Hur lång tid tog det för Tarantino att skriva Inglourious Basterds – och vad förändrades?

Manuset till Inglourious Basterds hade en lång tillblivelse, men Tarantino klargjorde att han inte skrev på det oavbrutet i ett decennium. Berättelsen växte i omfång och hittade sin slutgiltiga form när den koncentrerades kring nazisternas filmpremiär.

Ett decennium av tillblivelse med avbrott

Quentin Tarantino placerade projektets början efter Jackie Brown, år 1998. I en intervju 2009 förklarade han att han arbetade intensivt under de första åren, att berättelsen växte sig för stor och att han till slut lade den åt sidan för att göra Kill Bill. Formuleringen spelar roll: tiden mellan projektets början och den färdiga filmen innebär inte tio års dagligt skrivande. Den omfattar utvecklingsperioder, pauser och återupptaganden, liksom andra filmprojekt.

Skillnaden mellan en lång tillblivelse och oavbrutet skrivande hjälper oss att förstå problemet han beskrev. Det var inte nödvändigtvis brist på rollfigurer eller scener. Han hade så mycket material att verket inte längre passade i långfilmsformatet. Ett projekt kan köra fast på grund av för många möjligheter: varje ny berättelse skapar relationer, bakgrundshistorier och episoder som kräver utrymme. Utmaningen blir då att välja och ge det redan påhittade en riktning, snarare än att hitta på mer.

Medarbetares vittnesmål nämner högläsningar av scener vid olika tillfällen under dessa år. Det betyder inte att det fanns en definitiv version, färdig att spelas in, som sedan förblev oförändrad fram till 2008. Det visar att projektet fortfarande levde i regissörens fantasi, även om dess form förändrades. En scen som delas med vänner eller producenter kan finnas kvar, ändras eller försvinna. Den färdiga filmen räcker inte i sig för att återskapa alla dessa mellanliggande stadier.

Det är inte heller lämpligt att ange ett exakt datum för varje skrivkramp eller tillskriva pauserna en enda psykologisk orsak. Tarantino beskrev ett problem med omfång och struktur, men det ger oss inte rätt att fylla i en fiktiv kreativ dagbok. En användbar tidslinje bygger på verifierbara milstolpar: starten efter Jackie Brown, avstickaren till andra projekt och återkomsten som ledde fram till inspelningsmanuset. Däremellan förekom arbete som inte kan reduceras till ett antal sidor per år.

Möjligheten att göra en miniserie

Materialets omfattning ledde till att man övervägde en miniserie, och även möjligheten att behandla det som en roman diskuterades. Dessa alternativ förklarar sökandet efter en form, inte att det skulle ha funnits en komplett tv-produktion som sedan lades ned. Man ska inte föreställa sig inspelade avsnitt, en kontrakterad ensemble eller en säsong som var klar att sändas. Formatalternativet hör till projektets utveckling och bör beskrivas på de villkoren.

En miniserie hade gjort det möjligt att behålla fler berättelser och röra sig friare mellan dem. En långfilm krävde ett annat slags urval. Den skillnaden hjälper oss att förstå varför det var mer användbart att hitta en situation som kunde föra samman berättelselinjerna än att bara skära bort scener. Att korta ned speltiden löser inte alltid en splittrad struktur. Det behövs en händelse som kan samla rollfigurerna, vilka dittills hade kunnat bära upp separata berättelser.

I sin beskrivning av processen sade Tarantino att berättelsen omorganiserades kring propagandafilmen och dess premiär. Den idén ger bastarderna och Shosanna ett gemensamt mål utan att kräva att de från början har samma plan. Biografen kan föra samman måltavlorna, bidra med en tidsram och koncentrera handlingen till en plats. Resultatet är en struktur som kan bevara flera perspektiv och leda dem mot en konkret händelse.

Lösningen gör också filmintresset till en aktiv del av handlingen. Kunskap om en bransch, yrkesidentiteter och en biografs praktiska funktion blir mer än bara kulturella referenser. De kan påverka rollfigurernas beslut. Den förändringen hjälper oss att förstå varför den färdiga filmen inte bara består av en rad militära räder, även om den behåller titeln och flera inslag från det ursprungliga krigsprojektet.

Manuset från 2008 och den färdiga filmen

Produktionsmaterial anger att en avgörande version av manuset färdigställdes den 2 juli 2008. Därefter inleddes en snabb förberedelse inför inspelningen. Den milstolpen innebär inte att varje ord förblev oförändrat från den stunden. Ett inspelningsmanus är ett arbetsdokument som kan ändras i mötet med rollbesättningen, inspelningsplatserna, filmningen och klippningen. Att ett datum finns innebär inte att alla texter som cirkulerar under titeln är samma version.

Den här skillnaden är användbar när man jämför skrivna scener med den version som gick upp på bio. Scenanvisningar kan förklara bakgrund som tittaren aldrig får höra; en sekvens kan försvinna eller ändras i längd; en rollfigur kan få mindre utrymme. Ingen av dessa skillnader bevisar automatiskt att det rör sig om ett yttre påbud eller en produktionskonflikt. För att tillskriva en ändring en viss person eller orsak krävs ett vittnesmål, inte bara konstaterandet att två versioner skiljer sig åt.

Tillblivelsens längd är inte heller ett direkt mått på kvaliteten hos varje scen. Vissa idéer kan härröra från början, andra från en sen omstrukturering. Processens värde ligger i att projektet hittade en form som kunde sammanlänka rollfigurer, språk och handlingslinjer. Filmen behåller en kapitelindelning, men kapitlen är riktade mot en konvergens och har inte bara satts samman för att de utspelar sig under samma historiska period.

När man säger att det tog Tarantino tio år att skriva Inglourious Basterds är det en förenklad beskrivning av den processen. Den mer precisa formuleringen skiljer mellan en idé som bearbetades under flera år och ett decennium utan avbrott. Den skiljer också mellan en miniserie som övervägdes och en som producerades, och mellan ett färdigt manus och en färdig film. Små skillnader i formuleringen förändrar projektets historia påtagligt.

Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike