Hur Fredrick Zoller dör i projektionsrummet

Zollers död inträffar i ett arbetsrum, långt från publiken som hyllar honom. Hans intrång tvingar Shosanna att konfrontera ett hot som planen för premiärvisningen inte hade undanröjt.

Ett besök som hindrar henne från att stänga dörren

Fredrick Zoller lämnar salongen och går till projektionsrummet, där Shosanna behöver fortsätta arbeta. Projektionsrummet är inte en plats där de två har bestämt träff. Han avbryter ett arbete och hon försöker få honom att gå. Denna skillnad är viktig för att förstå scenen: konflikten börjar med att han vägrar respektera den gräns Shosanna sätter, innan vapnet kommer fram.

Zoller har en offentlig image som göder hans förväntningar. På biografen visas en film som bygger på hans militära bedrift, och gästerna behandlar honom som en kändis. I projektionsrummet möts han däremot inte av den beundran han får i resten av byggnaden. Hans envishet visar hur svårt han har att acceptera att hans ställning inte ger honom tillträde till ägarinnans privata sfär.

Dessutom har Shosanna bråttom av en anledning som han inte känner till. Hon måste hålla igång visningen och skydda det hon har planerat. Avbrottet hotar både hennes omedelbara självbestämmande och en handling som är beroende av specifika tidpunkter och uppgifter. Man behöver inte välja bara en av dessa anledningar för att förstå hennes motstånd. Båda gäller samtidigt och gör Zollers närvaro farligare.

Rummet förstärker obalansen. Ett projektionsrum rymmer utrustning, trånga passager och en dörr vars öppnande eller stängande avgör vem som kan stanna där inne. Scenen utnyttjar rummets konkreta egenskaper: konfrontationen utspelar sig inte i en neutral salong, utan på den plats där Shosanna måste fortsätta styra bilderna som publiken ser.

Skotten och möjligheten till medkänsla

Shosanna får Zoller att vända ryggen till och skjuter honom. Det bygger på en kort förändring av situationen: han tror att samtalet kan utvecklas till hans fördel, medan hon behöver få honom ur vägen. Handlingen är inte en duell där två motståndare accepterar samma regler. Den uppstår ur ett slutet möte, hans envishet och behovet av att återta kontrollen.

När hon ser honom falla går hon fram till honom. Gesten kan tolkas som medkänsla eller som tvivel inför den sårade kroppen. Den visar inte att hon var förälskad och gör inte hennes tidigare avvisanden till en form av flirt i efterhand. Att erkänna mänskligheten hos någon man just har skjutit är inte detsamma som att vilja ha den relation som personen försökte påtvinga en.

Zoller har fortfarande förmågan att reagera och skjuter Shosanna. Rollerna kastas om omedelbart: mannen som verkade neutraliserad utövar åter våld. Scenen låter inte närmandet avsluta konflikten med en försoning. Det korta ögonblicket av utsatthet förvandlas till ännu ett dödligt ögonblick, utan att hon hinner återta kontrollen över situationen.

Mélanie Laurents och Daniel Brühls tolkningar bevarar denna dubbelhet mellan fysisk skörhet och våld. Zollers sårade ansikte suddar inte ut hans beteende, som ledde honom till projektionsrummet. Att Shosanna faller gör inte heller hennes tidigare avvisande mindre giltigt. Klippningen låter oss känna sorgen över förlusten utan att kräva en moralisk likvärdighet mellan det de båda gjorde där.

Dörren markerar en gräns som inte håller. I början försöker Shosanna använda den för att skydda ett arbetsrum; sedan stängs konflikten in där. Närheten som Zoller sökte skapar inte en gemensam intimitet, utan gör det omöjligt att hålla avstånd. Denna förändring av rummet förklarar en del av våldet utan att hänvisa till någon förmodad romantisk ödesbestämmelse för de två personerna.

En skådespelare på filmduken och en kropp utanför den

Medan projektionsrummet förvandlas till en plats för död fortsätter den offentliga gestalten Fredrick Zoller att finnas i filmen som visas. Denna åtskillnad mellan kropp och bild är en av scenens särskilda spänningar. Soldaten som blivit filmstjärna kan inte kontrollera vad som händer utanför hans hjältemodiga gestaltning, även om hans filmiska dubbelgångare fortsätter att uppträda inför gästerna.

Samma åtskillnad gäller Shosanna Dreyfus, men med en annan funktion. Hennes filmade framträdande har förberetts före konfrontationen. Kroppens död upphäver inte automatiskt bildens fortsatta spridning. Filmen gör det möjligt för en handling att fortsätta efter att dess upphovsperson inte längre kan ingripa fysiskt i den.

Projektionsrummet rymmer därmed två motsatta representationsförlopp. En film skapar prestige åt Zoller; en annan för in en röst som den officiella akten inte hade gett utrymme åt. Den personliga konfrontationen äger rum på den tekniska plats som möjliggör båda visningarna. Därför har rummet större betydelse än som ett enkelt gömställe för en skottlossning: det knyter samman underhållningsmaskineriet med kropparna som får det att fungera.

För att planen ska fortsätta behöver Shosanna inte heller bevittna resultatet. Filmen skiljer tillfredsställelsen i att se hämnden från möjligheten att ha satt den i rörelse. Zoller lyckas döda henne, men inte återta full kontroll över kvällen. Tragedin i projektionsrummet består just i avståndet mellan en lokal seger över en kropp och en handling som redan är förberedd för att fortsätta bortom den.

Tillbaka till Inglourious Basterds-guiden.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike