Hans Landas fyra språk och Christoph Waltz arbete

Hans Landa byter språk utan att tappa kontrollen över samtalet. Christoph Waltz gör övergångarna till handlingar som hör till rollfiguren, även om skådespelarens egna kunskaper i de fyra språken inte var likvärdiga.

Fyra språk på filmduken, olika kunskaper

Christoph Waltz spelar Hans Landa på tyska, franska, engelska och italienska. Det är en korrekt beskrivning av filmen, men det stämmer inte att påstå att skådespelaren behärskade alla fyra språken som en infödd talare. Waltz har berättat att han inte talade italienska och att han förberedde det som krävdes för scenen. Hans arbete går just ut på att få rollfiguren att verka ha en språklig lätthet som skådespelaren inte behöver besitta i samma utsträckning utanför inspelningen.

Det förringar inte skådespelarinsatsen. En rollfigur kan vara pianist, kirurg eller språkexpert utan att den som gestaltar personen själv utövar dessa färdigheter yrkesmässigt. Det filmiska kriteriet är om en konkret handling känns trovärdig. I Landas italienska spelar replikerna, frågornas rytm och relationen till de andra rollfigurerna roll. Det vore orimligt att använda den korta sekvensen för att slå fast att skådespelaren generellt kan föra samtal på italienska som filmen aldrig kräver av honom.

Lawrence Bender mindes vid presskonferensen 2009 att Waltz provspelning omfattade engelska, franska, tyska och lite italienska. Hans berättelse placerar språkkraven i urvalsprocessen. Den ger ingen fullständig tidsplan för lektioner och berättigar inte till att hitta på flera månaders träning med en viss lärare. Förberedelserna kan undersökas utifrån resultatet och det som de medverkande har berättat, utan att beundran för rollen förvandlas till en påhittad inlärningsbiografi.

Det senare arbetet som Christoph Waltz gjort med Tarantino gör ofta att det verkar som om det var självklart att de skulle samarbeta redan första gången. Under rollbesättningen var det inte självklart. Utmaningen var att hitta en tolkning som fungerade när rollfiguren växlade mellan språk. Skådespelaren behövde behålla samma sceniska intelligens: ett sätt att se på, vänta in och bedöma samtalspartnern. Om varje språkbyte hade låtit som en fristående övning skulle Landas kontinuitet som den som styr situationen ha gått förlorad.

Franska och engelska under besöket hos LaPadite

Scenen på gården är det mest utvecklade exemplet. Landa börjar tala franska med LaPadite och uppträder som en besökare som är mån om att följa etiketten. Uttalet, pauserna och artigheten skapar en noggrant kontrollerad presentation. Waltz behöver inte signalera hotet med en ständigt sträng röst. Han kan låta den militära kontexten och värdens reaktioner bära det, medan officeren behåller en behaglig yta. Avståndet mellan uppträdandet och konsekvenserna är en väsentlig del av rollfiguren.

Övergången till engelska förändrar scenen på ett avgörande sätt. Den är inte bara till för att en del av publiken ska få höra sitt vanliga språk. Den blir ett verktyg för att styra vem i huset som förstår vad. Waltz får begäran att verka rimlig och administrativ, samtidigt som samtalet blir allt farligare. Övergången fungerar eftersom besökarens ton bevaras: språkbytet framstår inte som en total personlighetsförvandling, utan som ännu ett val inom ramen för hans kontroll över mötet.

På engelska måste skådespelaren bära långa repliker, jämförelser, frågor och tystnader. Tarantino förklarade för Terry Gross att han inte bara sökte någon som kunde samtala obehindrat, utan någon som kunde göra rytmen i hans manus till sin egen. Waltz får en lång mening att låta som en tanke som Landa väljer att utveckla inför sin samtalspartner. Språklig precision blir en del av rollfigurens beteende. Skådespelaren nöjer sig inte med att läsa upp information: han använder ordens längd för att hålla den andre väntande.

Det greppet hänger samman med användningen av språk som vapen i Inglourious Basterds. Skådespelarperspektivet tillför dock en nyans: behärskningen handlar inte bara om vilket språk man väljer, utan också om hur man styr samtalsturen. Blicken som kontrollerar en reaktion och tystnaden före nästa fråga är en del av samma handling som språkbytet. Den verbala makten känns trovärdig eftersom den förankras i kroppen och i lyssnandet.

Italienskan och den förödmjukande självsäkerheten

I biografens foajé ställs Landas italienska mot Aldos, Donnys och Omars täckmantel. Komiken uppstår ur en omedelbar obalans: de behöver att några få ord räcker för att upprätthålla fasaden, medan han kan förlänga samtalet och kräva upprepningar. Waltz använder en översvallande vänlighet som får prövningen att framstå som en till synes kamratlig social situation. Obehaget växer eftersom gästerna inte kan protestera utan att riskera att deras falska identitet avslöjas.

Förberedelserna av de italienska replikerna behövde tjäna den dynamiken. Det som hörs behöver inte avslöja skådespelarens förarbete. Landa ska verka kunna fortsätta långt utöver de skrivna replikerna, samtidigt som hans samtalspartner verkar vara nära att få slut på sina resurser. Den skillnaden i intryck är den dramatiska bedriften. Scenen visar att en skådespelarinsats kan skapa ett språkligt övertag med hjälp av ett precist utdrag, utan att publiken behöver känna till varje skådespelares faktiska nivå.

Tyskan håller samtidigt rollfiguren kvar i sin institutionella miljö och gör att hans beteende inte bara handlar om att imponera på utlänningar. Kontinuiteten mellan situationerna gör att vi känner igen Hans Landa både när han leder en utredning och när han roar sig med att sätta andra på prov. Flerspråkigheten fungerar inte som fyra separata uppvisningar. Varje språk erbjuder en egen relation, och Waltz behåller i alla fyra känslan av att officeren bestämmer hur mycket han ska visa och hur länge han ska låta andra vänta.

Tolkningen gör det möjligt att skilja mellan tre saker: de fyra språk som rollfiguren använder i manuset, skådespelarens personliga färdigheter och de specifika förberedelserna inför scenerna. Om man blandar ihop dem uppstår myten om en likvärdig behärskning på modersmålsnivå i alla fyra språken. Håller man isär dem framträder ett intressantare arbete: att använda verkliga kunskaper och inövade repliker för att skapa en enda närvaro, som gör det vardagliga samtalet till en ständig uppvisning i auktoritet.

Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike