Gorlami: varför Aldo Raines falska italienska är så farlig

Scenen som förknippas med Gorlami utspelar sig vid en filmpremiär på Le Gamaar, inte under en operaföreställning. Landa förvandlar presentationen av några påstådda italienska filmskapare till en demonstration av hur bräcklig deras täckmantel är.

En improviserad identitet för att komma in på premiären

Den italienska täckmanteln kommer till användning när operationen måste anpassas efter förlusterna och problemen vid det föregående mötet. Männen som följer med Bridget måste presentera sig på ett sätt som passar galan och deras relation till en känd skådespelerska. Att låtsas att de hör till den italienska filmen ger en förklaring till deras närvaro, men kräver en förmåga som gruppen bara besitter i mycket begränsad utsträckning.

Aldo Raine antar namnet Enzo Gorlomi. Formen Gorlami har blivit populär när man återger hans uttal i scenen, men det är värt att skilja den humoristiska återgivningen från aliasets skrivna form. Donny presenterar sig som Antonio Margheriti och Omar som Dominic Decocco. Namnen ger dem en minimal identitet; de skapar inte i sig förmågan att delta i ett riktigt samtal på italienska.

Strategin bygger till stor del på en negativ förväntan: att samtalspartnern inte behärskar språket och att presentationen inte kräver någon längre utveckling. Den skörheten är utgångspunkten för humorn. Åskådaren kan ana att det räcker med en följdfråga för att göra skådespelet mer komplicerat. Männens självsäkra uppsyn ger dem inte större språkliga resurser.

Bridget måste presentera dem utan att ansträngningen bakom täckmanteln blir alltför synlig. Hennes sociala ställning öppnar dörren, men knyter henne också till trovärdigheten hos dem som följer med henne. Om en av dem misslyckas drabbar problemet hela gruppen. Scenen består inte av tre fristående framträdanden: varje uttalat namn påverkar vad värden kan tänka om hela presentationen.

Landa talar språket som gästerna hoppades slippa

När Hans Landa svarar på italienska rubbas balansen omedelbart. Hans ledighet förvandlar en identitet som påstås skydda dem till ett prov som infiltratörerna inte kan kontrollera. Översten kan behålla ett gästvänligt uttryck eftersom själva artigheten ger honom tillvägagångssättet: hälsa, fråga efter namnet och be dem upprepa det.

Uttalet hos Aldo Raine behåller tydligt hans vanliga sätt att tala. Brad Pitt låter inte rollfiguren försvinna in i aliaset. Han behåller sin stelhet och återhållsamhet, så att publiken känner igen löjtnanten när han försöker inta en identitet som inte är hans. Avståndet mellan avsikt och resultat skapar komiken utan att någon verbal förklaring behövs.

Landa förlänger presentationen med till synes små önskemål. Genom att be om en upprepning till får han lyssna, iaktta och njuta av obehaget. Begäran kan förklaras som ett intresse för uttalet, men dess varaktighet gör den till en form av dominans. Gästerna måste lyda, eftersom ett nej skulle rasera den sociala fasad de fortfarande försöker upprätthålla.

Donny och Omars svar tillför variationer inom samma problem. Scenen undviker att låta alla tre misslyckas på exakt samma sätt och använder skillnader i självförtroende, betoning och framförande. Men ett något mer övertygande uttal löser inte problemet med täckmanteln som helhet. Åskådaren har redan sett att Landa har tillräckligt med verktyg för att förlänga förhöret hur länge han vill.

En komisk scen där ingen kan skratta fritt

Situationen är rolig för den som betraktar den utifrån, men rollfigurerna kan inte behandla den som ett gemensamt skämt. Infiltratörerna behöver att deras identiteter fortsätter att accepteras. Bridget måste behålla fattningen. Landa är den enda som öppet kan njuta av utbytet, eftersom hans ställning inte bygger på att övertyga de andra om att han uttalar ett ord rätt.

Denna fördelning av rätten att roa sig är en del av scenens maktspel. Publikens skratt minskar inte männens risk; det kan till och med göra den tydligare. Ju mer uppenbart bedrägeriet är, desto svårare blir det att föreställa sig en utväg som bygger på att fortsätta prata. Humorn blottlägger fällan i stället för att sätta den ur spel, och gör att en presentationsscen fungerar som ett gripande som ännu inte har tillkännagetts.

Sekvensen omdefinierar också en av Raines styrkor. Hans igenkännliga röst och orubbliga framtoning hjälper honom att leda kommandogruppen och hota fångar. I ett uppdrag som kräver att han försvinner in i en roll blir samma egenskaper hans fall. Rollfiguren förändras inte: sammanhanget ändrar värdet på hans egenskaper och visar att inget slags självsäkerhet fungerar i alla situationer.

Jämförelsen med andra sätt att använda språk som vapen hjälper till att skilja det här mötet från de andra. På gården utestänger ett språk dem som lyssnar; på krogen väcker accenten misstankar; här gör värdens språkkunskaper att gästerna nästan inte kan upprätthålla sitt första intryck. Det är olika mekanismer som delar en idé: tal kan förändra styrkeförhållandet innan våldet bryter ut.

Scenen förblir fokuserad på en minimal handling, att säga sitt eget namn, eftersom den handlingen borde vara enkel för den identitet man spelar. Svårigheten avslöjar avståndet mellan mannen och rollen. Landa behöver inte kräva att få se några dokument eller formulera en fullständig anklagelse för att göra det tydligt. Det räcker att ge varje gäst några sekunders ytterligare samtal, mer än vad deras täckmantel klarar av.

Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike