Playboyfesten: kändisar, dans och en historisk anakronism

Festen framställer Sharon som en självklar del av Hollywood, som Rick betraktar utifrån. Hennes energi kommer från rörelsen, musiken och känslan av att alla känner någon på andra sidan trädgården.

En umgängeskrets som verkar fungera utan ansträngning

Sharon och Roman Polanski är på väg till en fest där kändisskapet är en del av vardagsmiljön. Ankomsten skildras inte som ett nervöst inträdesprov. Personerna verkar veta hur man rör sig i den miljön och vilka man ska umgås med. Denna självklarhet står i kontrast till Rick Daltons oro. Han betraktar grannarnas hus som en möjlig väg till en yrkesmässig möjlighet.

Scenen ger Sharon Tate en närvaro som bygger på dans. Hon behöver inte förklara vilken plats hon har i branschen för att publiken ska uppfatta att hon hör hemma där och är glad. Rörelsen bygger upp en bild av livfullhet innan andra scener visar henne arbeta, handla eller lyssna på publiken i en biosalong.

På festen finns grupper och samtal som inte kretsar kring en enda central handling. Denna spridning bidrar till intrycket av en stor social värld. Berättelsen kan röra sig mellan dem som dansar och dem som kommenterar det de ser, och antyda att varje person har en historia som fortsätter utanför bild.

Att flera namn är välbekanta förstärker miljöns täthet. Publiken känner igen personer med koppling till tiden, men deras närvaro gör inte festen till en dokumentär rekonstruktion av en bestämd kväll. Filmen använder historiska kändisar för att föreställa sig relationer och gester i sitt eget Hollywood.

Musiken och dansen hör hemma i en tidstypisk bild

På vägen till festen hörs Deep Purples ”Hush” i en sekvens som komprimerar resan genom klippning. Fred Raskin berättade om klipparbetet i en intervju om filmen. Musiken skapar kontinuitet och energi medan bildväxlingarna låter berättelsen ta sig genom staden utan att varje minut bakom ratten behöver visas.

När de kommer fram fortsätter den festliga stämningen att sätta kroppen i rörelse. Filmen knyter upplevelsen av staden till låtar, kläder och rörelse i stället för att bara presentera en kronologi över händelser. Det förflutna framträder som ett sätt att tillbringa tiden. Det valet kan väcka nostalgi även hos en publik som inte levde under perioden.

Etiketten ”hippie” räcker inte för att beskriva alla gäster. På festen samsas ungdomsmode, lyx, stjärnor och ett socialt umgänge med koppling till ett kommersiellt varumärke. Den är varken en kommun eller ett självklart uttryck för en gemensam politisk ståndpunkt. Intrycket av frihet samexisterar med ekonomiska privilegier och begränsad tillgång för dem som inte tillhör rätt krets.

Samtalet med Steve McQueen, spelad av Damian Lewis, ger en motbild. Medan Sharon dansar förklarar han för en annan gäst hur han känner Jay Sebring och Polanski. Festen rymmer därmed både upplevd njutning och sociala kommentarer. Publiken kan betrakta en person och samtidigt lyssna på hur andra försöker definiera henne.

Trädgården gör det möjligt att samla personer med olika bakgrunder utan att låta dem följa inspelningens ordning. Ingen spelar för en kamera på festen, även om alla behåller en igenkännbar offentlig image.

Filmens herrgård hör inte bokstavligen hemma år 1969

Här krävs en historisk precisering: Playboy köpte den välkända herrgården i Los Angeles 1971. Filmen utspelar sig huvudsakligen 1969. Att framställa festen som en exakt återgivning av en Playboyfest i huset det året vore därför felaktigt. Scenen använder en plats som kulturellt förknippas med den kändisvärlden, trots att den förvärvades senare.

Anakronismen kan beskrivas utan att tillskriva regissören en privat förklaring som inte finns belagd. Det vi ser förenar en välkänd ikon för Hollywoods nöjesliv med personer och en tidpunkt som ligger tidigare. Denna sammanpressning hör till berättelsens utformning och bör hållas åtskild från fastighetens historia.

Skillnaden hjälper också till att förstå vilken sorts minne filmen skildrar. En plats kan för publiken sammanfatta en bredare epok än den strikt kronologiska. Den kulturella effekten ändrar inte det historiska faktumet, men förklarar varför bilden är omedelbart begriplig. Analysen kan erkänna båda sakerna: associationens kraft och dess bristande tidsmässiga precision.

Senare kommer Sharon Tates biobesök på Bruin att erbjuda en mindre exklusiv upplevelse. Där sitter hon bland anonyma biobesökare och gläds åt en reaktion som inte beror på att hon tillhör en krets av stjärnor. De två sekvenserna fördjupar bilden av henne: hon kan vara en del av en prestigefylld fest och också söka den enkla glädjen i att höra främlingar skratta.

Playboyfesten fungerar som en bild av en framtid full av möjligheter. Människorna rör sig, samtalen fortsätter och natten tycks bjuda på fler möten. Publikens historiska kunskap kan ge scenen en melankolisk ton, men den låter personerna vara i ett nu som ännu inte kretsar kring tragedin. Dess värde ligger i glädjens varaktighet, även i en rekonstruktion som tillåter sig att ändra i kalendern.

Tillbaka till guiden till Once Upon a Time in Hollywood.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film