Sid Haig i Jackie Brown: domaren och återföreningen med Pam Grier

Sid Haig medverkar i Jackie Brown som domaren som ingriper efter att huvudpersonen har gripits. Hans beslut för handlingen vidare mot hennes frigivning och Max Cherrys inträde i Jackies liv. Figuren har ingen egen intrig: han fyller rollen som den som måste avgöra en omedelbar fråga för en kvinna som har mycket att förlora.

Det är viktigt att identifiera honom korrekt. Winston, Max medarbetare, spelas av Tommy ”Tiny” Lister Jr.; Haig spelar domaren. Så anges de båda i eftertexterna som återges av BFI. Skillnaden skiljer två arbeten åt som filmen förknippar genom borgenssummor, men som hör till olika rollfigurer.

Valet av Haig väcker minnen hos dem som känner till hans tidigare filmer med Pam Grier. Den igenkänningen samsas med ett framträdande som är begripligt i sig: Jackie inställer sig, polisen begär ett belopp och domaren fattar ett beslut. Cameons intresse ligger i kombinationen av en narrativ funktion och mötet mellan skådespelarna.

Haigs framträdande är koncentrerat till Jackies förhandling. Domaren lyssnar på försvaret och detektiven som har gripit henne, fastställer en borgenssumma och går vidare till nästa ärende. Scenen visar ett konkret beslut utan att göra domstolen till en ny intrigtråd.

Borgenssumman som domaren fastställer

Dargus begär minst 25 000 dollar med hänvisning till Jackies belastningsregister och den flyktrisk han menar följer av hennes yrke. Domaren fastställer summan till 10 000. Dialogtranskriptionen återger skillnaden, som är viktig för att förstå scenen: detektiven begär ett belopp, och det belopp som slutligen fastställs är ett annat.

Att förhandlingen avslutas innebär inte heller att Jackie frikänns. Hon har fortfarande ett problem som måste lösas och behöver komma ut ur fängelset. På så sätt håller filmen pressen på henne samtidigt som den förbereder ett miljöombyte. Samtalen med dem som kan hjälpa henne att lämna fängelset kommer att ersätta det här korta formella utbytet.

Haig gestaltar en annan sorts auktoritet än den som utredarna har. Polisen kommer till rättssalen med ett förslag; domaren har sista ordet i det som avgörs där. Skillnaden framgår av dialogen, utan någon längre förklaring av förfarandet. Tittaren kan följa utgången även utan att känna till hur en borgensförhandling går till.

Det lägre beloppet visar att det finns en gräns för Dargus krav. Att tillskriva domaren en hemlig sympati för Jackie vore att gå längre än vad filmen visar. Scenen förmedlar hans beslut, men ger knappast någon personlig information om honom. Kortheten gör att intresset ligger i konsekvenserna för huvudpersonen.

Haig och Grier återförenas

I sin intervju med Nat Brehmer för Wicked Horror, publicerad 2015, berättade Haig att Tarantino ringde honom för att erbjuda en roll som skrivits för honom. Han berättade också att Grier inte visste att han skulle medverka och blev överraskad när hon fick syn på honom i rollen som domare. Skådespelaren beskrev den lilla rollen som en upplevelse han uppskattade.

Det vittnesmålet handlar om inspelningen. Griers glädje över att känna igen sin kollega hör till mötet mellan skådespelarna; Jackie känner inte igen någon gammal bekant i rättssalen. Genom att hålla isär de sakerna kan man uppskatta anekdoten utan att tillskriva två rollfigurer en tidigare relation som filmen inte visar under förhandlingen.

Haig hade medverkat i filmer som Coffy och Foxy Brown, vilka nämns i intervjun som Nigel Honeybone gjorde med honom för Horror News. Hans närvaro kan kopplas till minnet av Pam Griers filmer från 70-talet. Sambandet kommer från rollistan och publikens tidigare erfarenheter; rättssalsscenen har sin egen situation och sina egna rollfigurer.

Valet får en lågmäld effekt. För en tittare som känner till de filmerna räcker Haigs ansikte för att skapa en koppling. Den som inte känner igen honom får samma information om Jackie och hennes borgen. Förståelsen av handlingen är inte beroende av att man uppfattar referensen.

En kort roll med en tydlig uppgift

Bland Sid Haigs samarbeten med Tarantino kan framträdandet studeras utifrån vad rollfiguren gör: han avgör förhandlingen och fastställer det ekonomiska villkor som andra måste hantera. Rollen behöver inte återskapa en tidigare skurk eller förebåda någon annan roll som skådespelaren ska spela för att fungera.

Scenen förändrar också Jackies position. Under förhöret kunde hon själv bestämma hur mycket hon skulle svara; inför domaren är det andra som framför anklagelsen och begäran om borgen. Haig bär upp ögonblicket då huvudpersonen får höra ett beslut om sin situation. Senare får berättelsen åter ge henne utrymme att förhandla.

Övergången till nästa ärende visar också skillnaden i perspektiv. För Jackie fastställer förhandlingen villkoren för att komma ut ur fängelset. För domstolen är hennes fall ett i raden av ärenden. Domaren avslutar handläggningen och kallar fram nästa person. Filmen synliggör skillnaden i betydelse utan att lämna situationen som just har avgjorts.

Utbytet innehåller dessutom en liten rättelse av detektivens efternamn. Misstaget och Dargus formella svar för in ett vardagligt avbrott i en allvarlig scen. Domaren behöver inte göras till en genomgående komisk figur; den lilla detaljen räcker för att ge auktoriteten en röst och ett sätt att bemöta dem som inställer sig.

Det är gester som passar en så kort roll. Haig behöver inte förklara vem han är utanför arbetet; talutrymmet, beslutet och kallelsen till nästa ärende räcker för att teckna honom. Jackie lämnar ögonblicket med ett problem som ännu inte är löst, medan domstolen fortsätter sitt arbete.

Visa alla artiklar i Jackie Brown: överlevnad, tillit och en sen möjlighet