L’incontro con la figlia hörs i slutet av det första kapitlet, när våldet förstör gömstället och Shosanna flyr. Stycket hör inte till utvecklingen av den brittiska planen.
Platsen är slutet på gårdsscenen
L’incontro con la figlia är en komposition av Ennio Morricone från Il ritorno di Ringo, Ringos återkomst, från 1965. I Inglourious Basterds ackompanjerar den avsnittet som kulminerar i våldet mot familjen Dreyfus och Shosannas flykt. Det är inte ett stycke som hör hemma i förberedelserna inför Operation Kino, som tillhör ett annat kapitel och en annan handlingslinje.
Den italienska titeln betyder ungefär ”mötet med dottern”. Benämningen hör till musikens ursprungliga sammanhang. Den ska inte användas för att hitta på ett återseende mellan Shosanna och hennes far i Tarantinos film. Utdraget får en ny funktion när det används till andra bilder än dem det komponerades för.
För att identifiera musiken måste man också skilja mellan musiken i filmen och urvalet på det kommersiella albumet. Ett stycke kan höras i filmen utan att ingå på huvudskivan som gavs ut under filmens titel. Den skillnaden förklarar varför en sökning enbart i en förkortad albumlista kan missa ett stycke som är fullt igenkännbart i scenen.
Att musiken kommer från en italiensk western förknippar kapitlets slut med en tradition av förlust, förföljelse och överlevnad. Den kopplingen behöver inte innebära att handlingarna likställs. Musiken kan väcka minnen av en genre samtidigt som den konkreta situationen fortfarande handlar om förföljelsen av en judisk familj i det ockuperade Frankrike.
Från det utdragna samtalet till flykten utomhus
Den första sekvensen ägnar lång tid åt ett samtal i ett slutet rum. Våldet bryter den ordningen och ger Shosannas rörelse en annan intensitet. Den flyende kroppen skapar en tydlig riktning där frågor och svar tidigare dominerade. Musiken ackompanjerar den förändringen i hur scenen uppfattas.
Flykt innebär ingen fullständig seger. Shosanna lyckas komma undan, men möjligheten att överleva går inte att skilja från det hon just har förlorat. Ett rent triumferande ackompanjemang skulle förenkla den motsägelsen. Styckets känslomässiga karaktär gör att flykt och förödelse kan finnas sida vid sida, utan att det ena upphäver det andra.
Avståndet mellan huset och den springande gestalten förändrar också farans omfattning. Inomhus var personerna utlämnade åt närheten till Landa och hans män. Utomhus beror överlevnaden på att vinna avstånd. Musiken bidrar till att hålla ihop känslorna på båda platserna, så att det inte verkar som om husets konsekvenser lämnas kvar när man lämnar huset.
Åskådaren får ingen fullständig bild av Shosannas framtid. Vi ser henne ta sig ur en omedelbart livsfarlig situation. Stycket kan ge flykten tyngd utan att exakt förutsäga vad rollfiguren kommer att göra sedan. Dess funktion hör till flyktens nu och det avtryck den lämnar, inte till en förhandsförklaring av hela hennes utveckling.
Musiken gör att slutet på ett samtal upplevs som mer än början på en förföljelse. Under förhöret fördelades informationen ojämnt: vissa personer visste var de gömda befann sig, medan andra försökte bevara den hemligheten. Efter skotten ger den kunskapsstrukturen plats åt ett omedelbart fysiskt behov. Stycket håller ihop övergången från ansträngningen att tiga till ansträngningen att fly. Förändringen spelar roll eftersom åskådaren länge har lyssnat på ord innan vi till slut följer en kropp som springer.
En melodi som bevarar förlusten
Morricones musik får en ny användning och förmedlar en känsla som går utöver den praktiska informationen om flykten. Det skulle räcka att veta att Shosanna kommer undan för att följa handlingen; musiken gör att flykten får en känslomässigt märkbar varaktighet. Filmen låter oss följa rörelsen och samtidigt känna att det som lämnats bakom inte längre går att återfå som förut.
Man behöver inte tillskriva kompositionen en exakt översättning av varje tanke hos rollfiguren. Musiken ger inte bokstavlig tillgång till hennes inre. Den arbetar med publikens uppmärksamhet och med relationen mellan bilderna. För den som lyssnar kan den uttrycka sorg eller hjälplöshet, utan att sådana ord uttalas i scenen.
I soundtracket till Inglourious Basterds fyller det här stycket en annan funktion än The Verdict, som ackompanjerar ankomsten till gården. Det ena förbereder hotets närmande; det andra hör samman med följderna. Skillnaden gör att det första kapitlet får en musikalisk utveckling i stället för en enda odifferentierad spänningston.
Sambandet mellan Morricone och Tarantinos filmer rymmer många sådana lån, men här koncentreras effekten till en flicka som inför åskådarens ögon blir en överlevare. Musiken återställer inte hennes familj och gör inte flykten till ett lyckligt slut. Den håller avståndet öppet mellan att ha undkommit döden och att ha kunnat behålla det liv som fanns före besöket.
Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
