Leonardo DiCaprio kopplades till rollen som Hans Landa före inspelningen. Tarantinos senare förklaring beskriver dock en möjlighet som var betydligt mindre långt framskriden än vad uttrycket ”nästan spelade honom” antyder.
En möjlighet som aldrig ledde till ett möte
Leonardo DiCaprio spelade inte in några scener som Hans Landa och ersattes inte efter någon känd rollbesättning. Hans namn nämndes under förberedelserna inför Inglourious Basterds, när pressen 2008 rapporterade om skådespelare som kunde komma att ansluta sig till projektet. De nyheterna speglar ett sökande, där flera beslut ännu inte var fattade. Att i efterhand beskriva dem som ett tillkännagivande av en definitiv huvudroll förändrar graden av säkerhet som fanns då och blandar ihop intresse med ett professionellt åtagande.
Den mest användbara förklaringen kommer från Tarantino själv. I en intervju med Playboy som gjordes i samband med Django Unchained förklarade han att DiCaprio var nyfiken på Landa, men att de två aldrig träffades för att prata om Inglourious Basterds. Regissören tillade att de språkkunskaper som krävdes gjorde det alternativet ogenomförbart. Hans berättelse beskriver inte en katastrofal provspelning, ett avtalsbrott eller ett avslag på grund av personliga meningsskiljaktigheter. Den beskriver en möjlighet som aldrig utvecklades till ett konkret samarbete.
Han nyanserade också den vanliga förklaringen om tyskan. Enligt Tarantino kunde DiCaprio tala tyska, medan rollfiguren hade en mycket viktig närvaro på franska. Att säga att han förlorade rollen för att han inte kunde ett enda ord tyska förenklar och förvanskar därför vittnesmålet. Problemet var att gestalta en rollfigur byggd kring flera språk, med långa repliker och skiftande avsikter, i en film som inte skulle lösa språkförbistringen genom att låta alla tala engelska.
Ordet ”nästan” lockar eftersom det inbjuder till att föreställa sig en alternativ version av filmen. Det kan användas om en skådespelare som övervägdes, så länge man inte lägger till steg som aldrig ägde rum. Här finns inte två fullständiga tolkningar att jämföra, och inte heller något offentligt prov som gör det möjligt att bedöma DiCaprios tänkta Landa. Filmen som faktiskt finns innehåller Christoph Waltz insats; resten hör till historien om möjliga rollbesättningar och till åskådarens fantasi.
Varför rollen krävde mer än en accent
Samtalen med Hans Landa i Inglourious Basterds gör språklig skicklighet till en form av makt. På gården förändrar skiftet från franska till engelska vem som kan förstå förhöret. På biografens mottagning gör italienskan det möjligt att kontrollera identiteten som gästerna försöker ge sken av att ha. Tyskan formar andra relationer till den nazistiska apparaten. Scenerna är inte utbytbara: varje språk förändrar informationsbalansen och kräver att skådespelaren bevarar rollfigurens kontinuitet.
En tolkning som enbart byggde på att uttala orden korrekt hade inte löst rytmen. Landa ställer frågor, väntar, skämtar och tillkännager beslut utan att släppa sin oroande artighet. Han kan gå från skenbar nyfikenhet till ett konkret hot under ett och samma samtal. Skådespelaren måste göra de här skiftningarna tydliga utan att ansträngningen att minnas ett främmande språk hamnar i förgrunden. Det hjälper oss att förstå varför rollbesättningen inte bara handlade om att hitta en stjärna med en övertygande accent.
I sitt samtal med Terry Gross i Fresh Air förklarade Tarantino just den skillnaden. Vissa kandidater kunde konversera obehindrat på engelska, men lyckades inte fånga textens rytm och ordlek. Waltz provspelning löste problemet under gårdsscenen. Enligt regissörens beskrivning handlade kriterierna både om skådespeleri och språk: han behövde att replikerna lät som Landas egna beslut, präglade av humor, avsikt och timing – inte som en skolövning i korrekt språkbruk.
Valet bör inte heller beskrivas som upptäckten av någon utan erfarenhet. Waltz hade en tidigare yrkeskarriär, även om han inte var en välkänd stjärna för stora delar av den amerikanska publiken. Att han var tyskspråkig passade sökandet, men förklarar inte i sig resultatet. Andra skådespelare hade samma grundförutsättningar. Enligt Tarantinos berättelse var det avgörande hur Waltz gestaltade scenen och bevarade rollfigurens personlighet när han bytte språk.
Vad jämförelsen låter oss föreställa oss
DiCaprios redan etablerade stjärnstatus hade påverkat förväntningarna hos en del av publiken. Att genast känna igen en stor stjärna kan väcka minnen av tidigare roller innan den nya rollfiguren har hunnit ta form. Waltz kom till många tittare med färre sådana associationer. Det är en rimlig skillnad i mottagande, inte ett bevis för att Tarantino valde bort DiCaprio för att överraska publiken. Den dokumenterade förklaringen gäller rollens krav, inte en hemlig strategi för att undvika igenkänning.
Det vore inte heller rättvisande att föreställa sig Landa med Calvin Candies temperament. Det senare samarbetet mellan Leonardo DiCaprio och Tarantino gäller en annan rollfigur, en annan social miljö och ett annat sätt att utöva våld. En jämförelse kan hjälpa oss att se hur regissören skriver antagonister som dominerar ett samtal, men den visar inte hur DiCaprio skulle ha spelat Landa 2009. En roll är inte ett utbytbart exempel som automatiskt låter oss återskapa en annan roll som aldrig blev spelad.
Historien om rollbesättningen är viktig eftersom den visar hur djupt flerspråkigheten var integrerad i filmens utformning. Regissören kunde överväga välkända namn, men behövde hitta en närvaro som kunde skapa kontinuitet i mycket olika språksituationer. Waltz stod för den kontinuiteten. DiCaprios nyfikenhet förblir en tidig möjlighet, medan den påstådda misslyckade rollbesättningen eller provspelningen hör till en mer dramatisk version av anekdoten som de tillgängliga uttalandena inte ger stöd för.
Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
