Varför Inglourious Basterds stavas så

Inglourious Basterds är ett medvetet val av officiell titel. Tarantino har försvarat ändringen som en konstnärlig gest, men gav ingen entydig förklaring som gör det möjligt att tolka varje bokstav som en kod.

Två avvikelser från den vanliga stavningen

På standardengelska skulle uttrycket stavas Inglorious Bastards. Tarantinos titel lägger till ett u i Inglourious och byter ut a mot e i den sista stavelsen i Bastards. Båda ändringarna syns i filmens officiella namn. De är inte fel som har införts av en spansk undertext eller en viss hemvideoutgåva.

U:et gör inte heller automatiskt Inglourious till en korrekt brittisk variant. Det är förståeligt att koppla det till skillnader som color och colour, men den växlingen gäller inte generellt för alla engelska ord. I det här fallet är den vanliga stavningen av adjektivet inglorious. Jämförelsen med en verklig stavningsregel rättfärdigar inte en form som titeln medvetet har ändrat.

Uttryckets betydelse går fortfarande att känna igen trots bokstäverna. Engelskspråkiga kan identifiera adjektivet och förolämpningen, även om stavningen skapar en viss friktion. Kombinationen av igenkänning och avvikelse är en del av titelupplevelsen: den blir inte oläslig, men slutar att framstå som ett helt neutralt uttryck.

På spanska har Malditos Bastardos valt en annan väg. Den kommersiella översättningen återger inte originalets grafiska grepp genom motsvarande felstavningar. Det förklarar varför vissa tittare känner till filmen innan de lägger märke till det ovanliga i den engelska titeln. Översättningen identifierar verket, men bevarar inte alla formella grepp i originalorden.

Vad Tarantino förklarade och vad han lämnade öppet

I en intervju som publicerades av 7x7 i augusti 2009 ville Tarantino inte ge någon slutgiltig förklaring till stavningen. Han beskrev den som en konstnärlig gest vars motivering kunde ta bort en del av dess mening och jämförde med Jean-Michel Basquiat. Svaret gör det möjligt att tala om ett medvetet författarval, men ger ingen detaljerad regel för varje ändring.

Jämförelsen med Basquiat bevisar inte att titeln kopierar ett visst verk av målaren. Den visar inte heller att någon bokstav står för en rollfigur, en nationalitet eller ett datum. Regissören använder analogin för att försvara skapandefrihet, inte för att ge en nyckel som mekaniskt kan tillämpas på handlingen.

Denna återhållsamhet innebär att man måste skilja mellan dokumenterade förklaringar och tolkningar. Man kan konstatera att stavningen verkar personlig, bryter mot den förväntade korrektheten eller ger titeln en igenkännlig form. Däremot kan man inte göra någon av dessa iakttagelser till författarens enda skäl när han inte har bekräftat det.

Det förekommer också förklaringar med koppling till censur, rättigheter eller kommersiella svårigheter. Utan specifik dokumentation bör ingen av dem framställas som den bevisade orsaken till ändringen. Att en ändring får praktiska följder för hur titlar kan skiljas åt betyder inte nödvändigtvis att det var därför den gjordes. En besluts konsekvenser och dess ursprung är inte samma sak.

Stavningen skapar också en skillnad mellan uttal och skrift. En tittare kan känna igen titeln när den hörs utan att genast lägga märke till alla avvikelser. De blir tydligare på en affisch, ett omslag eller i eftertexterna. Effekten hör därför också till verkets visuella identitet och till hur publiken lär sig dess särskilda form genom upprepning.

När man hänvisar till filmen är det rätt att behålla Inglourious Basterds, eftersom det är dess officiella titel. Om man i tysthet rättar den till Inglorious Bastards kan hänvisningen leda till ett annat verk. Ett avsiktligt stavfel i en egennamnstitel behandlas inte på samma sätt som ett oavsiktligt skrivfel i en mening: det är en del av det objekt man identifierar.

Sambandet med The Inglorious Bastards

Titeln anspelar på The Inglorious Bastards, distributionsnamnet på Enzo G. Castellaris film från 1978. Namnlikheten gör inte Tarantinos film till en återberättelse av dess handling. Lånet knyter an till en tradition av krigsfilm, medan berättelsen från 2009 bygger upp sina egna rollfigurer och situationer.

Stavningsskillnaden hjälper till att skilja verken åt när titlarna skrivs ut. Det är en synlig och användbar följd för att identifiera dem. Det är bäst att uttrycka det så, utan att automatiskt göra det till en juridisk eller avtalsmässig förklaring. Den som söker efter den ena filmen på grund av den liknande titeln kan få upp den andra; den officiella stavningen förebygger den förväxlingen.

Ordet ”bastards” bör inte heller reduceras till en bokstavlig uppgift om varje soldats härkomst. I titeln fungerar det som en provocerande benämning på gruppen och dess roll i berättelsen. Uttrycket skapar en distans till det mer högtidliga militära hjältemodet. Det utlovar inte en disciplinerad skildring av en identifierbar historisk enhet.

Det mest träffande svaret på varför titeln stavas så har alltså två nivåer. Ändringen är avsiktlig och ingår i den valda titeln. Tarantino slog inte fast dess exakta betydelse genom en enda förklaring. Man kan analysera hur den låter, hur den ser ut och hur den skiljer filmen från Castellaris, samtidigt som man håller isär dessa effekter och en avsikt som regissören valde att inte utveckla.

Tillbaka till guiden till Malditos Bastardos.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike