Namnen Gestapo, SS och Waffen-SS betecknar inte exakt samma institution. Filmen använder dessa historiska referenser i en fiktion som förenklar rollerna och prioriterar visuell igenkänning.
Tre termer som inte är utbytbara
Gestapo var den nazistiska statens politiska polis. SS var en bredare organisation med politiska, polisiära, repressiva och militära uppgifter. Waffen-SS var dess väpnade stridsgren. Frågan kan därför inte besvaras genom att dela in personerna i ”Gestapo” och ”SS” som om de vore två helt åtskilda och likvärdiga grupper.
De institutionella relationerna förändrades och flätades samman under regimen. År 1939 införlivades Gestapo som avdelning IV i Reichssicherheitshauptamt, RSHA. Denna struktur samlade olika säkerhetsorgan under en ledning med koppling till SS. Det överlappande ansvaret förklarar varför en person kunde ha en polisiär befattning och en SS-grad utan att dessa båda uppgifter var identiska.
Waffen-SS deltog i militära kampanjer och även i regimens brott. Att de var en stridande styrka skiljer dem inte från förföljelsen och massmordet. På samma sätt begränsades Gestapos polisiära uppgift inte till att utreda vanliga brott: verksamheten omfattade politisk och rasistisk förföljelse, våldsamma förhör och deportationer.
Wehrmacht är en annan benämning: den syftar på dåtidens tyska väpnade styrkor. Den ska inte användas som synonym till Waffen-SS. Att hålla isär dessa skillnader hjälper oss att tolka namnen som förekommer i en film utan att göra varje person i tysk uniform till medlem av en och samma organisation.
Landa och Hellstrom i fiktionen
Hans Landa framställs som en SS-officer med uppgift att hitta gömda judar. Filmen ger honom en enastående utredningsförmåga och ett stort handlingsutrymme. Porträttet skapar en igenkännbar individuell antagonist; det ger ingen fullständig organisationsplan över institutionerna som deltog i ockupationen och förföljelsen.
Hellstrom identifieras som Gestapoofficer och agerar som en övervakare som kan sätta sina samtalspartners identitet på prov. Hans medverkan på värdshuset gör att språkkunskaper och sociala vanor får omedelbara konsekvenser. Filmen dramatiserar en misstankesituation, inte en uttömmande redogörelse för alla den politiska polisens agenters arbetsmetoder.
Båda personerna är fiktiva. Deras roller kan anspela på verkliga metoder och strukturer, men de ska inte behandlas som historiska personakter över två dokumenterade officerare. Att en scen känns trovärdig dramatiskt bevisar inte att varje förflyttning, befogenhet eller beslut motsvarar en exakt administrativ ansvarskedja.
Skillnaden mellan dem handlar inte heller bara om karaktär: den ene är artig och den andre skarp. Dessa drag hör till manus och skådespeleri. För att fastställa den institutionella tillhörigheten behöver man se till vad filmen säger och vilka tecken den visar, medan personligheten förklarar hur var och en utövar sin makt i en viss situation.
Man bör också skilja en institutionell tillhörighet från ordet ”nazist”, som används som en politisk eller moralisk beskrivning. I filmen kan huvudpersonerna använda termen brett för att beteckna sina fiender. Historisk analys kräver en mer precis klassificering när den undersöker funktioner och ansvar. Dialogens terminologi kännetecknar den som talar; den ersätter inte automatiskt organens namn och gör det inte möjligt att dra slutsatser om vilken enhet varje soldat i bakgrunden tillhör.
Uniformer vägleder blicken, men räcker inte som dokumentation
Hellstroms svarta uniform ger många tittare en omedelbar visuell igenkänning. Dess filmiska effektivitet garanterar inte att alla detaljer motsvarar det vanligaste bruket på den plats och vid den tid som skildras. Färger och insignier bör undersökas mot specifik dokumentation innan de används för att identifiera en enhet eller rekonstruera personens karriär.
Dessutom bestod Gestapo av poliser som vanligtvis arbetade i civila kläder. Den populära bilden av den uniformerade agenten, alltid synlig och lätt att känna igen, förenklar verksamheten hos en polis som också förlitade sig på informatörer, övervakning och angiveri. Filmen kan använda den bilden för att göra ett hot begripligt utan att förklara hela systemet som bar upp det.
De allierades infiltration innebär ytterligare en komplikation: vissa uniformer bärs som förklädnad. I sådana fall signalerar kläderna en identitet som personen vill ge sken av, inte personens verkliga tillhörighet. Denna skillnad är central för spänningen på värdshuset. Visuella tecken kan övertyga en tid och ändå avslöjas av ett sätt att tala eller en gest.
För att bedöma den historiska korrektheten bör man därför skilja mellan flera frågor. En gäller om en organisation existerade och vilka uppgifter den hade. En annan gäller om en fiktiv person är konsekvent gestaltad. En tredje gäller om ett visst plagg motsvarar ett dokumenterat bruk. Ett jakande svar på en av frågorna besvarar inte automatiskt de andra. Inglourious Basterds visar hur film kombinerar dessa lager, men dess alternativa historia ersätter inte studiet av de institutioner som bar ansvaret för nazisternas brott.
Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
