Aldo Raine märker vissa nazistiska överlevande för att hindra dem från att dölja sin tillhörighet när de tar av sig uniformen. Motivet dyker upp före upplösningen och återkommer när Landa försöker förhandla till sig en ny identitet.
Uniformen kan tas av; märket blir kvar
Logiken som Aldo lägger fram utgår från ett identifieringsproblem. En soldat kan lämna uniformen och senare framställa sig som någon som inte har något med regimens handlingar att göra. Märket i pannan ska förhindra att tecknen på tillhörighet försvinner. Filmen gör kroppen till ett synligt register som bäraren inte kan ta bort på samma sätt som ett plagg.
Den valda symbolen är hakkorset, eftersom det identifierar den tillhörighet som Aldo vill göra omöjlig att förneka. I scenen fungerar det som både straff och påtvingad märkning. Bastarderna anammar inte emblemet av beundran. Det våldsamma i handlingen består just i att tvinga mottagaren att behålla tecknet på en identitet som hen skulle kunna försöka dölja.
Motivets första användning förbereder dess återkomst. Filmen förklarar logiken innan den tillämpas på Landa, så att tittaren kan förutse sambandet mellan överlevnad och märkning. Greppet framstår inte som en fristående infallslösning i slutet, utan som något som hänger ihop med Aldos tidigare agerande. Det är en del av den doktrin som styr hur rollfiguren hanterar sina fångar.
Skildringen av Aldo Raine förenar den här inre konsekvensen med en brutalitet som filmen inte döljer. Rollfiguren kan rättfärdiga sin handling utifrån sin egen logik, men det gör den inte automatiskt till ett rättsligt förfarande. Det handlar om en stympning som påtvingas av någon med fysisk makt över en annan person.
Vittnen som inte kan berätta vad som helst
Märket påverkar också hur berättelser sprids. En överlevande kan berätta vad som hänt, men bär på ett tecken som begränsar hur hen kan framställa sig inför andra. Aldo låter kroppen förstärka orden. Bastardernas rykte sprids genom människor som har upplevt deras våld och bär på ett synligt bevis för det.
På så sätt kopplar filmen samman minne och offentlig exponering. Pannan är en del av kroppen som normalt är synlig i möten med andra. Det dramatiska greppet ska göra den påtvingade identiteten synlig innan någon förklaring hunnit ges. Den märkta personen förlorar möjligheten att själv välja när och hur det förflutna ska tas upp i ett samtal.
Den symboliska effektiviteten är inte detsamma som en verklig garanti för sanning. Ett kroppsligt tecken kan förmedla en anklagelse, men ersätter inte fullständig kunskap om en persons handlingar. Filmen koncentrerar konflikten till rollfigurer vars nazistiska tillhörighet vi känner till inom berättelsen. Den erbjuder ingen allmän metod för historisk identifiering som kan tillämpas utanför fiktionen.
Det är inte heller nödvändigt att tolka märket som filmens enda uttryck för minne. Shosanna har en annan relation till det förflutna: hennes erfarenhet och den inspelade bilden av henne skapar en annan sorts gensvar. Aldo fäster ett tecken på en fiendes kropp; hon förbereder en iscensättning av sig själv. Båda greppen ingår i kampen om att styra vad som ska bli ihågkommet, men utgår från olika positioner och tillvägagångssätt.
Landa vill byta sida och skriva om sin historia
I upplösningen förhandlar Landa om att samarbeta med de allierade för att få fördelar och framställa sig som den som ligger bakom framgången. Hans plan går ut på att de sista handlingarna ska ta platsen för det han gjort tidigare. Filmen visar ingen ånger som skulle förklara beslutet som en moralisk gottgörelse. Landa räknar ut en utväg och försöker styra berättelsen som segrarna ska skapa om honom.
Aldo går med på att föra honom till överlämningsplatsen, men låter inte avtalet helt bestämma vad som händer mellan dem. Märket motsäger officerns önskan att göra sig av med regimens synliga tecken. Landas verbala skicklighet, som varit så effektiv i andra sammanhang, ger honom ingen kontroll över det beslutet. Mötet slutar med en maktrelation som han inte längre kan förhandla om på samma sätt.
Slutet på Inglourious Basterds återknyter därmed till en idé som presenterades i filmens andra kapitel. Upprepningen gör att tittaren förstår innebörden utan någon längre förklaring. Landa får inte bara ännu ett sår: han får den sorts tecken som Aldo hade reserverat för dem som ville överleva utan att synligt bära sin nazistiska identitet.
Aldos reaktion när han betraktar resultatet tillför svart humor och öppnar för en möjlig självrefererande tolkning. Filmen ställer oss inför ett verk som dess upphovsman anser vara lyckat. Det valet skaver eftersom det kopplar samman estetisk värdering med kroppsskada. Bilden kan ge en känsla av hämndlysten upplösning, men tvingar oss också att se njutningen i hur straffet framställs.
Den beständighet som symbolen utlovar hör till berättelsens logik, inte till någon medicinsk förklaring av ett visst ärr. Dess kraft ligger i att synliggöra att Landa inte kan ta sig därifrån utan spår. Officern som tidigare kontrollerade namn, identiteter och samtal blir till slut mottagare av en inskrift som någon annan har valt åt honom.
Mer sammanhang i guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
