt, en yta med stark kontrast i den kyliga miljön. O-Ren förknippas med en annan färgskala och en annan silhuett. Scenen kan skapa en motsättning utan en verbal förklaring: varje kropp känns omedelbart igen på sin form och sitt förhållande till landskapet.
De vida ärmarna och kimonons fall påverkar hur rörelserna uppfattas. En stilla hållning kan verka särskilt kontrollerad, medan en vändning vecklar ut tyget och gör dess rörelsebana synlig. Kostymen är en del av koreografin, en yta som följer kroppen, inte ett föremål skilt från skådespeleriet.
Blodet förändrar den färgordningen. På en vit yta får en fläck en närvaro som den inte skulle ha på ett mörkt tyg. Effekten gör det möjligt att läsa skadan som en förändring av en tidigare återhållen bild. Filmen använder den synligheten inom en medvetet stiliserad estetik; varje fläck behöver inte motsvara en fristående symbolisk regel.
Övergången från striden i De blå lövens hus till duellen i trädgården förändrar också kostymens skala. Inomhus finns en mängd dräkter, masker och kroppar. Utomhus riktas uppmärksamheten mot två dräkter. O-Rens kimono får större kraft när den inte längre konkurrerar med mängden gestalter omkring henne.
Vitt, bröllop och död: associationer som kräver sammanhang
Vitt har många olika användningsområden i japanska traditioner, bland annat i bröllopssammanhang och vissa begravningskläder. Denna mångfald gör att en del tittare kan uppfatta associationer till ceremonier eller död i bilden av O-Ren. Det motiverar dock inte att hela den japanska kulturen reduceras till en likställning mellan vitt och sorg, eller att detta utsträcks till en påstådd, enhetlig österländsk betydelse.
Bröllopsassociationen gör inte heller rollfiguren till en bokstavlig brud. Duellen visar inget bröllop, och dräkten bör förstås utifrån den dramatiska situation som faktiskt skildras. Att tala om en visuell association är något annat än att tekniskt identifiera plagget som en komplett ceremonidräkt. Filmen kan använda igenkännbara former utan att återge alla regler för deras sociala bruk.
På samma sätt bevisar vitheten inte moralisk oskuld. Publiken känner till handlingar av O-Ren som inte går ihop med en sådan förenkling. Det intressanta med kontrasten är att ett kontrollerat och elegant yttre samexisterar med en förmåga till våld. Färgen kan skapa visuell skönhet utan att rentvå rollfiguren.
Sambandet mellan kostym och identitet beror här på flera samverkande val: en silhuett, en skådespelare, en färgpalett och en plats. Att skilja kimonon från allt annat och ge den en enda översättning innebär att en del av dess funktion går förlorad. Duellen gör det möjligt för O-Rens auktoritet att förbli synlig även när hennes kollektiva maktposition har försvunnit.
Den mest välgrundade tolkningen utgår från den konkreta bilden. O-Ren går ut i en vit trädgård klädd i vitt, skiljer sig från Beatrix och blir till slut märkt av striden. Kulturella associationer kan berika det vi ser om de presenteras som sammanhang och möjligheter, utan att ersätta iscensättningens val med en automatisk betydelse.
Tillbaka till Kill Bill-guiden.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
