Celluloid, tv och reklam i Once Upon a Time in Hollywood

Once Upon a Time in Hollywood förenar den panoramiska bilden av sina rollfigurer med tv-serier, reklamfilmer och filmer som ingår i deras arbete. Förändringarna i textur och format gör det möjligt att känna igen de olika skärmar som formar deras liv.

En stad omgiven av bilder i omlopp

Rick Dalton lever på att synas i bilder som andra människor ser hemma eller i en biosalong. Filmen presenterar den relationen redan från början, när en tv-intervju låter oss lära känna skådespelaren och hans stuntdubbel. Publiken får se en presentation som är iscensatt för en annan publik inom fiktionen. Frågorna, bildutsnittet och de intervjuades attityd tillhör ett välbekant format för yrkesmässig marknadsföring.

Den inledningen etablerar en regel som gäller genom hela filmen: bilder kan byta skepnad utan att personerna i dem byts ut. Rick kan vara en person som oroar sig för sin karriär, huvudpersonen i en gammal tv-serie eller en skådespelare som försöker komma ihåg en replik under en ny inspelning. Bildens textur och bildförhållande hjälper oss att skilja de olika miljöerna åt, även om filmen också leker med att vissa avslöjanden dröjer.

Huvudberättelsen är huvudsakligen filmad på anamorfisk 35 mm-film, medan återskapandet av visst tv-material använder svartvitt och ett bildutsnitt som påminner mer om dåtidens tv-apparater. Även material i mindre format förekommer. Denna dokumenterade variation gör att hyllningen inte kan beskrivas som en enhetlig nostalgisk yta. Filmen för samman olika sätt att spela in, presentera och konsumera bilder, vart och ett knutet till en konkret situation.

Intresset handlar inte bara om att filmkornet ser gammalt ut. En vinjett skapar förväntningar på en tv-serie; en intervju säljer en personlighet; en reklamfilm gör en skådespelare till talesperson för en produkt. Filmen känner till dessa funktioner och väver in dem i rollfigurernas upplevelser. Hollywood framstår som en industri som tillverkar både fiktiva scener och sätt att få publiken att minnas och känna igen sina skådespelare.

Tv bevarar och begränsar bilden av Rick

Bounty Law gör det möjligt för Rick att fortsätta finnas som en igenkännbar hjälte, även när hans yrkesmässiga ställning har förändrats. Tv-materialet bevarar en version av honom som lever vidare utanför hans egen samtid. Det kan vara till nytta eftersom det ger honom berömmelse, men det knyter honom också till en rolltyp som han har svårt att ta sig ur. Tv-skärmen håller liv i en framgång som inte längre garanterar nästa jobb.

När Rick och Cliff ser ett av hans framträdanden på tv visar filmen också en form av yrkesmässig gemenskap. Båda känner till arbetet bakom bilden och kan glädjas åt resultatet. Tv-apparaten fungerar inte som ett neutralt fönster mot en avlägsen värld: den visar rollfigurerna något som de själva har varit med och skapat. Scenen förenar avkoppling, stolthet och en bedömning av yrkesskickligheten i ett och samma vardagsrum.

Återskapandet av reklamfilmer utvecklar den här relationen till offentlig exponering. I Red Apple-reklamen måste Rick hålla fast vid en röst och ett ansiktsuttryck som passar när han säljer det fiktiva varumärket. Skillnaden mellan det reklamartade skådespelet och hans reaktion utanför det gör ansträngningen synlig. Ett välkänt ansikte förmedlar inte en spontan känsla bara för att det ser in i kameran; det kan utföra ett arbete som det känner sig obekvämt med.

Det är viktigt att skilja mellan de versioner som gick upp på bio och deras extramaterial. Reklamfilmen som hör ihop med Ricks eftertexter är inte samma sak som alla låtsasreklamfilmer som spelades in för projektet. Andra inslag spreds som extramaterial eller visades i samband med en nypremiär. Om man samlar dem utan att göra den skillnaden skapar man en inbillad film där allt material förekommer i samma klippning. Tv-hyllningen finns också vid sidan av långfilmen, men varje del har sitt eget presentationsformat.

Filmmaterialet bär på ett minne av arbetet

Den fotograferingen i Once Upon a Time in Hollywood gör att materialen kan relatera till varandra utan att verka identiska. När bildproportionerna ändras kan det kännas som om vi tittar på en tv-sändning eller ett klipp ur ett annat verk, medan återgången till huvudbildutsnittet ger mer rymd åt platsen där Rick, Cliff och Sharon befinner sig. De visuella skillnaderna organiserar olika representationsnivåer som publiken kan följa även utan att känna till namnen på kamerorna eller filmemulsionerna.

Att använda celluloid innebär inte heller att filmen saknar digitala processer. Produktionsdokumentationen beskriver ett arbete som kombinerar negativ, kopior och digital efterbearbetning. Denna samexistens är viktig för att förstå Tarantinos försvar av celluloidfilm utan att förvandla det till en myt om teknisk renhet. Valet av filmmaterial uttrycker en estetisk och arbetsmässig preferens; det utesluter inte automatiskt senare verktyg för klippning, färgkorrigering eller komposition.

Filmen skiljer också mellan att se en bild och att vara en del av den. Sharon går på bio och ser sitt eget arbete tillsammans med åskådare som reagerar på skådespelet. Rick är beroende av att andra fortsätter känna igen hans ansikte. Cliff medverkar i skapandet av bilder som sällan framställer honom som en stjärna. De olika materialen och skärmarna hjälper till att gestalta hur ojämnt erkännandet är fördelat inom en och samma industri.

Hyllningen får därmed en konkret yrkesmässig dimension. Vinjetter, reklamfilmer och tv-klipp påminner om att film och tv skapas genom skådespeleri, upprepningar, format och spridning. Celluloiden ger den världen en textur, men det är människorna som ger den dess konflikt. Rick kan bevaras för alltid som hjälte i en tv-serie och samtidigt frukta nästa dag: bilden består medan karriären måste fortsätta hitta arbete.

Mer bakgrund finns i guiden till Once Upon a Time in Hollywood.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film