Steve McQueen på festen: vad han berättar – och inte vet

Steve McQueen i Once Upon a Time... in Hollywood dyker upp på en fest och förklarar relationerna han ser omkring sig. Hans självsäkerhet och korta personliga bekännelse förvandlar framställningen till en liten scen av desillusion.

En verklig stjärna i ett påhittat samtal

Damian Lewis spelar Steve McQueen på festen i Playboy Mansion. Hans framträdande gör det möjligt att känna igen en viktig gestalt från den tidens Hollywood utan att göra honom till huvudperson. Tarantino använder namnets prestige och en koncentrerad fysisk närvaro för att antyda att filmens värld fortsätter bortom Rick Dalton. Det finns stjärnor vars position verkar lika säker som den Rick är rädd att aldrig nå.

McQueen betraktar Sharon Tate, Roman Polanski och Jay Sebring och förklarar för sin samtalspartner vilken relation de har till varandra. Kommentaren beskriver Jay som Sharons tidigare partner, som fortfarande står henne nära, och Polanski som hennes make. Informationen hjälper oss att förstå varför de tre kan vistas tillsammans på festen utan att deras närhet automatiskt behöver tolkas som en hemlig relation.

Orden tillhör dock en rollfigur som skrivits för filmen. De är inte en historisk intervju med McQueen och innebär inte att man kan tillskriva honom de åsikterna ordagrant i verkliga livet. Scenen blandar personer som har funnits med ett dramatiserat samtal. Genom att hålla isär dessa saker undviker man att göra ett berättartekniskt användbart inlägg till ett dokumentärt vittnesmål om privata känslor.

Självsäkerheten i hans sätt att tala är också en del av personteckningen. Han verkar känna till reglerna i den här kretsen och förutse hur dess medlemmar kommer att bete sig. Filmen ger honom en tydlig social auktoritet, men inte någon bevisad allvetenhet. Det han säger kan vägleda publiken och samtidigt visa begränsningarna hos en man som utifrån tolkar andras önskningar.

I slutänden blir betraktaren själv en del av sin kommentar

Scenens lilla vändning kommer när McQueen erkänner att inte heller han lyckades komma Sharon nära på det sätt han hade önskat. Hans förklaring låter inte längre helt distanserad. Mannen som verkade kyligt kategorisera andras möjligheter avslöjar sin egen besvikelse. Informationen om Jay och Polanski får då en ton av igenkänning, rivalitet eller resignation som tittaren kan tolka utan att behöva slå fast en enda betydelse.

Damian Lewis skapar effekten med återhållsamhet. Inlägget kräver varken ett känslosamt tal eller ett synligt sammanbrott i självbehärskningen. Avståndet mellan en självsäker stjärnas offentliga image och erkännandet av en obesvarad önskan skapar humorn. Rollfiguren behåller sin närvaro, men förlorar för ett ögonblick den privilegierade position från vilken han verkade förklara alla andra.

Denna sårbarhet hänger samman med ett övergripande tema i filmen: professionell framgång garanterar inte att man kan styra hur andra ser på en eller få allt man önskar sig. Rick upplever denna osäkerhet på ett utagerande och smärtsamt sätt; McQueen låter den komma fram i en kort mening. Skillnaden i omfattning gör att deras karriärer inte kan likställas, men låter oss ändå känna igen en gemensam mänsklig skörhet bakom två mycket olika kändisbilder.

Samtalet för också in ett manligt perspektiv på Sharon. För ett ögonblick blir hon föremål för en förklaring som männen som åtrår eller omger henne står för. Det perspektivet uttömmer inte rollfiguren. Senare visar filmen henne agera och njuta utan att McQueen är där för att tolka hennes känslor. Kommentaren bör ses som ett begränsat perspektiv inom ett bredare porträtt.

Festen som en mötesplats för offentliga bilder

På festen i Playboy Mansion, har McQueen en annan roll än Sharon. Hon deltar genom dans och rörelse; han förknippas med att iaktta och prata. Klippningen låter båda uttrycken existera sida vid sida. Det sociala umgänget kan vara en kroppslig njutning, men också ett utbyte av rykten, berättelser och omdömen om dem som befinner sig på andra sidan trädgården.

Skillnaden förbereder kontrasten till Sharon Tate när hon ser The Wrecking Crew på bio. Där riktas intresset mot vad hon hör och känner inför publikens reaktion. Skådespelerskan är inte längre enbart föremål för ett samtal om kärleksrelationer, utan blir åskådare till sitt eget arbete. De två scenerna erbjuder olika ingångar till hennes närvaro i Hollywood.

McQueen hör också hemma i minnet av actionhjältar som omger Ricks fiktiva karriär. Hans bana gör möjligheten att ta steget från tv till film lätt att känna igen. Filmen kan använda honom som en bild av framgång utan att påstå att Rick är ett förtäckt porträtt av McQueen eller att alla hans upplevelser motsvarar en enda stjärnas biografi.

Cameons korthet fyller en funktion. McQueen kommer in, ger sin tolkning av den sociala kretsen och lämnar efter sig en personlig kommentar som förändrar hans auktoritet. Berättelsen behöver inte redogöra för hela hans filmografi. Scenen arbetar med vad ett berömt ansikte lovar och vad en minimal bekännelse låter oss se bakom det löftet.

Resultatet är en exponering med karaktär. Tittaren får information om Sharon, Jay och Polanski, men lär sig också att vara skeptisk till alltför självsäkra förklaringar av andras känslor. McQueen kan veta mycket om festen och ändå stå utanför det han önskar sig. Den distansen gör hans närvaro till en liten variation på temat Hollywood som en plats där det inte är samma sak att bli igenkänd som att känna sig fullt ut inkluderad.

Tillbaka till guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film