The Wrecking Crew låter oss se Sharon Tate arbeta med fysisk komik. Hennes samarbete med Bruce Lee hör till den verkliga produktionen och bör skiljas från de påhittade händelserna i Tarantinos film.
Freya Carlson i ett Matt Helm-äventyr
The Wrecking Crew är en film av Phil Karlson med Dean Martin som Matt Helm och Sharon Tate i rollen som Freya Carlson. American Film Institutes katalog listar den från 1969 och anger att den hade premiär i New York den 5 februari. Andra källor förknippar den med 1968; för att placera in den i Once Upon a Time... in Hollywood är det relevanta att den gick på bio 1969 och att den bevarar Tates verkliga arbete.
Freya ger sig in i ett spionäventyr där huvudpersonens effektivitet blandas med humor och överdrifter. Hennes skenbara klumpighet leder till avbrott och problem, men gör det också möjligt för henne att ingripa i handlingen. Rollen kräver att hon balanserar kontrasten mellan det rollfiguren försöker göra och det synliga resultatet. Den komiska effekten beror på när gesten kommer, reaktionen och samspelet med de andra kropparna.
Den här typen av roll låter oss se Tate som skådespelare, bortom den offentliga bild som senare byggdes upp kring hennes död. Komedi kräver ett aktivt deltagande: att lyssna, röra sig, reagera och göra en fysisk svårighet begriplig. Skådespelaren är inte bara där för att pryda en spionmiljö. Hennes rollfigur bidrar till tempot med beteenden som förändrar scenen.
Den lättsamma tonen gör inte heller arbetet bakom insatsen mindre krävande. En handling som ska verka oorganiserad måste passa ihop med andra skådespelares rörelser och med bildutsnittet. Spelad klumpighet kan kräva kontroll. Skillnaden mellan hur något ser ut och hur det utförs är särskilt användbar när man vill uppskatta en komisk prestation utan att förväxla rollfigurens beteende med skådespelarens förmåga.
Vad vi kan säga om Bruce Lees arbete
I de krediter som AFI återger anges Bruce Lee som karaterådgivare. Det ger en tydlig dokumenterad grund för hans medverkan i produktionen. Det betyder inte att han regisserade hela filmen och ger oss inte heller stöd för att hävda att han utformade varje fysisk rörelse som förekommer. Hans funktion bör beskrivas så precist som eftertexterna medger.
Tates och Nancy Kwans träning med Lee dokumenteras genom bilder från arbetet och vittnesmål som biografiförfattaren Matthew Polly har samlat in och som TheWrap citerar. Samarbetet förklarar kopplingen som Once Upon a Time... in Hollywood kort påminner om. Det behövs inga uppgifter om träningstider, kampsportsnivåer eller obekräftade privata anekdoter för att slå fast att ett professionellt samarbete ägde rum.
Att träna inför en scen innebär att förbereda en handling som ska ses från vissa positioner. Det filmiska målet kan omfatta avstånd, reaktion och tydliga rörelser, utöver hur kontakten ser ut. Därför bör man inte bedöma en skådespelare som om klippet vore en idrottsuppvisning. Scenen är utformad efter krav på skådespeleri och iscensättning framför kameran.
Det är också viktigt att skilja mellan personerna som framställs i de två filmerna. Den verkliga Sharon arbetade med Lee i The Wrecking Crew; Sharon Tates rollfigur i Tarantinos verk ingår i en senare dramatisering. Att samarbetet verkligen ägde rum innebär inte att alla möten mellan Lee och andra personer som Tarantino föreställer sig är verkliga händelser.
Komedin låter oss återupptäcka en yrkesverksam skådespelare
Freya kombinerar sårbarhet med förmåga att reagera. Komiken uppstår när en förväntan om elegans eller kontroll bryts, men rollfiguren fortsätter att agera. Den envisheten gör att klumpigheten inte bara blir ett fel som andra betraktar. Den påverkar äventyrets förlopp och bidrar till ett dynamiskt samspel med huvudpersonen.
Filmen hör till en typ av spionunderhållning som använder förförelse, förklädnader och överdrivna situationer. Om man placerar skådespeleriet i den tonen undviker man att bedöma det utifrån en realism som filmen inte strävar efter. En stor reaktion kan passa komedins uttryck. Den relevanta frågan är hur den fungerar i scenen och vilken effekt den får tillsammans med de andra skådespelarinsatserna.
När det arbetet återkommer i Once Upon a Time... in Hollywood får Tate en kontinuitet mellan förberedelse och visning. Här finns en skådespelare som övar in en handling och en film där handlingen når publiken. Scenen där Sharon ser The Wrecking Crew utvecklar den känslomässiga reaktionen på det mötet; här är det viktigt att uppmärksamma det förarbete som gör det möjligt för publiken att uppskatta ögonblicket.
Lees närvaro vidgar också bilden av det professionella nätverket i dåtidens Hollywood. Personer som blivit ihågkomna för mycket olika karriärer möttes i en konkret produktion och bidrog med olika färdigheter. Det mötet har ett eget historiskt intresse. Det behöver inte förvandlas till en berättelse om en exceptionell närhet eller en heltäckande förklaring av någons karriär.
När man ser Tate som Freya får man behålla en levande bild: en skådespelare som beräknar en reaktion, tar sig an den komiska obalansen och deltar i en actionscen. Lees kreditering och dokumentationen av träningen ger den insatsen sammanhang. Tillsammans hjälper de oss att flytta uppmärksamheten från den orörliga kändisbilden till ett filmsamarbete som skapade gester, humor och en rollfigur som fortfarande syns på filmduken.
Tillbaka till guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
